Avskedsfesten

avskedsfesten videosöndag

2starrating

Regi: Tal Granit, Sharon Maymon

En grupp åldrade vänner på ett ålderdomshem hjälper en vän att dö genom en ”självmordsmaskin” som en av vännerna uppfunnit. Nyheten om maskinen sprider sig dock och snart måste de hjälpa andra att ta sina liv, utan att bli upptäckta av lagens långa arm.

Om du vet med dig att du är emot dödshjälp så kommer du nog bli ganska provocerad av den här israeliska filmen som heter Avskedsfesten – den handlar nämligen om dödshjälp, och den är i alla avseenden för idén att man om man vill ska kunna avsluta sitt liv själv.

Själv önskar jag att jag hade kunnat bli provocerad. Det är inte så att jag är för eller emot dödshjälp – jag har ärligt talat aldrig kunnat bestämma mig om vad jag tycker om saken – men att bli provocerad är åtminstone en definitiv känsla, något som föreslår att man sett på något som är någorlunda angeläget. I synnerhet en film som Avskedsfesten – som handlar om en angelägen sak – vill man kunna känna en världslig närvaro hos, en känsla av att något i filmen transcenderar sitt sammanhang och når ut till oss åskådare; att detta är en film om verkliga problem som angår människor, frågor som diskuteras världen över. En (om vi ursäktar den nötta frasen) aktuell film.

Istället är Avskedsfesten så undertryckt och anonym, så ovillig att trampa någon på tårna eller vice versa, att den knappt registrerar medan den pågår. Det är en av de mest släpiga filmer jag någonsin sett. Nog för att filmer om gamla människor inte ska behöva bli absurda feel-goods med rullstolsrally och musikalnummer på ålderdomshemmet men det är som att Avskedsfesten vill bekräfta varje fördom man har om att filmer om gamla människor är urtråkiga eftersom det är urtråkigt att vara gammal. Med ett monotont tempo, som onekligen säkert matchar stämningen av en lång arbetsdag på en begravningsbyrå, och grå miljöer i alla ändar berättar den en historia som i grund och botten saknar konflikt.

Det är ju nämligen så att Avskedsfesten redan har sin moraliska uppfattning klar för sig. Regissörerna Tal Granit och Sharon Maymon är för dödshjälp, och egentligen ointresserade av att diskutera frågan. Men för sakens skull är de ändå försiktiga. De har gjort en känslig film, inte speciellt rolig alls fastän det ska vara en komedi – tanken är att filmen ska vara putslustig, med lite gamla kufar till karaktärer som har sitt gamla tugg ihop, en och annan absurd situation passerar med deadpan-stämning och humorn befinner sig hela tiden på en så undertryckt och nerpressad nivå att det ofta tangerar det roliga bara för att det är så krystat.

Men budskapet, att alla har rätt att dö, är kontroversiellt. Det kan inte göras okontroversiellt. Man kan ju tycka att en film om dödshjälp, som är för dödshjälp, kan kosta på sig lite större utropstecken, lite mer polemisk humor och en mer uppriktig och tydlig förklaring av budskapet. Istället har man försökt göra en ”respektfull” film, som lunkar på i grådisiga färgskalor och hela tiden försöker sopa sitt eget budskap under mattan – men ingen som är mot dödshjälp kommer ju finna några lindrande omständigheter ändå, och filmen är imploderad.

Ställer man för höga krav på intrigen som sådan så kommer man också vara skeptisk, eftersom Avskedsfesten (fastän den är så ovanligt low-key) i grund och botten bär på många klichéer från den typ av feel-good-filmer man först tror att den vill vända sig bort ifrån. Huvudpersonen Yehezkel (Ze’ev Revach) är till exempel den all round-sympatiske amatöruppfinnaren som vi ska tycka om eftersom hans uppgift i filmen är att leda gruppen, vars olika medlemmar vi ska finna charmiga, och även att reagera på olika saker som händer i hans omgivning.

Via diverse orsaker har Yehezkel uppfunnit en maskin som gör att personer som ligger för döden med ett knapptryck kan avsluta sitt liv – tanken är att bara använda den en gång, men nyheten sprider sig och snart vill allt fler ha Yehezkels hjälp. Det här passar också ganska bra in på den folkliga feel-good-komedin – låt säga något i stil med Allt eller inget (1997) – där folket vet vart skåpen ska stå och där utvecklingarna alltid sker organiskt och kollektivt i skuggan av lag och ordning, och elaka farbror staten som inte förstår hur verkliga mäncher lever sina liv.

Att filmen vilar på gamla klichéer blir mer och mer avslöjat ju längre filmen går och en uppenbar och ganska desperat vändning kommer i form av Yehezkels fru Levana (Levana Finkelstein) som vill använda maskinen på sig själv när hon inser att hon är på väg att glida in i demens. I ljuset av olikaminnesvärda skildringar av demens på film så ter sig den här väldigt oförklarad och lite skissartad – filmen ger sig själv en ganska stor nöt att knäcka, när den behöver förklara för oss varför Levana ska ta sitt liv medan hon fortfarande är relativt pigg och kry, men filmen vill inte argumentera för sin sak fastän allt annat är omöjligt – det är en film som inte vågar ta i sitt eget ämne, och den lämnar kvar en konfunderande känsla av att något har menats men inget har blivit sagt.

Filmens tveklöst starkaste kort är skådespeleriet – ja, alla är osedvanligt trötta i den här filmen, men de är effektivt trötta. I synnerhet bär Levana Finkelstein på skuggan av en graciös elegans, hon har ett manér som viskar om historia och erfarenhet, och även om manuset inte tillåter hennes karaktär att vara trovärdig så är hon behjärtansvärd i varje scen. Hon är i synnerhet begåvningen som gör att Avskedsfesten i enstaka scener, separerade från varandra, ser ut som en intressant och ovanlig film. Men sammantaget tuffar den bara på, låst i en feltänkt välvillighet som bara gör att en stark och säregen film blivit passiv, anonym, och inte minst tråkig att se på.

FREDRIK FYHR

 

 

 

 

 

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *