Star Wars (III): Konstens hämnd

Inför Star Wars (Samlingssida)

III. Konstens hämnd

När George Lucas började arbetet med att skriva Star Wars (eller ”The Star Wars” som första utkastet hette) hade berättelsen undertiteln ”The Tragedy of Anakin Skywalker”. Redan där står det klart vad utgångspunkten är: Star Wars är berättelsen om Anakin Skywalker och den utspelar sig under ett krig, ”the star wars”, som visar sig heta klonkrigen. Det är berättelsen om hur en god person blir ond och därefter ett monster, för att i slutändan få frälsning av sin son. Den utspelar sig före, under och efter klonkrigen. Som en rymdens ”Krig och fred” eller ”Doktor Zjivago” pågår konflikten i årtionden och bakom människornas kamp ser vi en dramatisk bakgrund: En republik hamnar i inbördeskrig, vilket resulterar i ett imperium och en rebellisk motattack. Ett krig, och samhälleligt systemskifte, som påverkar miljarder varelser – men så i förgrunden, Anakin och Luke och kring dem flera dussin karaktärer som på olika sätt kommer och går. Vissa har marginell betydelse för dramat (Mace Windu, Grieveous, Owen och Beru), andra har central betydelse (Obi-Wan, Padmé, Leia, Han-Solo) och andra är bara där för att roa oss, som Chewbacca och dramats genomgående, och därför mycket Shakespearianska, comic reliefs C-3PO och R2-D2.

Ett problem i kritiken mot ”prequel-trilogin” är att den ofta helt missar det här. Jag förstår att filmkritiker i allmänhet måste bedöma varje film som vilken annan film som helst, men det är samtidigt orimligt att anklaga en film för att inte vara något den inte är – och att inte vilja se vad den försöker att göra.

Jag tror folk tog Star Wars för givet. När prequel-trilogin kom verkade många förutsätta att den bara skulle skildra ”bakgrunden” till originaltrilogin, ungefär som ett örhänge eller någon slags kursiv läsning. Att Star Wars var en trilogi separat från alla andra enheter, och att de nya filmerna inte skulle förändra vår syn på de gamla.

Men de nya filmerna hette Episod I, II och III. De gamla filmerna hette Episod IV, V och VI. Så svårt är det inte att räkna ut: Star Wars är en (1) berättelse i sex delar och har alltid varit. Det Lucas gjorde med prequel-trilogin var att genomföra vad idén varit från början: En rymdopera om far och son, mellan trettio år av galaktiska konflikter. Till och med ordet ”rymdopera” föreslår något mer än originaltrilogin, som inte rör sig längre bort än ”rymd-Western”: De goda mot de onda, pang-pang. Utan Luke och Anakin är vi fast med Han Solo, Chewie, en rad utbytbara imperie-generaler och en massa rymdstrider. Kul, kanske, men utan ytterligare dimensioner.

Men George Lucas’ vision om Star Wars har aldrig gått helt smärtfritt ihop med de verkliga omständigheterna – faktum är att han själv alltid varit mest intresserad av sin berättelse, medan fans och andra varit ignoranta mot den. När Lucas gjorde den första filmen ville han att den skulle heta ”Episod IV” – dels för att det fanns en bakgrundshistoria, och för att ”A New Hope” i själva verket var berättelsens mittendel, och dels för att han ville ge publiken samma seriematinékänsla som han själv fick när han gick på bio som yngling (och på bio såg den tidens proto-TV-serier, ”Buck Rogers, episode 8” och dylikt). Distributörerna (Fox) tyckte naturligtvis att det lät fullständigt absurt, men när filmen blev en succé fick Lucas tillåtelse att lägga till ett ”Episode IV” i titeln, och den inledande textremsan, och det var det första steget mot att återta sin vision.

För Star Wars blev snart något annat än Lucas hade tänkt sig. Darth Vader blev, till exempel, ett popkulturellt objekt av ondska. Alla älskade Darth Vader som skurk. En stor intergalaktisk boogeyman. Det måste ha retat Lucas, trots framgångarna, och inte ens den hastigt avklarade ”munspelsscenen” i slutet på Jedins återkomst (1983) kan ha känts så värst tillfredsställande. Star Wars var Luke och Anakin. När de möts i slutet av sista filmen så är det slutet på en sex filmer lång berättelse, inte tre. Men de tre var alla som fanns, och de flesta kunde inte ana vidden av denna konflikt. Det blev inte bättre av att den muppiga Kejsaren var en kacklande seriefigur vars påstått stora makt och briljans lyste med sin frånvaro – han var ju bara en skröplig gubbe, läskig men också lite mer fjantig än hotfull (tyckte åtminstone alltid jag när jag var liten).

Men med prequel-trilogin så återskapade Lucas Star Wars, tog tillbaka sin grundläggande vision och skapade en verklig rymdopera i sex episoder – genom att skapa de tre första delarna så förändrades också de tre sista, som redan fanns, och blev del av denna enhetliga ”opera”. (En av de häftigaste sakerna med prequel-filmerna är hur de i synnerhet förvandlar Jedins återkomst till en mycket bättre film än den var förut, med tydligare konflikt mellan Palpatine, Vader och Luke).

Det är förmodligen förvirring inför denna metamorfos som ligger till grunden för de (kan man tycka) orimliga reaktionerna från fansen: George Lucas raped my childhood, lyder som bekant den mest berömda. För det var inte bara det att Lucas skapade nya filmer – fansen insåg eller kände, på ett eller annat sätt, de nya filmerna också förändrade de gamla.

Vissa förändringar var bara för förändringens skull – som den förra texten förklarade så är Lucas ett New Hollywood-barn. Dessa förändringar var mest tekniska: CGI-karaktärer, bluescreen-landskap och olika typer av racing (podracing i Episod I, speeder-jakten genom Coruscant i Episod II och bantha-jakten i Episod III) eftersom Lucas helt enkelt älskar racing, vilket varit tydligt ända sedan Sista natten med gänget (1973).

Teknologin öppnade upp godisaffären, men de tre filmerna gav också Lucas utrymme för att lägga alla de saknade pusselbitarna på plats i berättelsen så att sextetten kunde bli komplett och den nygamla visionen av Star Wars kunde uppstå: Republiken, Klonkrigen, Anakins oskyldiga barndom, hans mor och kärleken till Padmé, kontra hans faderslöshet – tomrummet Luke kommer att fylla när han ger honom sin frälsning.

Ser man det från det konstnärliga perspektivet är allt Lucas gjort legitimt, rentav beundransvärt. Konst ligger i betraktarens öga, brukar det ju heta, men vad konstverket är och hur det ser ut är ju naturligtvis saker som definieras av konstnären – och konstnären har fullständig auktoritet.

En vara, dock, skapas av konsumenter och marknadens efterfrågan. Det är intressant att föreställa sig Star Wars-fans som barn av leksaker och merchandise, eftersom det skulle låsa Star Wars till kommersen mycket mer än till konsten, och Star Wars-fans skulle behöva definieras som konsumenter mer än något annat.

Hade Jean-Luc Godard klippt om Star Wars så att Greedo skjuter först hade ingen brytt sig. Det hade varit konst. Men i kommersens värld har ju kunden alltid rätt, och enligt en sådan logik är gnället helt rimligt: När det nu var Lucas som ändrade Star Wars så hade producenten ändrat sin vara. Kund-instinkten säger att det är helt fel: Som att mjölk plötsligt skulle färgas grön eller att vi plötsligt skulle kalla bord för stol.

George Lucas personliga bibliotek på Skywalker Ranch

Men även om George Lucas byggt upp ett litet kungarike med Star Wars så såg han aldrig filmerna som industri. Han såg filmskapande som hantverk och konst, ända från sina studentdagar till byggandet av Lucasfilm, THX, Pixar, ILM, Skywalker Sound och allt annat som kom att förändra Hollywoods industri. Cyniska föreställningar om att Lucas bara fortsatt mixtra med Star Wars för pengarnas skull återskapar bara den kapitalistiska logiken att om någon gör något av någon anledning så måste det vara för att tjäna pengar.

Folk med mindre insikt i hur Hollywood fungerar älskar också att påstå att Lucas byggt ett ”imperium” med Lucasfilm, men han har förblivit indie; alla pengar är hans egna och verksamheten han haft har mest gått ut på att utveckla tekniska innovationer, främst olika typer av digital filmproduktion. Det är Sony, Fox och Disney som är imperium. Lucas har på sin höjd skapat sig en oberoende stat och en stor lekstuga för teknofiler (innan han, alltså, sålde den… till Disney). Men som han sa i en Rolling Stone-intervju 1980 har han inget till övers för de stora studiobolagen:

They don’t care about people. It is incredible the way they treat filmmakers, because they have no idea what making a movie is about. To them, the deal is the movie. They have no idea of the suffering, the hard work. They’re not filmmakers. I don’t want to have anything to do with them.

Trettiofem år senare och vi har ett Disney-ägt Lucasfilm. Det är naturligtvis okej att ändra sig under den tiden, och Lucas donerade alla pengar han fick i affären, men det finns något skevt i att han lämnar ifrån sig skapelsen som han själv så länge arbetade med att inte ge bort. Kanske, även om jag har svårt att tänka mig det, så är det en kompromiss: Låt Disney göra Star Wars, så kommer de konstlösa gnälliga ”fansen” bli nöjda också. Som han sa mer nyligen så har han inget emot att folk ser på fan-edits av Det mörka hotet, men att de då ser inte på ”hans film”. Och när fans inte gillade hans specialversioner av de gamla filmerna, utan föredrog de gamla originalversionerna, konstaterade han: ”Everybody said ’Well we like it, it’s funky.’ I’m the guy that made the movie, I don’t really like funky stuff. I like it to look good.”

George Lucas hade ett kreativt projekt som blev en global framgång: Han hade lite business-hjärna men främst av allt en hel del tur. Därefter blev Star Wars hans ständiga leksak, projektet han aldrig blev helt nöjd med och ständigt gick tillbaka och pillade med.

Vem som helst som är ens måttligt kreativ vet att det är svårt att förklara vart det drivet kommer ifrån. Allra mest omöjligt är det att försvara sig själv – man skapar saker, bra eller dåliga, men personliga och alltid i någon mån unika eftersom de kommer från en själv. Det imponerade med Lucas är att han inte gett med sig – vare sig efter studiobolagets påtryckningar eller efter fanskarans klagorop. Produktionerna av de gamla filmerna innehåller en rad dispyter och intriger mellan Lucas och Fox, en utfrysning från etablissemanget och flera offer på vägen – inte minst före detta Fox-producenten Alan Ladd Jr, som var den som insisterade på att Fox skulle göra Star Wars. Hans karriär aldrig blev densamma efter att han tvingades lämna Fox, för att han försvarade Lucas när bolaget stämde honom för att få mer pengar av framgångarna efter Rymdimperiet slår tillbaka (1980).

Det var många stora finansiella krafter som attackerade Lucas efter att Star Wars blev en framgång, men han stod på sig och hittade sätt att fortsätta arbeta på sina egna villkor. Sedan, när striden var vunnen, mötte Lucas istället en annan mobb: Fansen. Men vad visste de?

Jag menar, gillar du inte prequel-filmerna? Säg det till Fox-cheferna som skrattade åt idén om Star Wars på 1970-talet (och sedan försökte sno åt sig så mycket av pengarna som möjligt) för ni har en del gemensamt. Prequel-filmerna ser ut som de ska se ut, de är extremt noggrant gjorda, tekniskt framåtskridande, gjorda enligt en stil som är helt genomtänkt, noga förberedd och sakligt genomförd. De är inga slarv-jobb. På många sätt liknar de originaltrilogin, på många sätt avviker de, men i grund och botten bygger de på samma omstuvning av gamla myter och filmhistorisk kitsch från 1900-talets första femtio år; nu med inslag av romantiska snyftare, romerska såpor, den japanska jidaigeki-genren, och kioskdeckare á la Dick Tracy.

Att säga att Star Wars är ruinerat på grund av detta låter som samma förvirrade argument som kom ur Michael Chapmans mun när han dödade John Lennon – åtminstone om man skulle frågat Lennon.

I en Time-intervju från 1983 (som tyvärr inte finns online) förklarar Lucas på ett klarsynt sätt hur han redan då hade idén om att göra Episod I, II och III till mer cerebrala och mindre fartfyllda filmer – ”de kommer handla mer om intergalaktisk politik och hur en demokrati förvandlas till diktatur” [sic] och i Rolling Stone samma år säger han: ” All the prequel stories exist: where Darth Vader came from, the whole story”.

Lucas började inte skriva på prequel-filmerna förrän 1994 och medan flera karaktärer säkert var påhittade i stunden – Maul, Jar Jar, Mace Windu, Qui-Gon – så var alla idéer, och den grundläggande storyarken, klar från början. Med Episod I så börjar ”The Star Wars”, det sex episoder långa eposet om Klonkrigen och en pojke från sandplaneten Tatooine, hans resa in i mörkret och tillbaka.

Liksom i alla stora historiska epos – som Borta med vinden eller Hiroshi Inagakis Samurai-trilogi – så börjar vi i ett landskap, och en serie karaktärer, men slutar i ett nytt, bland nya: En förändring har skett i makroskopisk skala medan vi följt karaktärerna i mikroskopisk skala. I Episod I är världen bred och komplex, karaktärerna är många och det är svårt att avgöra vem som är mer betydelsefull än den andra. Vi följer jediriddarna Qui-Gon Jinn och Obi-Wan Kenobi men de är som myror i en stack – det är inte en film med en ”normal” intrig, snarare är det en myllrande introduktion där vi stiftar bekantskap med en värld och dess karaktärer.

Det går ännu inte att ana att Anakin är huvudpersonen i dramat, men det är genom honom vi ser den här världen: Underifrån, som ett barn, maktlös och omyndig, vi kan bara betrakta denna galaktiska turbulens, dessa vindar av oro – vi förstår kanske inte all politik, eller vad en sith-lord är för något, men vi känner allvaret: Liksom vi en gång kastades ner i Episod IV, in medias res, kastas vi rakt in i Episod I. Den galaktiska republiken är i kris och ingen kommer stanna och förklara varför för oss.

Av alla Star Wars-filmer överhuvudtaget är det Episod I, den mest hatade, som jag har ett mest passionerat förhållande till. Jag tycker fortfarande att det är en imponerande film, men orsakerna blir bara fler. Det är en djärv utmaning att göra en Star Wars-film som på ett tydligt sätt utspelar sig i samma universum, men som också på ett tydligt sätt är annorlunda – på samma sätt är det en film som återintroducerar de teoretiska berättarprinciperna i Star Wars; filmen från 1977 var på många sätt en revolutionerande film, och Episod I är lika ovanlig och originell som Episod IV en gång var (och samtidigt, alltså, med många kännetecken intakta).

Skillnaden är förstås att folk inte längre verkar vilja ha ovanliga och originella filmer. Star Wars, en gång i tiden en ovanlig och originell film, är nu standard; det gamla vanliga. Och är det inte ”det gamla vanliga” så irriteras publiken.

I fallet Star Wars var det ännu mer komplicerat, eftersom originaltrilogin blivit ett heligt objekt för människor – en sentimental koppling till barndomen och generationer av 70- och 80-talister som skulle visa sig vara väldigt allergiska mot utveckling. De kunde inte bry sig mindre om vad Lucas ”tänkt” med sin skapelse och var mycket mer benägna att kasta tomater på honom, automatiskt anklaga honom för att bara vara ute efter pengar och – mest patologiskt – för att han nu bara gör ”barnfilm”; ett sjukligt nostalgiskt påstående, eftersom det med så kuslig intensitet missar att alla som gillar Star Wars gör det från och med barndomen.

Men i och med att Lucas ändrade det narrativa grundkonceptet för Star Wars så var det omöjligt för gamla fans att bli nöjda med prequel-filmerna vad de än innehöll. Att Vader egentligen är god och att Luke är en biroll, redan det är nog för att filmerna inte ska accepteras. Varje inslag i filmerna skulle nu attackeras eftersom de inte var där av rätt orsaker – vilket förklarar nolltoleransen i hatet som kräkts ut av Star Wars-fans vad gäller praktiskt taget allting i de nya filmerna. Det är enkelt att mobba Jar Jar Binks, han är ju en fiktiv karaktär och kan inte försvara sig, men att en så obetydlig sak som ”midikloreaner” skapade skitstormar är ett bra tecken på att Episod I kunnat innehålla vad som helst och ändå hatats, eftersom hela idén med filmen redan hatats på instinkt.

Till och med den klassiska trösten i sådana här sammanhang – de gamla filmerna finns ju alltid kvar! – var kompromissad, om inte på grund av de överväldigande förändringarna som prequel-trilogin innebar så av specialversionerna som var där och meckade med de gamla filmerna.

Men, återigen, det är enkelt att förstå hur Lucas tänker om man accepterar att han faktiskt är en kreativ upphovsman – rent idealistiskt sett en konstnär. Star Wars är en tretton timmar lång film i sex delar. Den älskade originaltrilogin är upptakten och finalen till en gigantisk och självklart väldigt ojämn och myllrig familjesaga. Berättelsens centrala punkt är i mitten – i slutet av Episod III, där sonen föds och fadern faller – och de två första episoderna kan kopplas samman med de två sista för att nå en full cirkel; denna ovanliga berättarform kallade kineserna en gång i tiden för en ”ringnarrativ”.

Och den som tycker att jag skriver mycket om det här kan med fördel kolla upp Mike Klimos Star Wars Ring Theory-sida där han med tillfredsställande noggrannhet förklarar hur prequel-filmerna går ihop med originalfilmerna i den intrikata ring-komposition som härstammar från de gamla myternas tid – just samma myter som Star Wars också i grunden bygger på. Det är ett underbart och fascinerande arbete som Klimo gjort, och oavsett om Lucas någonsin kommer kommentera det eller inte så är det ett till vackert bevis på att prequel-filmerna är innovativa, originella och fulla av härliga hemligheter.

Prequel-hatare kan alltid komma med cop out-”argumentet” att allt det här är helt ovidkommande, för prequel-filmerna är helt enkelt dåligt skrivna och regisserade.

Därför denna serie fortsätta måste, med mer detaljerade exempel på hur prequel-filmerna fullföljer originalfilmernas traditioner på helt logiska sätt – och att om de nya filmerna är dåliga så måste de gamla vara det också. De bildar en symbios, som det heter i Episod I, och det den ena gör påverkar den andra. You must understand this.

FREDRIK FYHR