Legend

legend videosöndag

15starrating

Regi: Brian Helgeland

Storyn om gangsterbröderna som styrde Londons undre värld på 1960-talet. En var normal, en annan galen. Det gick åt skogen.

Legend är ett dåligt skämt som pågår för länge. På papperet är det som vilken generisk B-gangsterfilm som helst – i verkligheten är det en film där Tom Hardy muppar sig.

Det finns inget bättre sätt att uttrycka det på. Han spelar två figurer i filmen – båda tvillingbröderna Kray, gangsterbröderna som en gång i tiden styrde Londons undre värld (tydligen) – och det verkar ha inneburit ett öppnande av alla skådespelares Pandoras ask; samma låda som Dennis Hopper och Nicolas Cage öppnat många gånger. Det där som leder till vad Robert Downey Jr kallar för att ”go full retard” i Tropic Thunder (2008).

Vi talar om det koncentrerade överspel som bara bra skådespelare kan lyckas med. Man måste liksom se det för att förstå det. Det är överspel som tar över allt annat i bild. Du tror du tittar på en berättelse, om en karaktär du ska bry dig om, men istället ser du på Tom Hardy som med dreglande läpp och manisk blick vrålar med cockney-accent. Fler än en gång ville jag ställa mig upp och ropa ”Y’san like yer frem Lenden!” som Paul Rudd görForgetting Sarah Marshall (2008).

I teorin ska det här alltså vara en gangsterfilm om de två bröderna – båda spelade av Tom Hardy – och hade det inte varit för Hardys överspel så hade Legend varit konventionell och tråkig. Det är en film som gör för gangstergenren vad en trött AC/DC-konsert gör för rockmusiken: Intrigen är som en urtråkig setlist där varje låt är förutsägbar, sånär som på en (1) ovanlig, som blir förutsägbar just på grund av att den har sin rättmätiga plats som udda fågel.

Den ena brodern, Reggie, är den charmiga sociopaten; killen med finkostymen som hela kvarteret älskar och som sköter sina affärer backstage. Andra brorsan, Ronnie, är den impulsiva galningen som naturligtvis gör det svårt för Reggie att hålla sitt brottsimperium organiserat.

Men det sker inte på en gång förstås, utan bara till den mån manuset tillåter. Vi måste gå igenom den där setlistan: Krig med det rivaliserande gänget. Mutande av domare och politiker. En ung tjej (Emily Browning) måste bli kär i Reggie och plågas av sin kärlek till honom (hon är också vår berättare). Montage med popmusik från 60-talet. Grisiga mord. Kåkfareri. Den härdade kriminalaren (Christopher Eccleston) som hela tiden är några steg efter. Framgångssagan som gradvis falnar och skiten i slutet. It’s a long way to the bottom.

Allt det där hade alltså varit nog så långtråkigt till att börja med, men hade Legend haft lite stil och sammanhållning så skulle den kanske kunnat vara lite skräpigt sevärd, oavsett hur enkelt det är att konstatera att det är den gamla vanliga mixen av Gudfadern (1972), Scarface (1982) och Maffiabröder (1990), den heliga treenighet som den här genren varit fast i ganska länge vid det här laget.

Men filmen har svårt att hålla styr på sig och Hardys ”dubbelspel” hamnar hela tiden i rampljuset. Det är ju ingen konst i vår tid att låta en skådespelare spela mot sig själv, men det verkar leva kvar någon slags arkaisk mystik i det här tricket, som att det fortfarande skulle vara Så Himla Häftigt att se en person digitalt kopierad och spela mot ”sig själv”. Legend präglas åtminstone av någon slags fnissig tramskänsla, som att alla är så glada i den här idén att de inte riktig bemödar sig med att ta storyn eller karaktärerna på allvar.

trams

Visst ska mycket i berättelsen vara roligt på det där sardoniska sättet – som när Reggie häller upp en Guinness, grötar sig igenom ett blodigt knogslagsmål och sedan återgår till sin Guinness – men tanken var nog inte att även de seriösa delarna skulle vara omöjliga att ta på allvar. Tom Hardy är så over the top att det inte spelar någon roll om han misshandlar någon till döds eller allvarligt pratar om korvar (fråga inte); han är lika iögonfallande utspårad ändå och filmen orkar ofta inte vara annat än tramsig.

Man ska ju nämligen ta filmen på allvar. Åsnan i rummet är hela tiden Ron, den ”galna” brodern, som lider av en sådan där praktisk film-sjukdom – han är psykopat eller sociopat eller har vanföreställningar eller är psykotisk eller paranoid schizofren, psykologen konstaterar bara att han är ”off his tits” för enkelhetens skull – därutöver är han homosexuell (vilket innebär att han tycker om att ha dekadenta orgier och sådant) och är parodiskt beläst, så att han namedroppar egyptiska gudar hit och dit. För ordningens skull har Ron alltid glasögon, och ett dumt underbett, så att vi vet vem som är vem; Reggie, den stabile brodern, är alltid stilig och normal.

Som Reggie är Hardy mestadels okej (även om varningslampor börjar blinka igen, så fort karaktären blir full eller så) och filmen är flankerad av fina skådespelare överallt. Emily Browning jobbar förstås hårdast som thankless female-fästmö som inte har mycket annat i filmen att göra än att sörja sina egna känslor och knapra piller, men begåvningar, och småcharmiga cameos, finns överallt. En särskild eloge måste ges till Taron Egerton, som bara har en liten roll som Rons galna ”boyfriend”; en liten roll som Egerton ändock skiner i.

Men medan filmen slaviskt går igenom alla vedertagna gangster-scener glömmer den bort att berätta någon berättelse. Det är en sådan där film som saknar lim mellan sina komponenter: Det finns inga scener som förklarar vad Frances (Browning) ser i Reggie eller varför vi ska bry oss om deras förhållande. Filmen missar den där centrala Scorsese-scenen där det förklaras hur organisationen fungerar. Ron och Reggie är gangsters, men vi fattar aldrig varför, hur de byggt upp sin organisation eller hur den faller isär. Praktiskt taget är filmen bara ett par scener som visar oss generella gangsterklyschor, eftersom vi ju tittar på en gangsterfilm – och medan den pågår vaggar den fram och tillbaka mellan smörigt drama, dum komedi, ironiskt gangstervåld och och någon slags bisarr tecknad film där Tom Hardy tillåts skämma ut sig just när han gått och blivit etablerad på riktigt efter Mad Max: Fury Road. (Brownings berättarspår har ett par ostiga longörer att komma med också, bara för att filmen ska bli fulländad i sin tonmässiga förvirring).

Skulden ska läggas på regissören och manusförfattaren Brian Helgeland, ett proffs i sammanhanget (manus till L.A Konfidentiellt och Mystic River, bland annat). Legend får honom att framstå som en dålig cirkusledare – Hardy är den stora clownen, och när den billiga trumpetfanfaren låter tada! så ska vi applådera och ta det på allvar. Bröderna Kray fanns ju faktiskt i verkligheten och den här dåliga rövarskrönan är byggd på verkliga händelser – vilket filmen förklarade för mig i en ”så gick det sedan”-text där jag satt med hakan i marken. Jag har hört talas om att trycka legenden, men jag säger då det: De kan verkligen trycka vad för skit som helst dessa dagar.

FREDRIK FYHR

*

l2

LEGEND

Originaltitel, land: Legend, Storbritannien/Frankrike.
Urpremiär: 9 september 2015 (Storbritannien, Irland).
Svensk premiär: 11 november 2015 (Stockholm International Film Festival), 27 november 2015.
Speltid: 131 min. (2.11)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K (Arri Alexa XT); DI/D-Cinema/2.35:1.
Skådespelare (fullständig rollista): Tom Hardy, Emily Browning, Christopher Eccleston, David Thewlis, Colin Morgan, Taron Egerton, Chazz Palminteri, Duffy, Sam Spruell, Paul Anderson, Charley Palmer Rothwell, Tim Faraday, John Sessions, Kevin McNally, Tim Woodward, Nick Hendrix, Robert Ashby, Jane Wood, Jon McKenna, Joshua Hill, Tara Fitzgerald, Nicholas Farrell, Adam Fogerty, Ian Barrie, Millie Brady, Chris Mason, Stephen Thompson, Sam Spruell, Alex Ferns, Martin McCreadie, Shane Attwool, Richard Riddell, Sam Hoare, Frankie Fitzgerald, Christopher Adamson, Alex Giannini, Samantha Pearl, Mark Theodore, Lara Cazalet, John Sears, Stephen Lord, Lorraine Stanley, Ashley Byam, Huggy Leaver, Major John Finley.
Regi: Brian Helgeland.
Manus: Brian Helgeland efter boken ”The Profession of Violence” av John Pearson.
Producent: Tim Bevan, Chris Clark, Quentin Curtis, Eric Fellner, Brian Oliver.
Foto: Dick Pope.
Klippning: Peter McNulty.
Musik: Carter Burwell.
Scenografi: Tom Conroy.
Kostym: Caroline Harris.
Produktionsbolag: Anton Capital Entertainment, Cross Creek Pictures, StudioCanal, Working Title Films.
Svensk distributör: SF.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *