Slow West

slow west videosöndag

2starrating

Regi: John Maclean

Not: Detta var ursprungligen tänkt att vara en dubbelrecension på Slow West och Turbo Kid, men det har nu blivit två recensioner istället (den andra kommer senare).

*

Jag hoppas att det här snart är över. Det kan väl inte bli tröttare eller mer desperat nu?

Jag pratar om den självmedvetna genrefilmen. Den fyrtioelfte ”hyllningen” till samma gamla (inte längre) obskyra subgenre. Den zombieliknande indiehjärnan, besatt av att äta av andras hjärnor och oförmögen att använda den egna.

Det var inte alltid så här. Eller jag borde säga ”It wasn’t always like this”, som den släpiga voice-overn brukade säga i gamla B-filmer. Ni vet, Bruce Campbell gör det i början av Army of Darkness (1993) som en kul grej – Nej, jag vet, alla vet inte, men vissa – alldeles för många vid det här laget.

Förr, alltså, så var skräpig genrefilm något coolt och undangömt, lite förbjudet och rebelliskt. Som tonåring, innan Internet blommat ut till vad det är idag, så levde jag i tron att jag aldrig skulle få se Sam Raimis Evil Dead eller Lucio Fulcis The Beyond. Det var filmer för obskyra, för förbjudna, för att kunna få tag på – och nu pratar jag om VHS, distribuerad i Sverige, för det var det som fanns att gå på.

I ett sådant medielandskap var det legitimt att prata om Sverige som ett Bergman-land, och projekt som Fantastik Filmfestival i Lund (som premierar sensationalistiska genrefilmer) kändes riktigt ”edgy”. Den gamla Siewert Öholmska moralpaniken hängde sig slentrianmässigt kvar oväntat länge i mediesverige; så sent som 2006 kunde man fortfarande se kulturens försvarare med höga näsor förfasa sig över Jackass i Filmkrönikan.

Så det fanns en hel del genrefilm som rent praktiskt taget kändes väldigt ”underground”. Om man sa att man gillade George A. Romeros zombiefilmer så visste ingen vad man pratade om. Om man förklarade vad man menade så grimaserade folk. Om man skrev det på Internet trodde folk man var hårdrockare.

Idag tittar barnfamiljer på ”The Walking Dead”. Nörden har som bekant vunnit och är den kanske viktigaste målgruppen för Hollywood idag (läs: serietidningsfilmer). Alla kids som gillade zombies, vampyrer, sci-fi och skräck på 1970- och 80-talet har växt upp och blivit filmskapare.

Och det räcker nu. Tack. Nu, nu är det bra. Vi förstår. Jorden kan inte gå runt på zombies, postapokalyps och 80-talsmusik. Vi måste framåt också. Så kan ni slänga det ni inte behöver, så vi kan ta oss vidare?

Om inte så är postapokalypsen snart här på riktigt, åtminstone den cinematiska. Två filmer som går att streama nu – Slow West och Turbo Kid – är två filmer som gjorde mig ungefär lika trött. Slow West är helt klart den bättre filmen, rent tekniskt, för den satsar åtminstone på att vara en riktig film och den tycks gjord av mer erfarna och medvetna filmskapare, men jag tvekar när jag delar ut berömmet.

Slow West är nämligen en Western-film som är så obönhörligt fixerad vid faktumet att det är en Western-film att man skulle kunna tro att manusförfattaren och regissören John Maclean fått för sig att han uppfunnit en helt ny genre – fastän det förstås ska vara en ”hyllning”. Oh sweet lord vad det ska vara en hyllning. Landskapen är arkaiska – skog och mark. Fattiglappar och suputer överallt. Folk pratar ifrån mungipan. Och ni vet mannen utan namn, som Clint Eastw… ja men det är klart ni vet. Det ska vara Michael Fassbinder här. Tystlåten cowboy. Inget mer, inget mindre. En gång till.

Story? Det finns en kid (Kodi Smit-McPhee) som träffar Fassbinders Clintan-prototyp när han är ute  i västern för att hitta tjejen han är kär i; de skildes åt under dramatiska omständigheter. Han är ung och naiv och full av goda intentioner. De rider genom vildmarken, träffar diverse typer, lär känna varandra, blir bros. Träffar lite folk. Några dör. Andra skjuter. De skjuter tillbaka. Sitter och fiser vid lägerelden. Tar sig en sup. Det mesta ungen ser omkring sig chockar honom, men med tiden mannar han upp sig också. En hel del ”gritty” saker finns i filmen, i en och annan välgjord scen. Barn lämnas föräldralösa medan montaget tuffar på – fler fulingar dyker upp, några hamnar i hästarnas dynghög; indianer lurar i buskarna med sina pilbågar, vänner visar sig vara skurkar och kommer med sina posses. Vår menlösa men bildsköna duo strövar på i vildmarken, orörda som filmstjärnor, scen efter scen. Pang-pang Lucky fucking Luke.

Manuset är en mekanisk, opersonlig uppsättning klyschor. Karaktärerna har inga personligheter utan fungerar bara i relation till filmens konflikt. Fassbinders cowboy är tystlåten och kall, den unga killen är känslig och pratsam – fatta grejen! Det leder till en del uppvisning i bra skådespeleri, men inget drama.

Varenda sak som händer i intrigen är förutsägbar – från kvinnan som hemsöker pojkens drömmar i flashbacks, till den utdragna sidointrigen där någon har en hemlighet som han inte berättar på en gång (”när ska han berätta?”) samt förstås de sista skottlossningarna kring något gammalt skjul eller annat, straight from the ol’ D.W. Griffith days. Inte ens slutet är oförutsägbart, eftersom vi vet att så mycket galghumor lånad från bröderna Coen som den här filmen har, bara kan innebär att den där killens tjej (Caren Pistorius) inte kommer att ge honom det svar hans naiva romantiska unga pojkhjärta vill ha. Nej, det här är en sådan där film där den oförbätterliga hängläppen Ben Mendelsohn ranglar in med fickpluntan och ett dräggigt leende halvvägs in och vi inser att ”aha, det är en sån film”.

Filmen kryllar av Western-klyschor och de verkar bara vara där för att påminna oss om att Western-genren existerar – och för att få väcka till liv lite reaktionära budskap om att kvinnor är bäst i hemmet och att bara de starkaste männen överlever. Men Westerngenren är den amerikanska genren av genrer, så vi vet, vi behöver liksom ingen ”hyllning”. Det är en genre som utvecklats och remixats och problematiserats av alla möjliga filmskapare genom 70- 80- 90- 00-talet – se på Robert Altmans McCabe & Mrs. Miller (1971), se på Clint Eastwoods De skoningslösa (1992), se på Django Unchained eller nu senast Tommy Lee Jones’ The Homesman. Anledningen till att de filmerna finns är för att vi redan vet hur en typisk Western-film ser ut.

Det finns en scen i Slow West när en karaktär pratar om att vilda västern en dag kommer vara ett mytologiserat landskap – det hade kunnat fungera i en allvarlig och oromantisk film som i The Homesman, men här är det bara ett fånigt skämt som inte gör att filmen känns mindre uppenbar. Istället är Slow West en död uppvisning i stil. Fotot är snyggt och långfilmsdebutanten Maclean vet vad för film han velat göra. Det har bara inte funnits någon anledning att göra den.

FREDRIK FYHR

*

nj

SLOW WEST

Originaltitel, land: Slow West, Storbritannien/Nya Zeeland.
Urpremiär: 24 januari 2015 (Sundance), 13 november 2015 (DVD, Import).
Svensk premiär: –
Speltid: 84 min. (1.28)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: SxS ProRes 4:4:4 (Arri Alexa); DI 2K/D-Cinema/1.66:1.
Huvudsakliga skådespelare: Kodi Smit-McPhee, Michael Fassbender, Ben Mendelsohn, Caren Pistorius, Edwin Wright, Andrew Robertt, Karl Willets, Brian Sergent, Brooke Williams, Madeleine Sami, Eddie Campbell, Ken Blackburn, Jeffrey Thomas, Michael Whalley, Jon Cummings, Alex Macqueen, Stuart Martin, Evie Simon, George Simon, Rory McCann, James Martin, Tony Croft.
Regi: John Maclean.
Manus: John Maclean.
Producent: Iain Canning, Rachel Gardner, Conor McCaughan, Emile Sherman.
Foto: Robbie Ryan.
Klippning: Roland Gallois, Jon Gregory.
Musik: Jed Kurzel.
Scenografi: Kim Sinclair.
Kostym: Kirsty Cameron.
Produktionsbolag: See-Saw Films, DMC Film, Film4, New Zealand Film Commission.
Svensk distributör: –

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *