Tjuvheder

tjuvheder videosöndag

35starrating

Regi: Peter Grönlund

Knarkdealaren Minna är fast i en loop av skulder och råkar sno åtta laxar av farliga dealern Christer Korsbäck – hon flyr till ”alla känner”-Boris och hans kåkstad av husvagnar men Korsbäck är snart i krokarna.

Tjuvheder ser ut att bli årets mest hyllade svenska film – praktiskt taget alla som skrivit om filmen är eniga om att den är bra och en majoritet anser att den är fenomenal. Det är ju synd på sätt och vis, eftersom det numera finns siffror på att ju bättre kritik en svensk film får desto färre går och ser den; man kan ha många teorier om varför det är så och jag väljer tolkningen att Jantelagen is still going strong i landets kollektiva undermedvetna. Skulle folk gå och se Tjuvheder skulle de nämligen bli överraskade över hur konventionell den är.

Orsaken till att jag inte skriver om filmen förrän nu har att göra med att jag denna höst redigerat en egen film och det arbetet gick ut över några veckors premiärer, bland annat Tjuvheder. Nu har jag sett filmen, som gått över en månad på svenska biografer (det var jag och en till person i publiken på SF:s nya, smått surrealistiska McArthouse-biograf Göta). Detta är därför ingen typisk recension, för jag har egentligen ingenting att tillägga vad gäller filmens ros: Tjuvheder är en småskalig men imponerande filmupplevelse, fascinerande inte minst i hur den kastar ner oss i samhällets så kallade avkrokar, och håller oss kvar där – den transporterar oss till en annan värld lika effektivt som första Star Wars (1977).

Men i den formuleringen finns också ett inneboende problem. Det är ju ingen avlägsen värld som skildras här, egentligen, men de positiva reaktionerna som filmen fått avslöjar en fundamental avpolitisering av det kritiska ögat, ett avstånd mellan ”vi” och ”dem” – i grund och botten ökade klassklyftor, här synbara i ljusan dager – och en tendens att göra all typ av film till eskapism och socialt utanförskap bara en av många Bill Hickska dollars.

Missförstå mig rätt, jag tycker att Tjuvheder är en lysande film. Men jag tycker om att se filmer för vad de är, och jag sysslar sällan med att dra filmer inför rätta och jag ifrågasätter inte i första hand deras politik. Det är det däremot många andra kritiker som gärna gör, och jag är överraskad över att Tjuvheder inte blivit mer kritiserad för sin inneboende romantik.

För Tjuvheder är en romantisk film – kanske inte med flit, men till sin natur. Det må så vara att den visar upp en bild av hemlöshet som är väldigt övertygande – regissören Peter Grönlund har, enligt ofta citerade uppgifter, erfarenhet av socialt arbete med hemlösa, och flera av skådespelarna är amatörer tagna direkt från de verkliga miljöerna – men i grund och botten är det en vanlig gangsterfilm och den har mycket mer gemensamt med Snabba Cash– och Nicolas Winding Refns Pusher-filmer än vad den har med Stefan Jarls Mods-trilogi (som Tjuvheder kommit att jämföras med desto oftare).

Det gör lite ont i mig att läsa så många recensioner som skriver att filmen inte förskönar hemlöshet, social misär, drogmissbruk och kriminalitet när det är precis dessa saker som används rakt upp och ner som ”hårt slående” (det vill säga attraktiva) McGuffins i kioskdeckar-intrigen. Dramaturgin är extremt simpel och totalt konventionell – alla karaktärer, och alla händelseförlopp, manipuleras så att de kan passa in i storyarkens början-mitt-slut-struktur, och Grönlund älskar att retirera till ”Murphys lag”-intrigen där allt bara går fel hela tiden, karaktärer har maximal otur eller gör jättedumma beslut bara för att storyn ska ta sig från A till B.

Men det fungerar. Anledningen är dels filmens miljöer – som blir en ”twist”, en miljö som känns djärv och ger filmen en radikal vinkel. Dels också för att filmen aldrig släpper taget om sin subjektiva stil. Kameran är hela tiden nära Minna (Malin Levanon), klippningen är full av jump-cuts och ryckiga montage – även om filmen här och var anklagats för att vara lite slarvigt gjord, så tycker jag att filmens rytm är bland det mest avgörande. Klippningen är ibland strålande grov – ta bara en av filmens första scener, när Minna kommer hem till sin lägenhet och ser att Socialtjänsten tömmer den (medan hon har knark på en våg i köket som de ännu inte upptäckt). Minna tjafsar med soc-kvinnan, packar sina saker, slår en kille i huvudet med en glasflaska, snor knarket och sticker därifrån – scenen skulle kunna pågå i en kvart, men filmens brutala klippning hugger ner det till vad som känns som en knapp minut.

Det är thriller-filmskapande från första till sista rutan och det är också som en socialrealistisk thriller (dvs en eskapistisk genrefilm med en passiv, socialrealistisk backdrop) som filmen fungerar. Den rör sig som knogar mot en boxpåse och vi hinner inte få någon större överblick på vare sig karaktärerna eller händelseförloppen – det är därför det blir infernaliskt spännande när Christer Korsbäck, ”killen man inte fuckar med”, kommer för att få tillbaka pengarna Minna snott av honom. Man är där med Minna, känner hennes ångest, det kittlas i hela kroppen.

Jan Mattsson, som spelar Christer Korsbäck, är en gammal kille från gatan som manifesterar rollen med sådan självklarhet att man kryper ihop i biostolen. Malin Levanon är också hudlös som Minna, en karaktär som lever så fixerad i nuet att hon ständigt gräver sina egna gropar och ramlar i – Lo Kauppi är också fin, som Minnas nyfunna kompis Katja, en kvinna med barn och ex-man, en gång i tiden undersköterska och (anar vi) huvudpersonen i ett livspusseldrama som vilken medel-Svensson som helst. Sedan tog det slut och nu är hon hemlös.

Katjas situation är det närmaste Tjuvheder kommer en politisk kontext – hon kan arbeta sig ur sin situation, för hon tillhör egentligen en högre klass, men Minna har ingen bakgrund, ingen personlighet, inga intressen, inget som gör henne unik – hon är bara en oförbätterlig a-lagare, några steg från en figur i en Killinggänget-sketch, som bara kan gå i samma destruktiva cirklar om och om igen. Men eftersom filmen tekniskt sett handlar om hemlösa människor har den generöst tolkats som automatiskt politisk och viktig, och det är här jag tycker att det blir krångligt.

Jag tycker nämligen inte att Tjuvheder alls är en speciellt solidarisk eller ens politisk film – att miljöerna är realistiska blir heller inte kontextualiserat utan råheten är snarare del av underhållningen. Den är väldigt spännande och väldigt underhållande, men det är det på ett nästan perverst sätt. Filmen är gjord för betalande biobesökare – per definition medelklass eller överklass – och vi ska underhållas av denna skickligt gjorda, men helt konventionella, thriller. Det goda samvetet kommer från scenografin och rekvisitan – att vi nu, på tryggt avstånd, kastas in i ”den undre världen” och chockas (med masochistisk njutning) av hur rått och verkligt allting är. Underhållningen står de hemlösa för – publiken applåderar från höjden.

Det behöver inte vara så, förstås, men aspekten finns och jag saknar verkligen debatten – Tjuvheder har tagits emot med en konstigt okritisk självklarhet. Jag ser en olustig omdömeslöshet i jämförelserna till Mods-filmerna. När Dom kallar oss Mods (1968) kom så utbröt en debatt om filmens stil, hur Stefan Jarl hade estetiserat verkligheten och gjort de verkliga killarna Kenta och Stoffe till karaktärer i ett stycke underhållning. Samtidigt var kritiken i sig överväldigande positiv, och man kallade filmens stil för ”en problematik vars lösning alla har ansvar för” (Carl Henrik Svenstedt, Svenska Dagbladet). I Aftonbladet var Jurgen Schildt hänförd och älskade att se sin egen borgerlighet attackerad: ”[filmen] berättar bara om en sekt som vantrivs i kulturen och som i denna vantrivsel, misstänker jag, är hundra gånger fantasifullare än du och jag och Svensson med portföljen. Berättelsen finns i en film som är på en gång hård och öm och som jag hoppas många ska se, om inte annat för att sova sämre om natten”.

Mauritz Edström i DN: ”’Dom kallar oss mods’ förverkligar mycket av den journalistiskt medvetna, socialt engagerande, rapporterande verklighetsskildring som vi så ofta talat om i de senaste årens filmdebatt. Ett filmskolejobb fick växa ut därför att materialet höll. Nuet talar direkt utan berättande eller dramatiserande omskrivningar. Harry Schein har heder av produktionen efter allt skäll för underlåtenhet att befordra just filmer som denna. /…/ Det passerar mycket liv förbi i denna film, både berusande yra och depressivt elände. Liv som gör intryck, hugger sig fast. Det är en film jag önskar att många skall se och tänka över.”

Och slutligen Lasse Bergström i Expressen: ”Den känns inte särskilt meningsfull att recensera med den artistiska måttapparaten. Som film ur den vinkeln är ’Dom kallar oss mods’ en hygglig övning i just verklighetsrapportering: s.k. sanningsfilm. Den är för lång och en del scener känns amatörarrangerade. Man kan se svagheterna. Men man lyssnar till detta unga Sverige i skuggan.”

Men i Tjuvheder återfinns inte ord att jämföra med dessa, eftersom Tjuvheder är fiktion och underhållning, inte i första hand en solidarisk verklighetsskildring för vår tid. Men den diskussionen är det ingen som tar, eller ens verkar se. Kanske är det så illa att inte heller kritiker kan ha så många bollar i luften samtidigt – kan någon ens skilja på bilder och verklighet idag? Är det TV-serierna och binge-watch-skärmstirrandet som assimilerat oss, gjort om genrekonventioner till något vi tar för givet och automatiskt accepterar som positivt (för vem vill trots allt ha konst)? Är det trygga avståndet som en biostol ger inte längre en faktor någon vill belysa?

Jag tycker själv att Tjuvheder går att jämföra med både Dom kallar oss Mods och Ett anständigt liv (1979) – inte på grund av de rent ytliga likheterna (båda filmerna handlar om hemlösa) utan på grund av att de båda är produkter av de privilegierades behov av att skildra de utstöttas verklighet i bilder; bara det att medan Mods-filmerna var fantasifulla skildringar av verkligheten så gör Tjuvheder om själva verkligheten till en underhållande fantasi. Det är onekligen en effektiv och skickligt gjord sådan, jag hade rentav bitit på naglarna om jag led av den ovanan, men något skaver också i mig när jag tänker på den. Filmen kunde knocka mina känslor men inte slå ut mitt samvete.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *