Spionernas bro

spionernas bro 1

35starrating

Regi: Steven Spielberg

1957, kalla kriget. En advokat, som blivit hatad när han försvarat en sovjetisk spion i amerikansk rätt, måste resa till Östberlin för att förhandla sig till en amerikansk fånge och en student.

Steven Spielbergs Spionernas bro är en glädje att se – samma gammaldags glädje som återfinns i den retro-klingande svenska titeln; det är förstklassigt filmskapande som påminner om en tid då regissörer brydde sig om publiken och berättelsen, inte om sina egna nycker. Det är en film som öppnar sig och kommer till en, börjar arbeta på en, tar en med någonstans, du är i den på ett komplett sätt, som att vara under vatten.

Även om den inte är lika bra som Spielbergs senaste mästerverk München (2005) så är den lika konstant ögonvänlig. Spielberg är en av de få kvarlevande regissörer som vet att film är en visuell konstform och att en berättelse på film måste berättas i bilder. Det finns en berättelse i Spionernas bro, men den finns inte i första hand i manuset – hur välskrivet det än är – och inte heller i skådespeleriet – hur utmärkt det än må vara. Film är inte litteratur eller teater. Film är organiserade bilder. Om du har ett ägg, en sked, en stekpanna, en regissör, en fotograf och en klippare så kan du göra ett mästerverk om en omelett.

Efter ett briljant anslag – där Spielberg med fjäderlätt elegans visar upp sitt intrikata planteringssystem – introduceras vi än en gång för Tom Hanks, som mina ögon mötte med kärleksfull självklarhet; Hanks rör sig i Spielbergs-bilder lika självklart som James Stewart rörde sig i Hitchcocks. Hanks är överhuvudtaget vår tids Stewart, en trygg farbrorsfigur för hela biopubliken som alltid spelar den goda personen som står upp i en icke-god värld. Han är den yttersta av pragmatister i Spionernas bro – advokaten. Till och med i Sovjet vet man att amerikanska advokater ”kan snacka sig ur vad som helst” och de är inte sena att förklara det för honom. James Donovan, som rollfiguren heter, hade kunnat säga som Robin Williams i Hook (1991): ”I’m not that kind of a lawyer!”

Är man snäll kan man köras med, det är en annan insikt som Spielberg planterar mellan de förvånansvärt många lagren. Som toppadvokat får Donovan tunga jobb, det hör till saken, men firmans kommitté handplockar honom också för jobben som kräver en god samarit. Vem vill försvara en sovjetisk spion, när allmänheten skriker efter hängning och domaren nästan förbereder snaran på förhand? Någon som i slutändan vänder andra kinden till.

Spionen, som heter Rudolf Abel (Mark Rylance), är lugn som en filbunke, tyst som en mus, tycker om att måla, pratar med en brittisk accent som låter märkligt lik Donald Pleasence och de sovjetiska hemligheter han har ligger djupt begravda under lagren av en helt annan människa; en pensionär i fedora-hatt som är skyldig, men varken säger bu eller bä.

spionernas bro 2

2

Filmen hade kunnat vara avklarad på 90 minuter, antar jag, men Spielberg tar tiden i anspråk: Filmen är 140 minuter och pågår i två delar. I den första delen försvarar Donovan Abel i rätten, som på allvar blivit dekadent av 50-talets kommunistskräcks-USA. I den andra delen, vars dramatik oavbrutet byggs upp under den första, måste han resa till Östberlin (en på gränsen till kaotisk plats där man just byggt muren) för att förhandla med både sovjeterna och tyskarna för livet av två män; den unga piloten Gary Powers (Austin Stowell), som kraschat bakom fiendens linjer medan han fotograferat militära mål, och Frederic Prior (Will Rogers), en ung student som bara råkat bli tillfångatagen. Ingen begär av Donovan att han ska få med även honom hem, men Donovan tänker såklart som Oskar Schindler i Schindler’s List (1993): Man kan alltid göra mer.

Allt det här låter kanske mindre intressant än det är, i synnerhet för en som letar efter en ”autentisk” berättelse (filmen är ”inspirerad” av verkliga händelser, vilket egentligen inte betyder någonting). Men jag kan inte med ord förklara hur tät och fängslande filmen är, eftersom tricket är tekniskt och visuellt. Spielberg visar upp ett otroligt skickligt arbete; det hantverk, inspirerat av i synnerhet John Ford, som varit hans standard sedan Schindler’s List, då han parade ihop sig med fotografen Janusz Kaminski och skapade en egen kameraprincip: Det stålblå rastret, den registrerande och betraktande kameran, spänningen som uppstår i alla känslor som hålls tillbaka. Innan dess sökte Spielberg ett uttryck, och han bytte rastlöst fotografer efter varje projekt, men de senaste tjugo åren har Spielberg växt upp och blivit en regissör för vuxna (vilket är varför hans mer fartfyllda filmer de senaste åren känts klumpiga).

Filmen är uppblåst, med tanke på att intrigen om utbytandet av spionerna i grunden inte är så värst komplicerad, men den är inte alls för lång. Varje scen är utmärkt, varje tagning en njutning, och man undrar hela tiden vad som ska hända härnäst. Dessutom är den proppfull av idéer och spännande detaljer; Spielberg har gjort ett smörgåsbord av skildringar – såväl symboliska skildringar av amerikansk dubbelmoral som direkta skildringar av den Kafka-artade känslan av att försöka röra sig i en spökstad som Östberlin 1957, där lagen är bortkopplad, gäng härjar på gatorna och alla man möter pratar i kodade formuleringar; när Donovan står inför spionen Abels släktingar visar de sig vara tre skådespelare som inte kan hålla koll på vem som spelar vad. Men också i ytterkanterna finns ytterligare ”koder” i själva filmen – jag är övertygad om att Spielberg kommenterar filmens gubbighet i några kryptiska scener, som inkluderar faktumet att detta är den första filmen sedan… jag vill säga någonsin, som Spielberg gjort utan medproducenten Kathleen Kennedy.

Det är onekligen en gammal mans film, och den kanske kommer att tråka ut yngre åskådare. Cyniker kommer säkert också tycka att Spielbergs syn på världen är barnslig och naiv – för även om det är en av hans mörkare och vuxnare filmer är Spionernas bro också förenklad när den behöver vara det, och i slutändan harmonisk och optimistisk. Men man kan inte anklaga äpplen för att vara päron, och dessutom pågår konflikten mellan cynism och idealism oavbrutet i manuset, delvis skrivet av bröderna Coen. Det krävs vuxna erfarenheter för att uppfatta den matta humorn, där Coen-bröderna lyser igenom allra starkast, som ofta går ut på det ironiska i människans situation, hur vi alltid måste kompromissa och hur den stoltaste alltid ser dummast ut i slutändan. ”Do you ever worry” frågar Donovan sin tystlåtna spion-klient Abel. Han svarar: ”Would it help?”

Men Spielberg faller inte ner i Coen-brödernas hål av nihilistisk defatism – Spielberg letar alltid efter den mest hoppfulla vinkeln, en spricka varifrån ljuset vi lever på kan komma in, och han sätter alltid människan i sig före hennes värld och omständigheter – Spielberg hatar inte bara våld utan faktumet att mänskligheten styrs av ”vi” och ”dem”-konflikter.

När jag skrivit om Spielberg tidigare så har jag ofta nämnt hans tre arketyper pappan, nörden och superhjälten. Men det finns en fjärde. Abel kallar Donovan för en ”standing man” och det är inget dåligt smeknamn på den idealfigur Spielberg stöpt efter Oskar Schindler; mannen som står mitt emellan alla för och emot och försöker håller sitt samvete rent och göra det rätta och humana i en inhuman värld.

En människa är en människa är en människa – allt börjar och slutar i denna enda människa, vem som helst. Att Spielberg aldrig tvekar i sin humanistiska tro, och att han alltid kan skapa vackra bilder som på riktigt når ut till människor i verkliga världen, gör honom till en av de största filmskapare som någonsin levt. Inte pengarna eller framgångarna utan detta, att hans röst finns i våra hjärtan.

FREDRIK FYHR

*

sb

SPIONERNAS BRO

Originaltitel, land: Bridge of Spies, USA/Indien/Tyskland.
Urpremiär: 4 oktober 2015 (New York Film Festival).
Svensk premiär: 27 november 2015.
Speltid: 141 min. (2.21)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm; DI 4K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Tom Hanks, Mark Rylance, Amy Ryan, Scott Shepherd, Jillian Lebling, Noah Schnapp, Eve Hewson, Austin Stowell, Will Rogers, Dakin Matthews, Stephen Kunken, Jesse Plemons, Billy Magnussen, John Rue, Alan Alda, Mikhail Gorevoy, Sebastian Koch, Michael Gaston, Nadja Bobyleva, David Wilson Barnes, Domenick Lombardozzi, Jon Curry, Jim C. Ferris, Victor Verhaeghe, Edward James Hyland, Steven Boyer, Peter McRobbie, Joshua Harto, Petra-Maria Cammin, Luce Dreznin, Michel Schenk, Joe Forbrich, Steve Cirbus, Burghart Klaußner, Jon Donahue, Martin Dew, Tracy Howe, Laurie Dawn.
Regi: Steven Spielberg.
Manus: Matt Charman, Ethan Coen, Joel Coen.
Producent: Kristie Macosko Krieger, Marc Platt, Steven Spielberg.
Foto: Janusz Kaminski.
Klippning: Michael Kahn.
Musik: Thomas Newman.
Scenografi: Adam Stockhausen.
Kostym: Kasia Walicka-Maimone.
Produktionsbolag: Amblin Entertainment, DreamWorks SKG, Fox 2000, Marc Platt Productions, Participant Media, Studio Babelsberg, TSG Entertainment.
Svensk distributör: 20th Century Fox (Sweden).

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *