Don’t Look Back (1967)

look0

35starrating

Regi: D.A. Pennebaker

Detta är en något modifierad recension ursprungligen skriven på engelska 24/2 2009

”Sanningen är bara en enkel bild” förklarar den irriterade och hyggligt odräglige Bob Dylan för en stackars journalist från Time Magazine, nådens år 1965: ”Det kan vara en bild på en luffare som kräks, alldeles intill mister D.W. Jones som är på väg till jobbet. Vilken bild som helst.”

Om man betänker detta citat och drar det till sin spets – vilket man måste göra om man älskar film, som ju när allt kommer omkring bara är bilder – så når vi ännu ett exempel på hur fascinerande Bob Dylan har hållit liv i sin persona (förmodligen, eller åtminstone skenbart, utan att det varit avsikten).

På många sätt är D.A. Pennebakers Don’t Look Back (1967) ett barn av sin tid – det är den första, helt genredefinierande och kanske den mest ultimata ”rockumentären”, full av pottfrisyrer och polotröjor, filmad i grynig, svartvit 16 mm-film, där Dylan sjunger sånger som ”The Lonesome Death of Hattie Carroll”. Joan Baez är med. Donovan. Allen Ginsberg.

Men om man ser på Dylans karriär med facit i hand så finner man att den här lilla killen, som man förmodligen himlat med ögonen åt när det begav sig, faktiskt hade alla hästar hemma på ett förvånansvärt sätt.

Jag köpte nyligen Don’t Look Back på DVD och även om det var första gången jag såg filmen från början till slut kändes det verkligen som att jag sett den förut. Praktiskt taget alla dokumentärer som någonsin gjorts om Dylan har haft ett klipp eller två från den här filmen, de flesta Dylan-entusiaster har visat mig sekvenser från den på YouTube och om inget annat så skapade Todd Haynes ett märkligt stycke konst, som imiterade liv, som imiterade konst, i 60-talsdelen av hans djärva, fascinerande I’m Not There (2006) – på många sätt överträffade imitationen verkligheten.

Så även om detta var första gången kändes den rappkäftade Dylan, med håret och brillorna, extremt bekant; till och med nött, nästan lite domnad.

Filmen är ett skolexempel på cinema varité-genren av dokumentärfilmer, och den följer Dylans engelska 1965-turné i hygglig kronologisk ordning. Vi får de fantastiska låtarna, framförda av en något quirky Dylan som om han vet (men håller det för sig själv) att han snart kommer byta stil för gott – och vi får backstage-fester och i synnerhet presskonferenser, där Dylan ger dumma svar på dumma frågor.

dontlook1

När man vet vilken plåga det var för den introverte Dylan, vid tidpunkten och vidare genom hela karriären, att prata med journalister som förväntade sig alla slags svar på alla slags frågor – svar han inte hade alls, på frågor som inte intresserade honom – är det enklare att förstå hans hänsynslöshet, även om den förmodligen gjorde intervjuerna krångligare än de behövt vara.

Den där stackars Time-journalisten frågar till slut: ”Bryr du dig om vad du sjunger?”

”Att du bara vågar fråga mig något sådant” utropar Dylan förnärmat, och det är en slinga sanning i ett nästan surrealistiskt stråk nonsens; i slutändan, vem kan klandra någon av dem för frågan eller svaret?

Det som gör Bob Dylan unik som offentlig figur är hans ovilja att samarbeta med någon av de offentliga bilderna som han skapat. Även på 1980-talet, när ingen förväntade sig något av honom, höll han sin ständigt pågående charad vid liv som om identitetsleken var i honom en gång för alla och aldrig skulle sluta.

I Don’t Look Back finns känslan av att det ännu bara är en fråga om självbevarelsedrift. Trots allt, om en hel värld kräver av dig att du ska vara en profet för en hel generation – vad det nu än betyder – vem skulle inte skratta åt strålkastaren och säga ”I’m just a song and dance man”?

Att Dylan före sin tid blir väldigt uppenbart när han står inför en medievärld som inte vet vad ironi är, beundrare som påminner om Messias-letarna i Life of Brian (1979) och bilden av sig själv som någon slags spökfigur – en summa av bilder som i slutändan byggt upp en tredje person, denna tredje person som alla berömda människor måste stå inför; denna person som inte är jaget (första person), och inte den man är inför andra (andra person), utan den man är ”by proxy”, via media, i miljoner främlingars medvetande.

Dylan protesterade mot existensen av denna tredje person – denna ”Bob Dylan”, som alla pratade om – genom att envist tänka sina tankar och prata med omvärlden som sig själv, i första och andra person, aldrig som figuren Dylan. Och det medialt primitiva 1960-talet behärskade bara den tredje personen, vilket ledde till stor förvirring.

Sedan dess har mediavärlden kämpat med att springa ikapp Dylan. Nu kan man tycka att vi nästan är där. Nu existerar artister som individer, i första och andra person, mer tydligt – kändisar har instagramkonton, de bloggar och vi följer deras vardag; det är nästan ett yrke som vilket som helst. Idag är det tvärtom den tredje personen – den där artisten med stort A – som blivit svagare. Artisteri bär inte längre på en avlägsenhet eller en mystik.

Och det är just denna brist på pretention och tillgjordhet som gör Dylans framträdande så speciellt i Don’t Look Back. Dåtidens kritiker menade att Dylan var en posör som försökte göra sig till, som var full av nonsens och omoget trams – det sista må vara sant (han var tjugosex år) men inte det första; i en samtid där det var viktigt att vara allvarlig och politisk och ständigt delta i stora symboliska spel så var han sig själv. Idag försöker alla vara ”sig själva”, till det banalas och absurdas gräns ska det poängteras av artister vad som är ”min stil” och ”det kändes rätt för mig” och den ena personliga resan blir det andra otroliga djupet om det så bara rör sig om en ”Så mycket bättre”-cover. Som om det inte räcker, ändå, att vara sig själv. Det måste vara något märkvärdigt med en också. Man får aldrig riktigt glömma det. Någon slags mystik hänger kvar.

Men när Dylan är ”sig själv” så är han verkligen ”sig själv”: Inte mystisk eller gåtfull utan saklig och rak – det finns inget under ytan. Som han sjunger i ”I Shall Be Free No. 10”; ”I’m just average, common too. I’m just like him, the same as you.” Och sanningen är den där enkla bilden. Inget är någonting, allt bara är – i det yttersta, förstås.

Men det är förstås också en enkel utväg, för enkel. Det är något med bilder som inte tillåter ens tankar att sitta stilla. Don’t Look Back borde bidra med den mest enkla och objektiva bilden tänkbar av Dylan, men den lämnar en lika frustrerad och suktande som Haynes kalejdoskopiska collage av intensiva, obegripliga Dylanismer.

Där är han, i brillorna, ser ut genom tågfönstret, skrattar åt småtjejerna som springer längsmed plattformen.

Där står han, på scenen, och sjunger ”I’ve heard you say many times/That you’re better than no one/And no one is better than you/If you really believe that/You know you have nothing to win and nothing to lose.”

Bilden blir inte tydligare, inte klarare än så. Men dimman lättar inte. Bob Dylan må inte tycka om det, men i en värld av kändisskap och egon och idoliserande och vad det nu än må vara… i en värld där Robert Zimmerman byter namn till Bob Dylan, helt enkelt, i en sådan värld förblir han ett mysterium. Det är i denna obstinata envishet, denna nästan kvävande självupptagenhet, som Don’t Look Back blir lika tom och ytlig som fascinerande och underhållande; filmen har ett beat och den fångar dig i flytet, resten är gåtor.

FREDRIK FYHR

Don’t Look Back gavs ut av Criterion Collection på DVD och BluRay den 24:e november 2015, och går att beställa i andra hand.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *