45 år

45år1

3starrating

Regi: Andrew Haigh

Kate och Geoff ska fira fyrtiofemårsjublieum när ett brev anländer som förklarar att man hittat kroppen av Geoffs gamla flamma Katya, som dog femtio år tidigare i en bergsklättringsolycka. Minnet av den döda kvinnan, som Kate och Geoff aldrig pratat om, tar sig in i Kates medvetande och hon inser att deras relation inte byggt på kärlek.

45 år är ett metodiskt utarbetat stycke dramatik, ett skolexempel i isbergsteknik och subtilitet – och om man tycker om tematiken kommer man förmodligen hitta mycket som egentligen inte är där. Det är en film som är så undertryckt att den nästan inte visar sig för oss alls. Så mycket av filmens storhet bygger på skådespeleriet att den inte existerar utan det. Det är en fin film, men mitt problem är, som ofta, att det inte är tillräckligt cinematiskt: 45 år är utomordentlig dramatik och hör hemma på en scen.

Den konservativa formen (rent dramatiskt) är där från början: Etablera en plats (ett hus ute på landet), etablera karaktärer (ett par), etablera yin (de pratar med varandra på ett väldigt alldagligt sätt), plantera yang (därför måste det finnas mer under ytan), definiera deras personlighetsdrag omedelbart och skapa därefter en deadline (de ska fira sitt jubileumsbröllop ”på lördag”) som resten av narrativen kan arbeta mot (första scenen utspelar sig på ”måndag”).

Så om du ser 45 år och tycker att den är tråkig – och det inte bara är för att den är så väldigt långsam, full av knäpptyst naturfoto, upprepade vardagsrutiner och knarriga dialoger – så kan det också vara därför; det är en så kvävande konservativ, ja rent borgerlig, film. Den påminner om en senare Ian McEwan-roman eller humorlös och helt seriöst menad Ruben Östlund-produktion. Det finns en inneboende ”vithet” i karaktärernas problem – de inte bara känns futila, de är futila. Vore de inte futila skulle filmen kunna ta i dem och göra något med dem. Nu måste vi vila på avstånd och i det avståndet skapa illusionen av en oöverstiglig smärta. Egentligen är situationen, liksom hela filmen, nästan outhärdligt banal.

Men bra. Visst. Det här är ett sådant där tillfälle då jag ifrågasätter om jag borde sätta betyg på filmer egentligen – det är som någon slags nördig snuttefilt. 45 år överensstämmer med kriteriet jag har för tre stjärnor – en bra film, alltså en film som utför sin idé på ett lyckat sätt, även om man får ha genre eller kategori i åtanke (detta är inget för de som inte tycker om dramer) – men med tanke på de bra recensioner som omsvärmat filmen ända sedan premiären på Berlinale i vintras måste jag säga att jag är besviken, och därför tycker jag inte om den speciellt mycket. Ett motsatt exempel går att finna i The Diary of a Teenage Girl – som jag såg direkt efter denna – som jag tyckte om lite grann men som inte är en speciellt bra film.

Men jag glider iväg. Det är lika bra att påpeka filmens utmärkthet. 45 år handlar alltså om ett par som levt med varandra i nästan ett halvt århundrade, och vi får i 95 tämligen långsamma minuter se hur de modest, och inte speciellt desperat, tassar omkring varandra efter att det uppdagas att Geoff (Tom Courtenay) hade en flamma innan han träffade Kate (Charlotte Rampling) som han gifte sig med. Detta var alltså 1962. Katya, som den unga kvinnan hette, dog i en bergsklättringsolycka och ett brev förklarar att man nu efter femtio år hittat kroppen i en glaciär. Kate och Geoff har aldrig talat om Katya men nu ”förändras allt”, även om det förstås inte syns på ytan annat än i detaljer. Geoff blir mer rastlös och ilsken, börjar röka och dricka och skrotar omkring uppe på vinden.

45y2

Kate, som filmen fokuserar mest på, försöker närma sig faktumet att denna unga kvinna funnits och inser (väl, typ, förmodligen) att Katya var den stora kärleken för Geoff – Kate var andrahandsvalet, hemmafrun, den personliga assistenten som skulle hålla honom sällskap resten av livet när kärleken visade sig dödförklarad. Anledningen till att de levt ett så futtigt och glädjelöst liv har varit att de nöjt sig med det – Kate har accepterat sin kvinnofälla och inser inte förrän nu att hon varit fast i den hela sitt liv. Geoff har lagt illusioner och romantik på hyllan. De har inga barn och inga foton på väggen (det förklaras i de där tidiga planteringarna jag nämnde).

Ska man tala om berättelser enligt konstens alla regler så är 45 år onekligen en per definition utmärkt film. Inte minst är Rampling och Courtenay nästan löjligt bra – Ramplings musiga hemmafru Kate är i synnerhet strålande. Man kan tro att rollen är otacksam och enkel för en legend som Rampling men ser man på rollerna hon spelat – okonventionella roller i djärva filmer som saknat den nobless som gjort Helen Mirren och Judi Dench till Hollywood-namn – så inser man vilken helomvändning rollen är för Rampling, och hur lysande hon verkligen är.

Lika utmärkt är Andrew Haighs regi och manus (byggt, föga förvånande, på en novell). Så ofta han kan placerar han Kate i situationer där vi ska förstå vad hon tänker genom sättet hon inte talar på. Ska hon köpa en klocka till Geoff i födelsedagspresent? Nej, hon tvekar, alla har ju schweiziska flaggor. Minnet av fantom-kvinnan Katya svämmar över hennes inre – får vi anta – och hon står snart inte ut längre. Trots dessa 45 år ihop så har Geoff och Kate ingen naturlig kommunikation med varandra, och de måste verkligen ha haft noll problem förut, då de står tysta och medgörliga inför varandra som lydiga elever i en sträng katolsk skola. När Haigh inte kan hitta fler sätt att förklara detta på ger han oss istället långa sekvenser där Kate på olika sätt själasöker och stirrar ut i ingenstans. Tiden går och ju mer du tycker om filmen desto mer lär du läsa in.

Det kanske är min egen vurm för tvåsamhet som gör att jag blir lite provocerad av de enkla fallgropar som Haigh ger Kate och Geoff. De är verkligen inte bättre än han tillåter dem att vara. Men jag tror att alla som levt i ett längre förhållande vet att en tvåsamhetsrelation inte är en riktig tvåsamhetsrelation förrän man börjar känna av den spöklika närvaron av en tredje part. Leonard Cohen skrev sin klassiska sång ”Famous Blue Raincoat” på grund av rädslan han kände inför denna ”tredje man” som han upplevde i förhållandet han var i – och denna ångest drev honom bort från relationer och barn permanent.

Men Kate och Geoff, de har på något sätt missat det här under alla sina år, och nu kan de inte tala med varandra om det. ”Det finns saker jag vill säga till dig” säger Kate till Geoff, ”men jag kan inte – förstår du?” – ”Ja” svarar han. Det är en saklig illustration av ängslig borgerlighet, men också av filmens egna återvändsgränd. Jag vet inte om det är så himla mycket drama att försöka trycka undan egentligen. Jag känner ingen nattsvart ångest här, ingen avgrundsdjup ravin av smärta. Geoff och Kate har, med flit eller ej, valt bekvämlighet. Jag ser ett par som inte har fler, eller värre, problem än så, och filmen ger inte Kate nog med personlighet för att vi ska veta vad hon faktiskt känner (även om man förstås kan hitta på något själv). Hade Haigh tagit upp problemet i ljuset hade dess futilitet blivit uppenbart – kanske alltför uppenbart – så i stället har det blivit en skicklig stilövning och ett kammarspel för sakens skull. Som ett sådant är filmen stilig.

FREDRIK FYHR

*

444

45 ÅR

Originaltitel, land: 45 år, Storbritannien.
Urpremiär: 6 februari 2015 (Berlin International Film Festival).
Svensk premiär: 4 december 2015.
Speltid: 95 min. (1.35)
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/DCP/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Charlotte Rampling, Tom Courtenay, Geraldine James, Dolly Wells, Richard Cunningham, Rufus Wright, Hannah Chalmers, David Sibley.
Regi: Andrew Haigh.
Manus: David Constantine, Andrew Haigh.
Producent: Tristan Goligher.
Foto: Lol Crawley.
Klippning: Jonathan Alberts.
Scenografi: Sarah Finlay.
Kostym: Suzie Harman.
Produktionsbolag: The Bureau.
Svensk distributör: Studio S.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *