Star Wars (V): An Old Hope?

sw0

INFÖR STAR WARS (samlingssida)

V. An Old Hope?

När jag nu ogenerat argumenterat för prequel-filmernas storhet är det dags att gå över till ett ännu mer kontroversiellt påstående – Prequel-filmerna är inte bara sann Star Wars utan första klassens filmskapande, fortfarande efter tio år de mest moderna filmer vi har. Och alla vet det, i hemlighet. På samma sätt som vi stör oss på saker vi finner i oss själva stör vi oss också på saker vi vet är sanna men som vi inte kan göra något åt.

En sådan sak är rörelse, förändring: ”Varför kan inte nåt få vara lite normalt – varför måste allt jämt bli så speciellt och förändras?” Citatet kommer från ett kommentarsfält angående SVT:s senaste Julkalender (årets upplaga av den årliga jul-medieturbulensen, gärna inriktad på julkalendern).

Svaret är förstås att ingenting är normalt och att allt oavbrutet förändras hela tiden – eller ”Always in motion is the future”, för att citera Yoda. Inte ens film förblir vad det var. Faktum är att film knappt ens existerar längre – det är bara ordet som är kvar. De flesta filmskapare idag filmar inte – för det behövs en filmkamera. De spelar in på digital videoutrustning. Ännu mer sällsynt är det att projektera film. Alltsomoftast spelas det upp digitala filer. Ironiskt nog tenderar många människor att gnälla på George Lucas CGI-världar i prequel-filmerna, för att sedan knalla ner till närmaste SF-komplex och se den senaste Marvel-filmen i ett digitaliserat Sodom utan att ens ana det. För att citera en gammal progg-titel, vem är det egentligen som bromsar och vem är det som skjuter på?

Grupptryck är inte en kraft att underskatta här – det är coolt och säkert att basha prequels. Man blir en i gänget, ens smak valideras automatiskt och ens åsikter blir normens; det enklaste verkar vara att på förhand bestämma sig för att prequel-filmerna är dåliga. Det blir säkrast så – en garant för att man är som alla andra.

Det här grupptrycket syns mest i hur lite kontext prequel-bashandet har – inte bara är argumenten osammanhängande och slumpmässiga (Episod I är en barnfilm, nej den är för komplicerad, den har ingen handling, den är svår att hänga med i, min alldeles egna åsikt är förresten exakt som Red Letter Medias, titta på han för han har rätt…!) utan de saknar oftast grund i den digitala revolution i filmskapande som startade prequel-kontroversen till att börja med. Den kontroversen kom faktiskt från cineaster och filmskapare innan några av prequel-filmerna ens var klara. Ett dödsångestvrål kunde höras – så pass högt att Lucasfilm själva lät motståndarna komma till tals i några DVD-dokumentärer – om att digitalt filmskapande innebär döden för film.

Idag skulle jag argumentera för att de flesta människor (tyvärr) inte vet skillnad på film eller digital media, eller att det ens finns en skillnad, och att människor vant sig vid digital biovisning som om film aldrig existerat till att börja med.

Det här gör prequel-hatarna ännu märkligare, i synnerhet de yngre fans som önskar att de fick se originalfilmen från 1977 i oförändrat skick. Dessa är ungdomar som inte kommer ihåg, eller som kanske aldrig sett, en 35 mm-visning av en film någonsin. Jag önskar att de kunde få sin vilja igenom – att de fick sätta sig i en gammal 60-talsbiograf utan jumbo-popcorn, supersize-dricka och air condition (de enda ställen som fortfarande har filmprojektorer) och se en knastrig gammal kopia av första upplagan av Star Wars från 1977, med jump-cuts, burkigt ljud, grynig kvalité och sprak när rullarna byts. Ah, hör ekot från skådespelarnas röster när de springer genom en sal. Se de döda, stillastående objekten i bakgrunden som ska passera som levande djur, eller den hejdlöst fula ”röda dimman” under speedern som gör att den ”svävar” fram. När jag tänker efter tror jag få människor verkligen skulle vilja se en helt orörd version av Star Wars. De flesta vill ha en uppgradering av något slag.

Och följer vi den sanningens spår till en logisk slutsats, mina vänner, så hamnar vi i prequel-filmerna och specialversionerna.

zp

George Lucas har inte bara velat uppgradera sina filmer – han har velat uppgradera hela industrin. Star Wars: Episode II – Attack of the Clones (2002) var den första filmen som på allvar prackade på industrin digitalt filmskapande. Filmen var hundra procent digital, inspelad framför bluescreens på Sonys och Panavisions CineAlta-kameror som de designade specifikt åt Lucas, för att han skulle kunna visa världen fördelarna med digitalt filmskapande. Han hade velat göra det redan med Episod I men tidsbegränsningar kom i vägen (Episod I är inspelad i Italien och Tunisien, men prequel-bashare föredrar att i den älskade ovetskapen utgå ifrån att allt är bluescreens).

Lucas ville att hela filmvärlden skulle bli digital, och den visionen har praktiskt taget blivit sann. Inför Episod II var målet att få alla biografer att sadla om till digital biovisning – så att de kunde visa Episod II i bästa skick. Den något hybrisartade planen gick inte igenom på en gång, men framgångarna med prequel-trilogin (och andra digitala produktioner) var stor nog för att gradvis få biografer att digitaliseras.

Men sommaren 2002, när Episod II gick upp på bio, dominerade filmformatet fortfarande över digital biovisning, även om förhållandet snabbt började vända till det motsatta. De flesta såg faktiskt Episod II projekterad på film – en kombination som nästan är otänkbar idag, då man möjligen kan se en film inspelad på 35 mm men nästan aldrig projekterad analogt. Många tyckte att Episod II såg ”murkig” ut, eftersom digitala filmer visade på analog film har den kvalitén – digitala filmer ska visas på digitala system, som Lucas visste, för inte förrän då framgår den kristallklara, färgsprakande och kliniskt rena bilden som filmen ska ses i. Idag kan jag förundras över att jag såg filmen i 35 mm överhuvudtaget, även om jag är den förste att hålla med om att prequel-filmerna ska visas digitalt eftersom de är gjorda digitalt – precis som originaltrilogin ska ses i 35 mm, eftersom det är i 35 mm de är filmade.

asaa

Detta betyder – inser den noggranne läsaren – att jag inte är ombord den digitala Lucas-skutan. Är det möjligt? En prequel-försvarare som inte vill föda Lucas’ barn och misstar hans minsta prutt för Tjajkovksij (basharnas favorit-nidbild)?

Såklart, era dummrar! George Lucas, och många i hans generation, såg digitalt filmskapande och CGI som ett redskap att ta över industrin med. Som upphovsman till en rad supervapen – inte minst ILM, Pixar och THX – har Lucas varit en av de stora hjärnorna i den nuvarande digitala filmvärld vi lever i. Utvecklingen har övervakats av honom av direkt ideologiska skäl (som jag nämnt tidigare): Det förflutna är ointressant och förändring för förändrings skull är det viktigaste. Han har gått så långt i denna ideologiska övertygelse att han bannlyst alla gamla versioner av Star Wars, vilket lett fans till att i desperation skapa egna, ”despecialiserade” versioner.

Här är jag lika skeptisk som vem som helst. Jag accepterar Lucas’ val eftersom Star Wars är hans – både legalt och kreativt – och jag är en total motståndare till tanken att fans har ”kollektivt ägandeskap” över någonting (det gäller inte bara Star Wars, utan fans av vad som helst – denna ”logik” är kanske rentav vad som är ”fel” med allt ”fanskap”). Men samtidigt har jag såklart rätt till min egen åsikt och det är att Lucas anti-filmkampanj är onödigt aggressiv och en tunnelseende-strategi som gör många människor ledsna.

Faktum är att jag tror att ha originaltrilogin intakt skulle ta bort dess mystik – originalversionen av Star Wars är faktiskt riktigt skröplig och antiklimatisk – och Lucas’ alla förändringar skulle bli mer vettiga när de kan jämföras med originalversionerna. Jag själv, som är en analytisk varelse till naturen, saknar att ha en definitiv, totalt ursprunglig version av Star Wars att jämföra med, om inte annat så av akademiska skäl. Min egen motsägelsefulla filosofi lyder: Förändring, ja. Men det som funnits måste fortfarande finnas någonstans, eftersom det en gång funnits. Det är viktigt att det inte försvinner, fastän det är borta.

yakno

Det vi måste skilja på här är digital filmproduktion och digitala effekter. Digital filmproduktion är processen att skapa och distribuera filmer digitalt, via digitala kameror och digitala biografsystem; codex, ettor och nollor, istället för den gamla hederliga analoga filmremsan (som praktiskt taget är utdöd idag). Digitala effekter däremot är bara vad vi ser i själva filmen, vanligtvis istället för dockor och modeller som man såg i filmer förr. Det sistnämnda är vad som grämer människor i allmänhet – människor som kanske inte vet vad ”35 mm” ens innebär.

Jag är tvärtom. Jag har ofta pratat om magin i analog film och jag tar det till graven att analogt ska vara analogt och digitalt digitalt. Orsaken att allt är digitalt är helt marknadsmässig. Enligt finansiell logik existerar ingen efterfrågan för analog film så därför ska det inte finnas tillgång. Det betyder inte att det inte skulle kunna finnas åtminstone en analog salong på ett stort biopalats med över tio digitala salonger – det skulle inte kosta något. Jag tror dessutom att om en sådan salong existerade så skulle den där tillgången bli ganska uppenbar. Jag tror folk bara inte vet skillnaden just nu, eftersom övergången från analog till digital biovisning skedde anonymt och utan att människor fick chans att reflektera över det. Men om fler människor fick en enkel möjlighet att se en 35 mm-visning så skulle de omedelbart se skillnaden.

George Lucas attityd är: Äh, det där är bara gammalt och fult. Och jag tycker han har fel. Valet borde finnas kvar. Jag är ledsen över det digitala tillståndet, en mer själlös och marknadsanpassad värld som han till stor del styrt oss in i.

awe

Men det betyder inte att jag inte förstår vad han menar, eller att jag inte ser andra sidan av myntet. Medan jag har problem med digital filmvisning, i synnerhet av analoga filmer, så har jag inga som helst problem med digitalt gjorda filmer i sig. Jag har absolut noll romantik i blodet för gamla modeller och dockor och så kallade ”praktiska” effekter – jag går väl för bövelen inte på bio för att se effekter. De är ju per definition fejk, dessutom, och när fanboys i förvirring påstår att det ena fejkeriet är bättre än det andra – och det vurmas över hur underbart det är när man ser att att något är modeller och inte CGI (vilket man ju också ”ser”) – så kan jag rysa av obehag på dåliga dagar.

Roger Ebert hade helt rätt när han kallade Episod II för en ”animerad film med människor i den”. Även om en satir kan uppfattas i påståendet (”det är motsatsen till Vem satte dit Roger Rabbit, som var en film med människor och animationer”) så tror jag han menade det mer som fakta än som en åsikt. Prequel-filmerna är animerade filmer med människor i. Och jag tycker prequel-filmerna ser fantastiska ut. Världbygget, detaljrikedomen, färgerna, vitaliteten i effekterna, den gigantiska vidden och de oavbrutna möjligheterna till symbolism – visst ser man att det är en illusion, det gör du om du ser de gamla filmerna också, men praktiskt taget varje visuell aspekt av i synnerhet Episod II och III tycker jag är mästerlig och mer mäktig och modern än något annat som gjorts sedan dess.

Inte bara är effekterna nyskapande, och hela produktionen aggressivt progressiv, också på en storynivå ignorerar Lucas de konventionella strategierna – förmodligen för att han känt sig uttråkad av dem och inte kunnat pussla ihop en normal storyark av berättelsen han velat berätta. Istället för den traditionella intrig som de flesta förväntat sig gjorde Lucas en konceptualiserad story – praktiskt taget tre filmer som är fulla av planteringar och underintriger men konventionellt sett utan en ”riktig” story – som bara arbetar för att hela sexdelarssagan kan fungera. Många får för sig att Episod III har tydligare story än Episod I och II men den är precis lika narrativt bred och öppen som de andra, det är bara det att det det som byggts upp under I och II når sin naturliga kulmen i III; Anakin går över till den mörka sidan, Palpatine avslöjar sig själv, Luke och Leia föds och Imperiet bildas. Man kan säga att prequel-trilogin går ut på att bygga upp en konflikt, som IV-VI sedan sysslar med att utföra.

Många anser därför att prequel-filmerna bara fungerar om man är ett Star Wars-fan. Det är rimlig kritik (även om många fans skulle vifta på händerna och protestera vilt eftersom alla helst vill avsäga sig prequel-filmerna) – men också ganska konservativ. Det är ju fortfarande vågat och jävlar-anammigt att strunta i reglerna och göra tre filmer exakt som man själv vill. När folk säger att Lucas är omringad av ”yes-men” och aldrig får möta kritik så är de okunniga om hur saker ligger till – de enda ”no-men” Lucas mött var cheferna på Fox som inte ville ha Star Wars till att börja med. Därefter har allt börjat och slutat med Lucas. Det finns inga andra ”men”, vare sig de säger yes eller no.

Lucas förblir en konceptuell filmskapare i själ och hjärta – vilket förklarar hans intresse för filmproduktion och filmindustrin i stort. För honom är filmer bilder och känslor, inget mer. I synnerhet Star Wars är återberättande av gamla myter som i sin natur är symboliska och ikonografiska. Gång på gång har Lucas förklarat hur Star Wars egentligen är stumfilmer och såväl skådespelarna som deras dialoger existerar bara som redskap åt bilderna och musiken, där berättelsen pågår.

Jag har alltid fängslats av den vida strategin, hur Lucas skapat ett lapptäcke av händelser och karaktärer i en särskild värld mer än en konventionell storyline av det slag man sett tusen gånger förut. Istället är det bilderna i sig som innehåller all betydelse vi behöver. Dialogen är så saklig att den inte kan missförstås som mänskligt realistisk eller psykologiskt ambivalent – prequel-filmerna, i synnerhet Episod II, är fulla av rik visuell symbolism och tematiskt spel. Fråga dig själv hur mycket av Episod II som handlar om falskspel, dubbla identiteter, hemligheter, att följa utan att veta vem ledaren är, att inte veta vilken sida man står på, den nästan perversa effektiviteten i industrier, att tro på system som inte fungerar och att gå på, förvirrad, utan att orka få grepp om läget och ta tag i sin egen förvirring (tillståndet där alla krig börjar) och inte minst övertro och förnedringen i att tas ner på jorden igen. Med de ingångarna kan man fastna väldigt länge i filmens intensivt laddade symboliska bilder av dimma, slöjor, dunkla vrår och bilder av människor som faller – alltid bilderna, dialogernas renhet och strategin som gör att vi förstår bildernas innebörd direkt, tvådimensionellt, utan ytterligare lager.

luvit
Två ljussablar=Övermod. Anakin straffas genom kastrering (han får ena armen avhuggen), en av Lucas’ favorit-symboler.

Det hade räckt gott och väl för mig – jag är en stor stumfilmsbeundrare – att prequel-filmerna var fundamentalt visuella, men det extra fina är sättet de kopplar filmhistoriens äldsta dagar med dess senaste; prequel-filmerna är verkligen hypermoderna retro-filmer. De tar tillbaka filmen till vad det en gång i tiden var – ett tekniskt spektakel av bilder och ljud, innan de korrumperades av litteraturen och teaterdramatiken. Berättelsen är inte realistisk eller detaljerad, som i en bok eller i en pjäs, den är cinematisk och består av visuella symboler och ikoner. Det är filmer man måste närma sig på ett helt annat (gammalt) sätt: Musiken berättar vad vi ska känna, bilderna innehåller meningen och de är enkla att kryptera, och karaktärerna representerar människor, de imiterar dem inte. De kan bara förklara vad som händer i berättelsen, för det är deras jobb att vara marionettdockor som tar oss från A till B och som i en god opera sjunger de om vad de känner och ingenting annat – känslorna är solida klossar (glädje, vrede, oro, sorg, hat) och dialogerna är tagna från stumfilmens titelkort: ”I hate you!” – ”You were my brother, Anakin. I loved you.”

Att prequel-filmerna vågar vara cinematiska – representation istället för imitation, ikonografi istället för realism – och att de samtidigt använder sig av den mest nyskapande digitala produktionen man kan tänka sig gör dem – mycket enkelt – till de mest moderna filmerna vi kan se idag. Liksom originaltrilogin en gång förändrade industrin så har prequel-trilogin gjort det också. Inga andra filmer, utom möjligen Avatar (2009), är lika tekniskt framåtskridande.

Detta tror jag irriterar människor eftersom vi alla vet att det är sant. Jag kan förstå att människor inte kopplar stumfilmsspåret på en gång, och att de misstar den primitiva dialogen för misslyckade försök att skapa realism; de flesta människor har inte sett så många äldre filmer och även om de har det så har de helt kategoriserat prequel-filmerna fel, och väntat sig något lika påkostat men mer konventionellt, som Sagan om ringen eller The Matrix (och blivit mer nöjda med de filmerna), och inte orkat bry sig om att se hur prequel-filmernas egna lagar och regler ser ut, eller hur de är designade att ses.

Men jag tror människor verkligen känner av den filmhistoriska betydelsen och moderniteten i filmerna, själva kraften i de storslagna bilderna – det är bara att bilderna är för nya, dess syntetiska kvalité för tydlig, vi förlorar de kognitiva verktyg vi ärvt för att acceptera illusionen och ramla in i filmen obehindrat – vi känner igen modeller och dockor men inte digitala effekter. Jag tror människor vill tycka om prequel-filmerna, men de är irriterade över att de inte kan. Filmerna är för annorlunda, för nya, för gamla, många upplever det som en förolämpning att förvänta sig att bli golvad och istället uppleva en slags grand slam, full retard 3D-kabuki.

Men i sig är den kabukin fortfarande mäktig och imponerade i sig, och jag tror inte det är en slump att människor fortfarande pratar om prequel-filmerna – dessa tydligen så hatade filmer kommer upp igen och igen av människor som verkligen borde släppt dem nu. Som den sista delen av denna långa essä ska förklara – i en slags epilog – så finns det hopp kvar att prequel-trilogin ska få se kärlekens ljus gry över sig. Än så länge har ju de flesta inte ens förstått vad den går ut på.

Istället har den tekniska framfarten skapat en slags reträtt in i rädsla – som när vi delade atomen eller när Adam åt av äpplet (inte alls överdrivna liknelser!) – och denna rädsla är nu kännbar till och med i filmskaparna själva. Rädsla för förändring har gjort att nostalgi blivit en drog och filmer, som till exempel den kommande Star Wars-filmen, har gått tillbaka till ”praktiska” effekter i rädsla för att publiken inte accepterar annat – men det måste de förstås göra förr eller senare, för annars hamnar vi i ett dödläge där ingen evolution är möjlig. Hur utvecklingen kommer att ske är svår att spekulera i. Kanske virtual reality, eller 3D-simulationer, som Lucasfilms Nostradamus-avdelningar experimenterade med för något år sedan:

I vilket fall som helst är prequel-filmerna vår tillfälliga slutstation. De är tekniskt sett de mest moderna och avancerade filmerna i vår tid, med fotnot-undantag för Avatar och Peter Jacksons Hobbit-filmer (3D har sina självklara begränsningar). Av någon anledning har vi stannat där och nu är människor förvirrade. I början av 2000-talet var digital produktion allt man talade om, och industrin stöptes om till just en digital sådan – nu har kontraproduktiv retromani istället utbrutit, och The Force Awakens säljs helt på nostalgi och löftet om ”gamla” effekter.

Jag kan inte se hur det kan vara något annat än en tillfällig trend. Digitaliseringen kommer inte monteras ned, och förr eller senare kommer även de äldsta nördarna ha tröttnat på att se muppar och modellbyggen filmade i skala – kanske när övertygande CGI-effekter blivit lika enkelt och billigt och självklart som Karlssons Klister. Kanske krävs något annat, något ännu mer revolutionerande, för att det moderna ska bli modernt igen. Jag måste erkänna att jag därför, med tilltagande spänning, inväntar James Camerons alltmer intressanta Avatar-uppföljare. Det måste väl åtminstone bli någonting någorlunda nyskapande.

Vissa filmer är fulla av CGI, andra inte. Den som hatar den första kategorin kan inte vinna. Och jag kan förstås inte vinna om jag försöker övertyga dem om att de har ”fel”. Den här långa essän är bara resultatet av sexton års frustrationer och allmänna tankar om en filmserie jag burit med mig och spaningar om en konstform och en industri jag aldrig slutar intressera mig för. Jag har faktiskt sedan länge kastat iväg min ljussabel. There are alternatives to fighting.

FREDRIK FYHR

*

INFÖR STAR WARS (samlingssida)

 

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *