Star Wars (VI): The Fandom Menace

plo

INFÖR STAR WARS (samlingssida)

VI. The Fandom Menace

Så närmar jag mig slutet på denna essä i sex delar – mitt första seriösa försök att skriva något om Star Wars, efter en livstid av tankar och spekulationer. Jag vet. Det blev lite grötigt och formlöst. Denna sextett är knappast ett elegant vapen från en mer civiliserad tid, snarare en skakig djupdykning ner i asteroidfältet utan light speed.

Men förhoppningsvis är det bara början. The Force Awakens kommer att följas upp av ytterligare två filmer, och därutöver planerar Disney att göra lika många Star Wars-filmer de närmaste fem åren som George Lucas gjorde under trettio. Om inget annat ger det mig tid och tillfälle att skriva ytterligare sextetter av det här slaget, där jag kan formulera mer i detalj inte bara dessa filmers popkulturella betydelser utan även deras specifika innehåll, både visuellt symboliskt och filmhistoriskt och mytologiskt. Det är ett arbete som inte behöver ha en ände, och som jag gärna pysslar med hela livet ut.

Vän av ordning tar sig för pannan. Inte finns det väl så mycket att skriva om ett par filmer? Det är ju perverst!

Åt den inställningen kan jag bara le och skaka på huvudet tillbaka. Vi har alla våra biblar, våra ”Paradise Lost”, våra ursprungstexter, våra kulturella källor som speglat våra liv och de vi tycker oss vara – min råkar vara Star Wars; jag såg den första filmen från 1977 när jag var liten och den inte bara cementerade mitt filmintresse, den var det främsta pedagogiska verktyget som öppnade dörren för hela min inre sfär. Inte bara var det fröet för nästan alla mina framtida intressen – hela spektrat från filosofi och politik vidare genom bildkonst, mytologi, idéhistoria – det var filmen som fick mig att börja tänka individuellt, stunden jag började ifrågasätta mig själv och min omvärld – upplevelsen som gjorde mig självmedveten på allvar. Om Luke Skywalker kunde lämna sin småstad, och om ett äventyr väntade på honom där ute i stora världen, då kanske detsamma gällde för mig. Om hans liv bara var en liten del av ett mycket större sammanhang, då kanske mitt var det också. And so it goes.

nnn

De här sex texterna jag skrivit är knappt ens början av början. Essän, som detta är sista delen av, har bara fokuserat på en enda liten aspekt av Star Wars, nämligen prequel-filmernas mottagande, varför filmerna är missförstådda och vad George Lucas’ idé varit med Star Wars som helhet. Då har jag inte ens talat, mer än i förbifarten, om samurajkopplingen, den religiösa kopplingen, den världshistoriska kopplingen, den kulturhistoriska kopplingen, stumfilmskopplingen. Inte heller har jag gjort vare sig några visuella eller tematiska analyser, eller gått in i några djupare resonemang om faktumet att Star Wars är auteur-filmer som präglar George Lucas fantasier mer än fansens, eller att filmerna har ett komplext förhållande mellan konst och kommers.

Det kräver nämligen sex sextetter till – i en lax-ask, if you will. Och för att kunna få ordning på torpet måste man först städa undan på golvet och rensa i röran – och röran är det förgiftade kluster som Star Wars-fanskap förvandlats till sedan prequel-hatet fått blomma upp och förmörkat synen på alla dessa fans som borde vara kloka, engagerade Jedis och inte aggressiva, otåliga, tankelösa Sithar.

Därför blev detta en essä – en essä om prequel-filmernas generella storhet och ”the fandom menace”. Det har inte funnits anledningar att vara försiktig – de flesta ogillar dessa missförstådda filmer, så jag kastade mig in i det här projektet som Obi-Wan och Anakin kastar sig in i slaget över Coruscant i början av Episod III. Come what may!

Men nu, i denna sista del, ska jag vända på steken och försöka vara lite mer diplomatisk. Möta bespottarna på jämnare villkor. Försöka se det som den där personen jag inte är – killen som växte upp med Star Wars men som i slutändan bara tycker det är ett par filmer, som bara ogillar prequel-filmerna rent spontant och känner sig berättigad att spotta på dem, men vars liv i slutändan inte påverkas mer av det än något annat i-landsproblem. Jag ska vara han som går in i grottan bara med det han tar med sig.

n2

Alla Star Wars-fans tillhör olika generationer, och dessa är inte sällan i konflikt. Man få ha klart för sig att jag är ett barn av specialversionerna och en ungdom av prequel-filmerna. I synnerhet prequel-trilogin ramade in mina tonår – jag var tretton år när Episod I kom och nitton när Episod III kom. Jag är inte född så att jag kunde se originalet när det begav sig, uppenbarligen, men på det stora hela tycker jag att jag hade tur.

Så för ganska länge sedan (cirka 2002), i en galax ganska långt borta (gymnasiet) var jag en brådmogen sextonåring, frustrerad över det hat som i alltmer oresonlig nivå började ösas över dessa filmer jag älskade så (då hade inte ens Episod III kommit än, men man kan lugnt säga att de flesta ”fans” redan hade dömt ut hela prequel-projektet). Jag startade en tråd på gamla hederliga filmtipset.se, där man på sedvanligt fan-manér bestämt sig att döpa om George Lucas till varelsen ”Luucas”, en figur som tappat vettet och inte längre gick att betrakta som människa.

I detta klimat startade jag tråden ”Varför Star Wars är en sextett”. Jag påstod, varken mer eller mindre, att Star Wars var tänkt att ses som en enda lång film i sex delar, och att det är missvisande att tala om ”två trilogier”. Reaktionerna lät inte vänta på sig.

Jag visste att jag skulle starta en lång debatt med det här inlägget, och det gjorde jag också – jag höll min mark så pass effektivt att de tio år äldre motståndarna blev tvungna att retirera till ”äh vad vet du, du är bara sexton år”-argument. ”Kom tillbaka om tio år så ska vi se att du ändrat dig” vill jag minnas att någon, på ett ungefär, skrev. Den killen hade fel.

Jag ser tillbaka på den tråden och finner den märkligt aggressiv, för att vara mig. Tanken var inte att trolla. Jag var bara så genuint frustrerad, verkligen ledsen, över att alla gick och bajsade så tanklöst och grupptryck-baserat på prequel-filmerna. Både som en filmälskare och som en kritiskt lagd person var det här kanske min tidigaste stora besvikelse, och verkligen en av de största, vad gäller publikens masspsykologiska läggning och dess vedervärdiga konsensus-mekanism. Jag var riktigt nedstämd över att människors krav var så basala, att det inte fanns någon upptäckslusta ens hos Star Wars-fans; att folk bara ville goa ner sig med en popcorn-hink och se Han skjuta först. Folk var inte ens intresserade av att veta varför prequel-filmerna var annorlunda än de gamla filmerna. Alla accepterade dem som paria utan att ens veta vad de reagerade på.

swm

Idag är jag, på det stora hela, över det här. Jag tycker folk har helt fel – till en sådan grotesk grad att jag känt mig tvungen att skriva alla dessa texter – men jag accepterar att vara i minoritet. Jag tror att jag undermedvetet spenderat en hel del tankar sedan 1999 åt att försöka få grepp om hatet, och min egen prequel-kärlek, tills en av dessa kvällar, två månader från The Force Awakens, då en lång text bubblade ur mig. Två månader senare och denna långa text har blivit sex separata.

Återstoden av min besvikelse ligger nu mest i de ”fans” som fortfarande gråter över våldtagna barndomar och spyr galla över prequel-filmerna med ett tunnelseende som överstiger den unge Darth Vaders.

För – och detta är viktigt att understryka – det är fansen jag inte förstår mig på. Att generella biobesökare, eller bara halvt engagerade ”semi-fans”, hade svårt att förstå prequel-filmerna har jag inga problem med. Faktum är att annat vore konstigt – prequel-trilogin var en vurpa, och på många sätt skild från originaltrilogin. Att folk reagerade negativt på att de såg något nytt, när de förväntat sig att se sin barndom återupplevd, det är egentligen fullt förståeligt. Någon snubbe på det där forumet skrev att det inte spelade någon roll vad jag sa, för att prequel-filmerna duger inte ”om man bara vill se en schysst rulle”.

Och där hade han helt rätt! Jag kan inte ens minnas att jag kunde säga något emot det. Faktum är att jag precis vet vad han menar, för jag såg en gång alla Star Trek-långfilmer i ett svep. Naturligtvis är jag av naturen ingen ”Trekkie” (jag är ju ett Star Wars-fan) och utan några större insikter eller kunskaper om TV-serien kunde jag bara ta filmerna för vad de var – vissa var bra, andra inte, men på det stora hela kände jag mig utanför eftersom jag förstod instinktivt att i det jag såg fanns det en hel nivå jag inte hade tillgång till.

Det borde vara samma sak för icke-fans att se Star Wars, inbillar jag mig. Och jag förstår att prequel-filmerna kan vara svårsmälta för de som bara har en lös, eller liksom ”ytlig men vedertagen” nostalgisk relation till Star Wars. Men att ett riktigt fan kan hata – verkligen hata – till exempel Episod I, det är fortfarande helt omöjligt för mig att förstå. Det är inte bara ett tillfredsställande rymdäventyr med fenomenala actionscener, och en stämning och jargong som på pricken efterliknar Lucas’ älskade gamla matinéer, den återvänder till galaxen långt borta genom en gedigen historielektion som ger en allt man kan begära och mycket, mycket mer av den här berättelsen.

n1

Som jag nämnde i den första delen av denna essäserie så misstänker jag att The Force Awakens kommer att vara designad att tilltala den första kategorin. Man ska förstås inte döma en film på sin trailer men jag saknar verkligen det karaktäristiska Star Wars-pratet – de högtravande och långsökta meningsuppbyggnaderna, de lökiga harrangerna och alla färdigformulerade lyckokaksmeningar, ord som ”complete” och ”destiny” och ”at last!”; trailern för Episod I var en parad av sådant. Istället är pratet i trailern för den nya filmen generiskt och avrundat, som de opersonligt melodramatiska klyschor man hör i någon ramdom TV-serie som ”Lost” eller ”Game of Thrones”.

Några exempel:

”Who are you?”

”I’m no one”

Varför inte: I’m a thousand parsecs away from home and I’m all out of fuel!

Eller:

”Nothing will stand in our way! I will finish what you started!”

Varför inte: The path of the dark side is my destiny! Hate is my ally! I will strike them down and finally your work will be complete!

Han Solo var aldrig någon verbal kille, så det mesta låter okej i hans mun. Men jag är inte övertygad om att Harrison Ford kommer att…

Men hursomhelst. Strunt samma. Jag är nöjd med de episoder som finns. The Force Awakens får gärna vara ”svenne-Star Wars”. Varför inte. Ingen har väl skadats av lite rajtan tajtan i rymden, med lite nostalgi och sånt… såvida inte J.J. Abrams har något provocerande ess i rockärmen förstås. I have a bad feeling about this…? Hm.

Jag ska åtminstone försöka att inte bli den nya generationen av de där gnällspikarna på filmtipset och häckla de sextonåringar som kommer ut ur The Force Awakens och känner sig som att de svävar på moln; som jag, när jag kom ut från prequel-filmerna (som jag såg flera gånger på bio när det begav sig).

Om det nu blir så. Vem vet. Kanske Disneys nya filmer blir så generiska och förglömliga att det nyskapande och genuint originella i prequel-filmerna blir tydligare för fler människor?

I min recension av Abrams’ Star Trek Into Darkness kallade jag det för en slags ”post mortem”-film för Star Trek-serien, en ihålig uppvisning av trademarks och en omkullkastning av koncept men inte en enda ny idé. Om samma sak gäller för hans Star Wars-film – att det praktiskt taget bara blir en uppvisning i nostalgisk scenografi (en dekor som inkluderar gamla ansikten vi känner igen) – så måste vi ju fråga oss vad den här filmserien i grund och botten är. Och är vi inte nöjda med Abrams, så måste svaret bli: George Lucas.

we

Men, återigen är det nörden i mig som talar. Majoriteten av biobesökarna som går och ser The Force Awakens kommer säkert bli nöjda med filmen – i synnerhet om de kallar sig Star Wars-fans men i praktiken aldrig ägnar speciellt mycket tankar åt filmerna. Kanske den följer vår tids seriösa TV-seriejargong – att döma av trailern verkar det så – och kanske det inte spelar någon roll för någon att Star Wars från början var fånig eskapism, mest av allt riktat till barn. Trailerns humorbefriade gravallvar föreslår att också Abrams i sitt inre censurerat bort saker som Boba Fetts ärekränkande död i Sarlaccens mage, ett helveteshål han ramlar i när en halvblind Han Solo av misstag råkar knuffa i honom; en scen ur Episod VI som lika gärna hade kunnat innehålla, just det, Jar Jar Binks.

Jag vet att jag är orättvis, och dum, som oroar mig över en trailer, men bortser man från scenografin så tycker jag att The Force Awakens helt enkelt liknar ”Game of Thrones” mer än Star Wars. Låt mig citera (med en egen översättning) en text av en bloggare vid namn Roderick Heath (finns i sin helhet här, en mycket bra blogpost):

Viss kritik som riktas mot [prequel]-trilogin är legitim, och krossade förhoppningar är känslor ärliga nog för många. Men jag tycker också att denna kult av förakt exemplifierar något synnerligen outhärdligt i vår tids Internet, en djupt bortskämd möjlighet att döma ut något med distinktion, eller överväga något med en känsla av historia som sträcker sig utanför fanskarans bubbla, eller det motsatta, en charmlös dryghet riktad mot populär film. Jag tänker på hur tungfotad och överhypad många moderna filmfranchises varit – The Dark Knight, Pirates of the Caribbean, Transformers och Twilight och Hunger Games-serien, även till någon mån Marvels superhjältefilmer – alla är de bevis på en slags professionell smidighet och en avtrubbad typ av underhållning som inte har Lucas-filmernas djupa dalar men inte heller höjdpunkterna. Peter Jacksons Tolkien-filmatiseringar, storartade i sin egen rätt, återskapade det episka och fantastiska på ett sätt som är resolut massivt, utan sagans kraft, och ju mer de försökte vara eteriska desto mindre eteriska var de /…/ Det finns verklig skönhet och stor innovation att finna i prequel-filmerna. När de är som bäst exemplifierar de ursprunget till ett projekt som började som ett utforskande av komplicerade idéer och motiv genom tydligt gladlynta och opretentiösa figurationer.

ikoiko

Och senare i texten poängterar Heath mina farhågor med The Force Awakens’ tydligen opersonliga dialoger när han går in i prequel-filmernas utskällda manus:

Prequel-filmernas manus kritiseras ofta, men detta tar oss till frågan vad som exakt är bra dialoger i den här kontexten? Är det, låt säga, Joss Whedons dialoger, där alla, oavsett var de kommer ifrån, pratar som en besserwissrig litteraturvetare på ett college i Kalifornien, eller kanske Christopher Nolans tegelstenstunga koaner? … Lucas försöker, lite skissartat med men viss mening, återskapa smaken av en slags hövlig poesi i prequel-filmernas dialoger, med en textur som då och då påminner om medeltida epos – romantiskt, stiliserat, högtravande till den nivå att dialogen låter som recitationer. Lucas har själv jämfört det med en slags rytmisk ljudeffekt – en bra liknelse.

Jag finner mig börja skapa en dialog med Heath, en frände. Här närmar vi oss också punkten där jag skulle kunna glida in i en helt ny text-sextett om (i synnerhet) prequel-filmernas gömda storhet. Men jag nöjer mig med att poängtera, via Heath, att det inte bara är jag som upplevt djupa meningar i prequel-filmerna. Vi är faktiskt ganska många. Och fler och fler börjar våga – för det handlar faktiskt om att våga i det här läget – komma ut som prequel-fans, om det så är i eskalerande grader eller fullt ut. Vi som aldrig ogillade Jar Jar Binks förrän alla andra gjorde det. Vi som sa att vi hatade midikloreaner fastän vi knappt ens lade märke till dem när vi såg filmen. Vi som sa att vi störde oss på Anakin när vi själva var sextonåriga tonåringar som på pricken kunde identifiera oss med hans tjurighet, men som inte ville verka dumma inför de vuxna Star Wars-fans som naturligtvis inte kunde relatera till honom.

I takt med att fler och fler hittar tillbaka till prequel-filmerna, vilket jag tror kommer att ske, så kommer kanske deras betydelse växa. Alla jag träffat som sett filmerna för första gången har sagt att det är Episod III, Revenge of the Sith, från 2005, som är filmen de lägger på minnet, filmen som fastnar, den film av alla sex de minns bäst. Jag tror också, om jag får spekulera, att det är Episod III som kommer att vara den centrala Star Wars-filmen om hundra år – den som kommer att överleva längre än till och med Rymdimperiet slår tillbaka (1980) och stå som det hjärta, den höjdpunkt och den centrala del av den här sagan som den ju faktiskt är. Så mycket händer i den filmen som… Ja, men som sagt. Hursomhelst.

Jag citerar Heath igen:

Ärligt talat så är Revenge of the Sith den bästa Star Wars-filmen, en grandios distillering av hela konceptet av en sci fi-rymdopera, det närmaste serien kommit att fullfölja sina neo-Wagnerianska anspråk. Den är också det tätaste, mest dynamiska filmskapandet, narrativt orubblig på samma sätt som A New Hope fast med en nedåtgående kurva som framgångsrikt skapar ett löfte om stor tragedi. 

Om jag gissar så tror jag att The Force Awakens, däremot, kommer att gå till historien som resultatet av vår nuvarande tids beroende av franchises, binge-watching, TV-serier och trygga kalorier. Det typ av oironiska, glädjelösa och rätt opersonliga allvar som främst Christopher Nolan kickade igång och som många fortfarande verkar gå igång på, fastän det ligger rätt fjärran Star Wars.

Men, å andra sidan – vem vet! Kanske jag har fel och de nya filmerna expanderar den här sextetten till en fullständigt övertygande niodelarssvit. Kanske Abrams kan utvidga och förnya den lore som Star Wars består av. Kanske kan han hitta nya mytologiska meningar, ge nya betydelser åt det vi redan vet och återigen göra fans upprörda. Och vem vet? Kanske jag själv blir den arga fanboyen. Kanske det är J.J. Abrams som blir den som antastar min barndom? Jag hade ju inget emot George Lucas.

mhm

Om jag är diplomatisk kan jag erkänna att jag ställer helt orimliga krav på en ny Star Wars-film. En ny Star Wars-film, gjord utan Lucas och distribuerad av Disney, borde inte ens existera. Om jag hade universella superkrafter, och kunde förändra tiden, så skulle jag utan att tveka radera The Force Awakens ur historieböckerna utan att ens behöva se den.

Men nu är det inte min värld. Jag måste, som alla goda Jediriddare, acceptera världen som den är. Nu ska jag stå inför den här filmen, bara om några dagar, och det finns inget att göra åt.

Det sista jag vill verka är nedlåtande. Om folk går och ser filmen och har jättekul så är det verkligen jätteroligt – ju fler glada fans och icke-fans desto bättre. Att döma av vad Abrams gjort tidigare, och löftet att få återvända till Lucas’ värld, så kommer säkert jag själv att gilla filmen också (men till vilken mån kan jag inte spekulera i).

Det finns ingenting fel i att bara ha lite gammalt hederligt skoj.

Det är när den där oundvikliga repliken kommer – ”Det här är vad Star Wars är menat att vara!” – som jag drar upp min ljussabel och finner din brist på tro stötande.

Fortsättning följer.

FREDRIK FYHR

*

Länkar

The Star Wars Heresies – Den lysande bloggen som tillhör världens mest diplomatiska Star Wars-fan, och prequel-försvarare, Paul McDonald.

Star Wars Ring Theory – Den tidigare nämnda Mike Klimos oklanderliga arbete om prequel-filmernas visuella synkronisitet.

Why I Love The Phantom Menace – av Donald Trull. En lysande argumentation för storheten i Episod I.

The Shroud of the Dark Side – Trulls uppföljare, om de djupa lagren mening i Episod II. Se även hans filmsida för ytterligare Star Wars-texter.

A Study in Fanboy Stupidity – En mycket bra genomgång av hur pajjig Red Letter Medias populära sågning av Episod I är, anonym och 108 härliga sidor lång.

Roderick Heaths text om prequel-filmerna.

There is no way Star Wars: The Force Awakens will be as good as the prequels – artikel i New Statesman av James Cooray Smith

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *