Match

match videosöndag

3starrating

Regi: Stephen Belber, Fanny Sidney

Ett par, som tydligen arbetar på en avhandling om dans, intervjuar en gammal danslärare på Julliard om hans ungdomsår på 60-talet. Men deras frågor blir snart väldigt personliga, och det är uppenbart att de har ett annat syfte med mötet.

Det finns ett behag, svårt att sätta fingret på, i att se en fullgod men modest föreställning. Någon liten pjäs som pågår på någon liten teater i någon liten småstad någonstans. En författare har knåpat ihop ett drama. Det är lagom bra. Inget som lyfter berg, men en bra bit över medel. De kan bli filmer som Match – byggd på just en sådan pjäs, inbillar jag mig; en film som existerar i en egen vrå, i skymundan, utan rampljus eller målgrupp. Den där filmen i nyhetshyllan på hyrvideobutiken som ingen hade hyrt, men som man visste att man kunde chansa på – man misstänkte att den kanske kunde vara bra. Men man var tvungen att välja den själv. Om man hade tur blev man belönad för sitt mod.

Det är en blygsam film, men som många bra sådana är den förvånansvärt fin och subtil. Vi introduceras för Tobi, en balettlärare på Julliardskolan i New York – han spelas av Patrick Stewart med en perfekt iver, entusiastisk men aldrig överdriven. Tobi har vad vi skulle kunna kalla en ”pensionärspersonlighet”, högljudd och självupptagen, glad i sig själv och sitt arbete, ganska oförmögen att intressera sig för andras problem men desto mer benägen att berätta om den där gången nittonhundrasextiosju – eller han GASTAR, ni vet, pratar med flera utropstecken, ty han förtjänar fri lejd nu när han levt ett liv vigt åt konsten. Han pratar om dansen, dansen, med ena handen spänd i luften. It’s the rigor, children, it’s all about rigor!

Men Match handlar inte om dansen, eller konsten, eller egentligen ens om Tobi. Att filmen är byggd på en pjäs är tydligt redan i upplägget, då Tobi uppsöks av ett par – Lisa (Carla Gugino) och Mike (Matthew Lillard). Tydligen träffas de för en intervju, eftersom Lisa håller på med en avhandling om dansen på 60-talet. Tobi är glad i hatten och bjuder på både dricka och röka, även när det visar sig att den något nervöse Mike, Lisas make och ”assistent”, är polis till yrket. De ser på varandra lite nervöst och fortsätter intervjun, och de ger det tydliga intrycket av att vara fumlande nybörjare som inte alls pratar eller beter sig som akademiker brukar göra. Snart börjar deras frågor bli misstänksamt personliga och Tobis muntra ansikte blir snart spänt, förnärmat.

Att Lisa och Mike har andra avsikter med sitt besök är uppenbart. Vad de egentligen är där för är inte heller speciellt svårt att lista ut. Faktum är att upplägget i Match är forcerat och förutsägbart, så pass mycket att jag inledningsvis missförstod filmen som amatörmässig. Hallå, tänkte jag, det är ju uppenbart att… och så sa filmen till mig ”Sshh, jag vet. Lyssna nu…”

mmmmm mmmmmm mmm

Och jag lyssnade. På Lisa, Mike och Tobi. Hörde vad de hade att säga. Förstod, i sinom tid, vilka de var. Dialogerna är skrivna av duon Stephen Belber och Fanny Sidney (som också gjorde pjäsen filmen är byggd på) men de låter inte skrivna utan upplevda. Det prekära problemet som denna trio har är inte originellt – vi har varit här förut. Men det finns något ömkligt och behjärtansvärt med den här filmen som gör att den hela tiden övertygar oss om att fortsätta titta, och framför allt lyssna.

Har filmen brister så är de alla sympatiska brister. Filmen är till exempel inte cinematisk – det är en film för skådespelare. Skådespeleriet verkar självmedvetet, men det är också själva framträdandet som Belber och Sidney intresserar sig för. Jag känner beundran för Matthew Lillard – som slog igenom i Scream (1996) och alltid typecastats som pellejönsar á la Shaggy i Scooby Doo (2002) – som här är lågmäld och sammanbiten i rollen som Mike; en emotionellt handikappad ”snubbe” som kommit upp i fyrtioårsåldern och inte längre kan trycka undan sina känslor, känslor som förvirrar honom och hotar att förstöra allt i hans omvärld. Han hade en något liknande roll i The Descendants, för den som minns, och även om han kanske inte är en lysande skådespelare så märker man att han verkligen gör sitt yttersta. Han är intensiv och fokuserad, hela tiden närvarande. Man ser svett i hans ansikte. Det är inte fläckfritt eller perfekt men det är förbannat genuint.

Stewart gör sin roll mer elegant, medan Gugino satsar på en mer modest approach till sin rollfigur och landar i ett framträdande som mest handlar om att få till rätt reaktioner och att hitta rätt ton i replikerna. Men ”better safe than sorry” är också en stil. Poängen är att Match är en film av, och gärna sevärd för, skådespelare. Inom loppet av 92 minuter hinner Tobi, Mike och Lisa bli så pass köttiga karaktärer som man kan tänka sig. Vi förstår deras konflikter och kontraster. Vi ser vad Tobi har för styrkor och svagheter. Vi kan se vad som gör Mike till en jobbig person att ha att göra med, och vi kan också se det okränkbara i hans sårade känslor. Vi kan förstå Lisas situation, och tro hennes ord när hon säger att deras förhållande började så bra, på den tiden när hon jobbade i den där bokhandeln, och de pratade om att skaffa barn; ”I had plans, you know…?”

Jag landar i den ganska typiska kritiker-problematiken: Hur rekommendera en film vars intrig bygger så mycket på en överraskning? I synnerhet när överraskningen inte är vare sig spektakulär eller oväntad. Lisa försöker vara diplomatisk med Mike, som är arg och rastlös; hans mamma dog nyligen, och han växte upp utan pappa. Tobi, dansmästaren, är gammal fyrtiotalist som svingat både hit och dit i sina dagar. Du kan nog gissa vad filmen handlar om på tre försök.

Men de här tre figurerna är fina, välskrivna, framförda med kärlek. Jag listade ut hur filmen skulle sluta i början, men däremellan glömde jag helt bort att jag gjort det. Jag var upptagen med att se och lyssna; jag sveptes med, lätt förförd, mellan akterna. Visst hade jag kunnat göra det lika bra om jag sett pjäsen – och på så sätt är filmen överflödig – men Belber och Sidney har velat göra en film av sin pjäs och de har lyckats. Det är en liten film på alla sätt, men den är väldigt fin och rekommenderas om du vill se något som kommer och går, nästan utan att ge ett ljud ifrån sig, men som ändå fastnar där någonstans, ger dig ett vemodigt leende, och en flyktig känsla av att ha blivit rörd.

FREDRIK FYHR

*

mnj

MATCH

Originaltitel, land: Match, USA/Frankrike.
Urpremiär: 1 februari 2014 (Clermont-Ferrand International Short Film Festival, Frankrike).
Svensk premiär: 14 december 2015 (DVD/BR).
Speltid: 92 min. (1.32)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (Arri Alexa)/D-Cinema/2.35:1
Skådespelare (fullständig rollista): Patrick Stewart, Carla Gugino, Matthew Lillard, Yanis Macheboeuf, Ariane Blaise, Maduka Steady, Jaime Tirelli, Rob Yang.
Regi: Stephen Belber, Fanny Sidney.
Manus: Stephen Belber, Fanny Sidney.
Producent: David Permut, Matt Ratner, Rick Rosenthal, Fanny Sidney.
Foto: Luke Geissbuhler, Clélia Schaeffer.
Klippning: Madeleine Gavin, William Laboury.
Musik: Justin Craig, Sander Rosenthal.
Scenografi
: Chris Trujillo.
Kostym: Sarah Mae Burton.
Produktionsbolag: La Femis, Permut Presentations, Sentinel Pictures, Tilted Windmill Productions, Whitewater Films.
Svensk distributör: Njuta Films
No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *