Joy

joy videosöndag 1

35starrating

Regi: David O. Russell

Berättelsen om stressade hemmafrun Joy som uppfinner en mopp.

Storyn om den amerikanska drömmen är den äldsta storyn i boken. Ja, den amerikanska boken då. David O. Russell är en regissör som gillar den boken – efter gangsterpastischen American Hustle skulle man lätt kunna tro att Joy, en film om en underdog som med sina egna händer bygger sin framgång, skulle vara ett vältrande i myter, en solskenssaga utan distans eller kanske en romantisk saga med en förljuget ironisk brasklapp.

Eftersom Russell älskar filmer där allt hela tiden rör sig (han är en av Martin Scorseses största fanboys) så är Joy onekligen underhållande att se på. Men det är också en intelligent och moraliskt ambitiös film, slug i sättet den inte är en feel-good, eller en typisk biopic (tack och lov) eller en hyllning till pengar och stretande. Den handlar om egenföretagande, visst, men det finns något nästan komiskt i sakligheten hos gör-det-själv-entreprenören Joy (Jennifer Lawrence): Hon har uppfunnit en skurmopp.

Berättelsen bygger på en verklig person, men det är nästan som om Russell inte vill ta den på allvar. Han letar oavbrutet efter sätt att punktera glädjen, göra den mindre subjektiv och stämningen mer kylig. Han avromantiserar med stadig hand. Han låter sina talanger diktera innehållet, istället för tvärtom (som i American Hustle). Det är samma koncentration och ärlighet mot berättelsen som präglade John Avildsens första Rocky (1976). Visserligen har Joy en mycket mer grandios visuell utformning, men jag har redan sett folk som kallar den för ”Moppy”.

Formellt sett är Joy en utmaning både för Russell och för publiken. Det är en konventionell berättelse i ett mindre konventionellt format, och det är stimulerande för en filmnörd. Russell berättar i collage och lager-på-lager – Joy sitter vid ett köksbord i början av filmen, varpå vi svävar iväg i en metodisk serie flashbacks (som inkluderar upphämtningar av planteringar, och nya planteringar) som i slutändan ger oss the story of her life: Hon hade kunnat gå på college, hon hade kunnat följa sin stjärna. Nu?

joy2

Nu tar hon hand om sin ex-man, som bor i hennes källare. Nu tar hon hand om sin mamma (Virginia Madsen), som sitter inlåst i sovrummet och tittar på TV-såpor. Nu tar hon hand om sin pappa, som skilt sig från mamman, men som med jämna mellanrum måste sova över av diverse skäl. Nu tar hon hand om sin mormor. Nu tar hon hand om huset, inte bara hyrorna som ska betalas utan avloppen som ska rensas. Och, förstås, sina egna barn. Och, förstås, sitt jobb bakom disken på en flygplats. Hennes liv är ett balanserande av kaffekoppar som ständigt är på väg att krossas mot golvet.

Denna första sektion av Joy är ett helt annat landskap – jag kan tänka mig att konservativa kritiker skulle klaga på att det är ”som en helt annan film” – än det som kommer senare. Copykatten Russell simulerar ganska friskt känslan från James L. Brooks klassiska Ömhetsbevis (1983) när han gör sitt amerikanska lapptäcke, där färgstarka joes och janes försöker samsas under samma tak och Joy själv är den som allt cirkulerar kring. Vi introduceras för ett färgstarkt gäng biroller där Virginia Madsen stjäl uppmärksamhet från såväl Robert De Niro som Isabella Rossellini. som den sönderängslade mamman som bokstavligen inte kan ta sig ut ur sin säng, utan spenderar dagarna fixerad vid TV-såpornas magiska värld – den tidiga Almodóvar känns också mycket närvarande i detta porträtt, inte minst när vi flyger in i såpornas estetik via drömmar och symboliska passager som är fantastiskt skojiga.

Det är kaotiskt, men det fångar också fint den klaustrofobi som driver Joy till att starta eget, och försöka göra något av sig själv. Hon uppfinner en mopp. Hon vet en del om att städa. Hennes mopp är den bästa moppen. Den innehåller nämligen en automatisk mekanism i skaftet som gör att vattnet pressas ut med ett klick. Och själva moppen är det bara att slänga i maskin. Alla hemmafruar i hela världen kommer att vilja ha en sådan mopp, om de bara får upp ögonen för den!

Det är här Russell viker av och styr iväg från klichéernas land. Joy blir ingen framgångssaga, även om den innehåller framgång. Fokuset ligger på motgångar, och de är fantastiskt skildrade. Filmen är nästan som ett varnande finger till den som faktiskt gått på myten om att vem som helst kan lyckas med vad som helst bara man ”vill” tillräckligt mycket – okej, säger Russell, kanske, men kom ihåg:

Allt kommer bli ännu värre för dig. Du kommer svika dina barn. Du kommer svika din familj. De kommer i sinom tid svika dig. Du kommer bli pank. Människor du litar på kommer att lura dig. Business är en djungel utan regler. Ekonomi är tråkigt – alltså det är så, så, tråkigt med bokföring och affärer och strategier och kryphål i lagar och analyser av omkostnader. Men varje gång du gör fel är det som en elektrisk stöt. Du blir pank. Igen. Någon stämmer dig. Du hamnar i fängelse. Du har två lån på ditt hus som du inte har en chans att betala tillbaka. Du har ruinerat din pappas nya flickvän och hennes fars stolta lilla familjefirma. Du har 50 000 moppar som ingen vill ha och skulder på 200 000 dollar. Klockan tickar. Alla beklagar sig och lämnar dig ensam. Världen säger: Ditt val, ditt fel, cry me a river. Du kan lika gärna lägga dig ner på marken, ligga där i några dagar och känna hur det känns att svälta ihjäl. Det kommer vara ungefär lika kul.

En mer konventionell film av det här slaget skulle skildra motgångarna som en skärseld som huvudpersonen kämpar sig igenom i montage och romantisk musik. Joy är paketerad som en sådan film men filmen är ett får i ulvakläder. Musiken är nästan som musiken till en thriller, och betonar nervositet och ångest, bara med en liten pianoplinkande remedi mot slutet. Russell gör berättelsen om guldmoppen till en Gudfadern-berättelse, komplett med fantastiska visuella inramningar från den underskattade fotografen Linus Sandgren. Den kaotiska inledningen stramas av och blir smalare, ända tills den opretentiösa hemmafrun Joy är som en gangsterboss, kylig och belåten.

Om sagan har ett lyckligt slut är detta lyckliga slut bara en parentes, och kanske inte ens ett lyckligt slut. Russell stannar någonstans i mitten. Poängen är Joy själv. Att hon, liksom Rocky Balboa i den där första Rocky-filmen (inte uppföljarna), åtminstone försökte. Om det gick bra eller dåligt spelar ingen roll – och om det gick bra så behöver det inte vara något positivt. Joy har många skuggsidor och dimensioner som kommer att gå mer ouppmärksamma åskådare förbi (än så länge har filmen fått ganska vissen kritik, och det talar för att detta kan vara årets kanske mest underskattade, missförstådda och för slött betraktade film).

Russell hittar en punkt att sluta på som känns positiv, men han antyder oavbrutet att Joys berättelse inte är speciellt glädjerik. Det smittar också av sig i en nykterhet hos skådespelarna – Bradley Cooper får verkligen visa hur lysande han kan vara, när han i ett jämnt och balanserat framträdande gör en totalt trovärdig reklamchef; kanske vän, kanske fiende. På samma sätt verkar Robert De Niro, vid första anblicken göra samma roll som han gjorde i Russells populära Silver Linings Playbook – men den här gången är det mindre överspel, lättare betoningar, mer av en riktig människa.

Jag har varit av och på Russell, som sedan sin debut Spanking the Monkey (1994) har gjort bra men oftast ojämna filmer. Joy är den första av hans filmer jag sett som känns myllrande (som Three Kings) men solid (som The Fighter), djupt cinematisk (som American Hustle) men mänsklig och genuin (som Flirting with Disaster), romantisk (som Silver Linings Playbook) men realistisk – som Joy, en fantastisk skicklig film som berättar om jävlar anamma utan att romantisera. Det skapar ett motstånd som driver filmen framåt, och ger den attraktiva blåmärken och verklig smärta, full av dystra innebörder.

FREDRIK FYHR

*

joy4

JOY

Originaltitel, land: Joy, USA.
Urpremiär: 24 december 2015 (Grekland, Israel).
Svensk premiär: 25 december 2015.
Speltid: 124 min. (2.04)
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Super 35); DI/D-Cinema/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Jennifer Lawrence, Robert De Niro, Bradley Cooper, Édgar Ramirez, Diane Ladd, Virginia Madsen, Isabella Rossellini, Dascha Polanco, Elisabeth Röhm, Susan Lucci, Laura Wright, Maurice Bernard, Jimmy Jean-Louis, Ken Howard, Ray De La Paz, John Enos III, Marianne Leone, Melissa Rivers, Drena De Niro, Isabella Crovetti-Cramp, Emily Nunez, Madison Wolfe.
Regi: David O. Russell.
Manus: David O. Russell.
Producent: John Davis, Megan Ellison, Jonathan Gordon, Ken Mok, David O. Russell.
Foto: Linus Sandgren.
Klippning: Alan Baumgarten.
Musik: David Campbell, West Dylan Thordson.
Scenografi
: Judy Becker.
Kostym: Michael Wilkinson.
Produktionsbolag: Fox 2000 Pictures, Annapurna Pictures, Davis Entertainment. ass. TSG Entertainment.
Svensk distributör: 20th Century Fox (Sweden),

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *