Strangerland

STRANGERLAND

En för liten publik har tagit emot den lilla australiensiska indie-filmen Strangerland och tyvärr verkar det ha varit helt fel publik. Många tycks ha blivit upprörda av den – jag har läst en del konstiga kommentarer och recensioner som uttrycker irritation och förvirring, samt olika psykologiska försvarsmekanismer. Vissa har velat förlöjliga den – kanske för att den till viss del handlar om sexuell ångest, och för att den är så skoningslöst deprimerande. Andra har mest varit förvirrade över att karaktärerna pratar konstigt – alltså att de inte förklarar rakt ut vad de menar när de säger saker – arga över det långsamma tempot och i synnerhet att filmen slutar utan att ge den där söta scenen där Lassie springer hem till gården, alla skrattar i slow-motion och man har sett en film som tusen andra. Vissa har bara kunnat säga att den var dålig för att den var så himla dålig och sämst var att den var så dålig. Många utropstecken. Alltså kan man konstatera att Strangerland är tillräckligt bra för att göra delar av fredagsmys-publiken upprörd.

Jag håller med om den mer sakliga kritiken – filmen är ojämn, tydligt gjord av en debutant, och allt i den är inte fantastiskt – men det finns så mycket i Strangerland som är riktigt, riktigt bra att jag måste utgå ifrån att det är bristen på nyhetsvärde som gjort att de fåtal kritiker som recenserat filmen blivit loja och liksom på förhand beslutat sig för att den är ointressant och inte värd att rekommendera. Visst, det är inte en film för alla. Det är en deppig film som handlar om saker som kan komma som obekväma sanningar för många – till exempel somliga tonårsföräldrar. Det kanske inte är dina tonårsbarn som går igenom en fas, det kanske du som gör något fel. Det är kanske du som är fel. Orkar du vara en bättre människa?

Nicole Kidman och Joseph Fiennes är föräldrarna som måste stå inför den frågan när deras två barn försvinner. De har just flyttat till en gudsförgäten småstad ute i australiensiska vildmarken – anledningen, som vi länge inte får veta, är beklämmande. Det ligger något kvävande, outtalat över sättet Catherine (Kidman) inte tillrättavisar sina barn när de svär åt varandra över frukostbordet (vilket alla andra film-mammor gör). Det finns något gäckande obehagligt i sättet pappa Matthew (Fiennes) vankar av och an som om han håller inne en ofantlig frustration. Tonårsdottern Lily (Maddison Brown) klär sig utmanande och bär en spelad aningslöshet som hämtad direkt från Lolita – och hennes lillebror Tommy (Nicholas Hamilton) är i åldern då han just börjat förstå vad hon håller på med.

En dag är barnen försvunna. Som en symbol kommer en blodröd sandstorm och drar igenom småstaden, och lämnar Catherine och Matthew täckta av aska. Paniken är först som ett slag, en chock, sedan börjar den utdragna mardrömmen. Catherine går igenom sin dotters hemligheter i flickrummet. Matthew försöker hålla sig till jobbet (han är en apotekare). En lågmäld polis (Hugo Weaving) sätts på fallet och börjar fråga ut männen i den lilla staden – känner ni Lily? Vem känner inte Lily, svarar de. ”Hö-hö”. Folk ringer Catherine och viskar att hennes dotter är en hora. Matthew knyter näven i fickan och är några steg från våldet – den enkle mannens sista form av kommunikation. Polisen kisar bistert på vildmarken som gäckar bortom den lilla stadens gränser. Där ute överlever ingen länge.

Premissen är någorlunda bekant – tankarna kanske går till en rafflande mardrömsthriller som Denis Villeneuves Prisoners till exempel – men Strangerland har en annan, mer provocerande agenda. I den fascinerande nyckelscenen där barnen rymmer hemifrån på natten – som i sin enkelhet faktiskt inte liknar mycket jag sett i liknande filmer – betraktar Matthew dem, vaken vid verandan. Vi får ingen förklaring. Han, som borde vara deras förmyndare, låter dem försvinna. Han begår ett brott värre, på sätt och vis, än kidnappning – i vredesmod mot sina egna barn straffar han dem genom att släppa sin hand över deras öde.

s2
s3

Perspektivet vänds snart bort från mysteriet. Fokuset hamnar istället på Catherine och Matthew. Strangerland blir en film, inte om två försvunna barn utan om två förlorade vuxna. Också tematiken är vuxen. Vi förstår att förlusten av barn är outhärdlig och vi kan inse styrkan i galenskapen som gradvis drabbar och tar över dem. Men är vi ärliga med oss själva ser vi också att allt inte står rätt till i början. Matthew och Catherine är inte ett tillräckligt starkt par för att klara av det de går igenom, och inte heller kan de inse sin egen skuld – vad som gjort att deras barn lämnat dem.

Som ni säkert förstår är filmen inte för alla. Den är långsamt berättad och oavbrutet dyster – titeln föreslår inte bara ett samhälle, utan en hel kultur, där vi alla är främlingar för varandra oavsett hur nära vi är – men den skildrar också människor för allt vad de är värda och inte är värda. Vi får se en och annan liten scen med ytterligare karaktärer, folk som bor i den lilla staden, och mer än att försöka skapa onödigt drama verkar filmen vilja skildra den torftiga naturen hos småstadsfolk med avund och misstänksamhet på hjärnan. Det är en film där karaktärer är tysta för att de inte kan sätta ord på sina känslor. Det är en matt tystnad vi delar. I ena stunden vill vi döma Matthew och Catherine, i andra måste vi inse att deras tårar också är sanna.

Ändå är Strangerland inte svart. Dess dystra färger är verklighetens, och regissören Kim Farrant får till en märklig ömhet i skildringen av dem. Hon har förmodligen också en storartad tur i att få hjälp av en så lyhörd och erfaren skådespelarensemble – det är kul att se Nicole Kidman i en liten australiensisk film igen; den första hon varit med i sedan tidigt i karriären – mer specifikt Lugnt vatten (1989); det är kul att se Fiennes, vars patriarkalt förvirrade far är filmens mest intressanta karaktär; inte minst är det kul att se Hugo Weaving som en vanlig, hederlig man, utan sci- fi och fantasykläder samt högtravande uttal av pompösa Tolkien- eller Matrix-harranger; slutligen är också det ständigt iögonfallande widescreen-fotot (PJ Dillon) riktigt effektivt, vare sig det ramar in anonyma interiörer eller storslagna australiensiska vyer, vars hetta och karghet gör ont bara att titta på.

Det enda som faktiskt hindrar Strangerland från att vara en riktigt storartad thriller är manuset, som hade behövt fler scener där vuxna människor pratar till varandra som vuxna människor gör – de som finns är så pass bra att de får allt annat i filmen att tystna. Mindre viktiga känns de tomma passager och utdragna scener där Catherine eller Matthew blir galna på lite klyschigt patetiska och utagerande sätt. När filmen använder utropstecken fungerar den som sämst – men den är desto starkare i sina små stunder. Det är en bra indiefilm, så tillvida att den ger det Hollywood vägrar oss: Rimliga skildringar av verkligheten. Vi kan inte underhållas av ett par som vaknar en morgon utan barn. Det finns ingenting ”spännande” med det. Strangerland är en jobbig, smärtsam resa, men den känns åtminstone, och den är värt besväret.

FREDRIK FYHR


dcd

STRANGERLAND

Originaltitel, land: Strangerland, Australien/Irland.
Urpremiär: 23 januari 2015 (Sundance).
Svensk premiär: 21 december 2015 (DVD/BR), 29 december 2015 (VOD).
Speltid: 112 min. (1.52).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (Arri Alexa Plus 4:3); DI 2K (Panavision)/DCP/2.39:1
Huvudsakliga skådespelare: Nicole Kidman, Joseph Fiennes, Hugo Weaving, Lisa Flanagan, Meyne Wyatt, Maddison Brown, Nicholas Hamilton, Jim Russell, Sean Keenan, Bronwyn Penrith, Trangi J. Speedy-Coe, Morgan Junor-Larwood, Chris Pattinson.
Regi: Kim Farrant.
Manus: Michael Kinirons, Fiona Seres.
Producent: Macdara Kelleher, Naomi Wenck.
Foto: P.J. Dillon.
Klippning: Veronika Jenet.
Musik: Keefus Ciancia.
Scenografi: Melinda Doring.
Kostym: Emily Seresin.
Produktionsbolag: Worldview Entertainment, Dragonfly Pictures, Fastnet Films.
Svensk distributör: Studio S (DVD/BR), SF Anytime (VOD).


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – en något ojämn men ambitiös och ofta effektiv karaktärsstudie med tematik om vuxnas ansvar gentemot sina barn, behovet av självinsikt m.m, inom ramarna för en mer konventionell situationsthriller; visuellt stark, långsam och suggestiv, alltigenom välspelad, sinkad av ett ibland oslipat manus med utdragna upprepningar och effektsökande passager som står i kontrast till dramats realistiska skärpa; ändå tydligt utmärkt för sin genre.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *