Outlet-Onsdag#7

oo1

Absolutely Anything mini15star

Detta är Monty Python-medlemmen/regissören Terry Jones första film på en herrans massa år. Om förväntningarna inte blir stora av det så kanske nyfikenheten växer om det avslöjas att Jones faktiskt släpat in hela gamla Monty Python-gänget… i en ljudstudio. Jones, John Cleese, Michael Palin och Eric Idle gör nämligen rösterna till ett par fult animerade utomjordingar som sitter i ett par intergalaktiska rymdstolar uppe i något rymdskepp och diskuterar om Jordens människor förtjänar att leva eller inte.

Det är inte speciellt roligt – dessutom är det bara en desperat och inte speciellt välformulerad inramning till filmens story, som är en high concept-komedi som (mycket bättre filmer som) Bruce den allsmäktige, Liar Liar till och med Vad kvinnor vill ha och Click.

Simon Pegg – som klättrar på listan över skådisar som borde sparka sin karriärcoach – spelar huvudrollen som den klantiga loser-killen som plötsligt (via de där utomjordingarna) märker att han kan göra ”vad som helst”; han behöver bara vifta med handen och önska något så får han det.

Premissen är bekant, men inte nödvändigtvis dålig. Det som gör filmen så trist är att manuset är slött och konfliktbefriat, som om Jones kom på filmen på en pubrunda och aldrig orkade skriva klart manuset ordentligt. Majoriteten av skämten går ut på att Peggs karaktär inte får sin vilja igenom – för när han säger att han vill vara ”på bussen” så hamnar han ovanpå bussen.. tokroligt!

Kate Beckinsale är bortslösad, igen, som granntjejen som gillar honom men som han ändå tror att han måste ”önska” till sig – och sedan få ångest över det, etc. Hon har en vedertaget galen ex-pojkvän spelad av Rob Riggle (ungefär samma typ av roll som Kevin Kline spelade i En fisk som heter Wanda fast mycket mer desperat och utan udd) och när Pegg önskar att hans hund kunde prata har han Robin Williams röst. Ändå står filmen still i ett dödfött manus som inte orkar hitta på fyndiga skämt eller en vettig intrig. Jag vet att upplägget låter relativt lovande, men denna lama film ses på egen risk.

oo2

Barely Lethal mini2star

Barely Lethal är lite tvärtom – vid första anblicken ser det ut som en hemsk film, men den är faktiskt inte så dålig som den skulle kunnat vara. Den är faktiskt så pass hygglig att man snarare kan tala om att den inte är så bra som den skulle kunna vara.

Den begåvade Hailee Steinfeld har huvudrollen i vad som är en nästan exploitation-liknande blandning av säljbara subgenrer, i det här fallet försöker man locka kids med en typisk Young Adult-formula men i high school-förpackning och med en lite mer vuxenförbjuden Kingsman/Kick Ass-stil (fast ärligt talat har de filmerna hade mer Young Adult-inslag än deras grabbiga målgrupper vill erkänna) – hon spelar en agent som tydligen rekryterats sedan barnsben och ”uppfostrats” på Pentagon-liknande anstalt, men när hon (tydligen värsta mördarmaskinen) råkar bli saknad under ett uppdrag tar hon chansen och flyr fältet för att göra vad hon alltid drömt om: Leva ett vanligt high school-liv!

Långsökta lösningar gör att hon hamnar hos en fosterfamilj och börjar på en skola där Barely Lethal förvandlas till en ganska stereotyp high school-film om hennes kamp för att bli sedd av coola killen (fast hon egentligen borde vara med den där tysta killen som gillar henne), vinna över mean girlsen på sin sida och… ja, just ja, kämpa till sista andetaget mot superskurken Jessica Alba (för den som kan tro den rollen) och Samuel L. Jackson, som spelar hennes gamla mentor som är på jakt efter henne.

Filmen är regisserad av Kyle Newman som gjorde den popkulturellt onanistiska filmen Fanboys och även Barely Lethal är full av referenser till Turtles och annan 80-talskitsch… synd att ingen varit mer intresserad av att göra en riktig film; Barely Lethal är bara en parad av olika klyschor och självironiska skämt, och filmen glömmer hela tiden bort att den ska följa någon slags intrig. Alltså är det ett slöseri på tid – men jag ska erkänna att skådespelarna är sympatiska och filmen är roligare att se än de mer creddiga men helt desperata Kingsman– och Kick Ass-sörjorna.

oo3

The Harvest mini2star

Det här är en riktigt irriterande film, som har så mycket bra på gång men som faller ihop och inte kan ta sig upp. Filmen är regisserad av John McNaughton – som en gång i tiden gjorde den oförglömligt vidriga Henry: En massmördare (1986) – och handlar om ett mystiskt par som har en sjuk son som de tar hand om och inte vill att någon annan ska träffa; de är i sin tur spelade av de eminenta begåvningarna Samantha Morton och Michael Shannon.

En låg budget hindrar uppenbarligen filmen redan från början, och ger den en osmickrande TV-filmskänsla, men ungefär halva speltiden är riktigt njutbar – med långsamt tempo och intelligent regi bygger filmen upp ett riktigt tilltalande mysterium, då den nyinflyttade flickan som inte har några vänner lär känna den sjuka pojken och börjar misstänka den sjuka hemligheten i huset… McNaughton har en avskalad ton som gör att vi inte har någon aning om vad som kommer att hända, eller hur, men att det kan komma att vara helt sjukt.

När sedan twisten kommer så tappar filmen bollen, och vi måste se bollen rulla iväg, nerför kullen, ner i floden och vidare ner i vattenfallet varefter den långsamt sjunker i ett träsk. Twisten i sig är bra, men efter peripetin drunknar allt i långsökta nödlösningar, svag psykologi, stora storyhål, narrativ maskning, lat drama och en patetisk epilog. Irriterande!

På en ljusare not har Peter Fonda en biroll och han får faktiskt chansen att nostalgiskt titta ut i ingenstans och säga ”Far out…!”

004

Man Up mini25star

Den här filmen kan jag faktiskt rekommendera till den som vill se en förutsägbar men ganska kul romantisk komedi – och äntligen en film med Simon Pegg som går att tycka om. Han spelar en kille som ska på en typ av blind-date men på grund av orsaker blir det Lake Bell han träffar istället – situationshumorn eskalerar när hon försöker upprätthålla dejten och låtsas vara en tio år yngre stroppig student.

För en direkt förklaring till Lake Bell så se hennes roliga indiefilm In a World – Bell är den där typen av New York-personlighet som är full av liv, intelligens, humor och självinsikt; man tror att hon är en riktig människa, och tillsammans med Pegg utgör hon precis det där omaka paret som man vill se i romantiska komedier; bristfälliga, ganska alldagliga figurer som har rappa käftar och vass humor. (Bell får dessutom till en sällsynt klockren brittisk accent, med tanke på att hon är jänkare).

Rekommendationen är sjukt mild – Man Up kommer reta gallfeber på de som hatar logikluckor och praktiska osannolikheter. Filmen sätter hela tiden krokben på sig själv och verkar nästan försöka sabotera sig själv med flit, genom konstiga händelseförlopp som komplicerar scener i onödan på långsökta sätt – men å andra sidan är filmen också helt förutsägbar och formulärisk, så man vet ju exakt hur allt kommer att gå ändå. Jag fann mig själv sitta och le när Pegg fick jogga gatan fram för det traditionsenliga ”romkom-springet” i slutet och i slutändan tyckte jag om karaktärerna och ville att det skulle sluta lyckligt. Filmen gör alltså sitt huvudsakliga jobb, så om en enkel, lättglömd romantisk komedi är allt man vill se så vet jag inte hur man skulle kunna bli besviken.

oo5

October Storm mini2star

Här är jag snäll med betyget för October Gale (som originaltiteln lyder) är egentligen en dålig film, snudd på amatörmässig. Det den har på sin sida är en intressant uppbyggnad, där den lysande Patricia Clarkson får tugga i sig en huvudroll. Hon spelar en nybliven änka som åker till sommarstugan för att städa upp. In kommer ett ruggigt oväder – samt en skjuten ung man (Scott Speedman) som hon får ta hand om (hon råkar praktiskt nog vara läkare). I takt med att såren läker inser hon att den hunkiga ynglingen är jagad av en självutnämnd gangster (Tim Roth) som är på väg till stugan för att ha ihjäl honom. Det blir till att ladda bössan, sätta på kaffet och ha teatrala, brådmogna dialoger.

Det är lite jobbigt att se så bra skådespelare som Clarkson och Roth gå igenom dialog som emellanåt är så amatörmässig – med repliker som ”Isn’t it funny waking up in the morning, going on about your day, knowing you’re going to die?” – att man nästan tror att de ställt upp på filmen för att gynna någon gemensam bekants son eller barnbarn. Ju närmare upplösningen filmen kommer, och i synnerhet när Roth dyker upp mot slutet, så faller all spänning platt eftersom regissören och manusförfattaren Ruba Nadda inte verkar ha en susning om vare sig hur man fotar eller gestaltar spänning på film.

Det låter ju på det stora hela som en värdelös upplevelse att se en sådan film – som ska vara spännande men som helt enkelt inte är det – men jag nöjer mig med att inte rekommendera filmen utan vidare utropstecken. Det finns något småskaligt sympatiskt med filmen, trots allt, och Nadda hanterar ändå dramadelen i början av filmen ganska bra. Han hittar en introvert ton som gör att man blir nyfiken på vart allt är på väg… synd bara att det går åt skogen sedan; det verkar på allvar som att manuset tog slut och att de sista tio minuterna är improviserade, och den allra sista scenen är förvirrande och löjlig. Om du av någon anledning råkar se de första tjugo minuterna kan du stänga av filmen och få för dig att du såg början av en bra film. Det är det närmaste en rekommendation av den här filmen jag kan komma.

Stämningsbild:

kiki

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *