Vågen

vågen

Vissa filmer är så lätta att recensera att det blir svårt. Vad kan man säga om en katastroffilm som heter Vågen? Det finns karaktärer, liksom i de flesta filmer, och det finns en våg. Någonsin sett en katastroffilm? Jag har egentligen inte mycket att tillägga. Vågen kommer, vågen går. Folk dör. Folk överlever. Katastrofen har egentligen huvudrollen.

Det känns som att filmens främsta säljtrick är dess ursprungsland: Vågen är nämligen en norsk film, och en stor succé i hemlandet. Jag anar någon slags diffus glädje inför detta faktum, en sådan där applåd som börjar men aldrig riktigt bryter ut; ja! Äntligen har vi en skandinavisk katastroffilm…! För det är väl lite coolt, eller?

Jag säger då det. Man vet att man har att göra med en generisk genre när det är en stor sak att filmen är norsk – Vågen är till och med landets Oscarsbidrag och säga vad man vill om deras bästa utländska film-vinnare Elling (2001) men det var en helt normal komedi som åtminstone blev känd som en sådan. Men vad ska amerikanerna imponeras av här? Jag kan se framför mig hur Michael Bay tar time-out en kväll, sätter på Vågen och får sig ett gott skratt; ”Everybody wanna be like Mike”.

Anledningen är förstås inte för att Vågen är en direkt dålig film, utan för att den så tydligt följer ett amerikanskt filmspråk – jag antar att det för en jänkare blir lite grann som när Kenneth Branagh skulle göra Wallander för en svensk. Kanske smickrande, men rent spontant tänker man ju att britten borde ha något från sin del av världen att komma med istället (Shakespeare, till exempel).

Hursomhelst, jag irrar iväg på mina sidospår. Här kommer den kort-korta recensionen av Vågen: Den handlar om en familj. De är på ett berg. Det kommer en tsunami. De måste kämpa för att överleva (på varsitt håll). Enstaka biroller finns, och ganska många av dem dör. Första tredjedelen är uppbyggnad, mittendelen är kaos, sista tredjedelen överlevnad. Du har sett det förut – här kan du se det igen.

Jag har märkt att för många människor är katastroffilmer lite grann som chips – det spelar egentligen ingen roll vilket märke eller vilken smak, står det på bordet så äter man det. Alltså vet jag att många kommer att vilja se Vågen av ingen annan anledning än sin titel (trailern bemödar sig inte ens med att visa annat än kaoset). Det är skönt, på något perverst sätt, att se förödelse på film. Det finns något paradoxalt säkert i det – vi sätter oss för att se Vågen och vi vet att allt kommer att gå åt skogen i den: Det är ingen fara, allt är som det ska. Kommer det en flodvåg och dödar en massa människor och dränker en liten by? Hoppas det!

Men bara för att en film är formalisk behöver den inte vara dålig. Och om jag nu ska komma fram till ett riktigt omdöme av den här filmen någon gång, så ska jag erkänna att den inte är så pjåkig. Effekterna är såklart inte ens hälften så övertygande, eller storskaliga, som i fjolårets amerikanska fläskkotlett San Andreas, men ändå är Vågen mer övertygande.

Kanske är det för att den är norsk, trots allt. Det finns något sensibelt över den. Vi får inte ett nöjesfält av katastrofer, vi får en (1) tsunami. Inledande texter och nyhetsmontage förklarar (som om vi egentligen bryr oss, eller som om filmen behöver något slags alibi) att det bara är en tidsfråga innan något av de norska bergen börjar få ”krämpor” (alla får associera fritt till hur det ser ut) och att en katastrof egentligen när som helst kan inträffa.

Mer än att informera oss om tillståndet för norska berg så fungerar den här kunskapen för att ge oss lite meta-skrämsel – och en anledning till huvudpersonen Kristian (Kristoffer Joner) att stanna kvar på berget med sin familj: Han är ju en sådan där forskare som har upptäckt att något är fel – han pekar på papper och viftar med händerna inför sin arbetsgrupp (som förstås mest består av smålufsiga nördar som sett för lite av solljuset).

asdasdasda

En annan anledning till att Vågen fungerar hyggligt bra är för att den inte sänker garden och vinkar till publiken. Allt den gör är helt stereotypt och förutsägbart, men till skillnad från puckat cyniska produkter som San Andreas (som präglas av en ”kolla vad dålig filmen är, visst är det kul att du vill se en så här dålig film?”-attityd till publiken) så har Vågen en genomgående seriös och oironisk ton, som om det är den första filmen av sitt slag som någonsin görs (och, visst, den är norsk… men kom igen).

Den här genuina känslan finns i karaktärerna också. Kristoffer Joner är sympatisk som den totalt stereotypa forskarnörden – även om inget blir mindre förutsägbart av att han försöker vara en schysst pappa till sin lilla dotter och truliga tonårsson, samt gör hotellarbetande hustrun Idun (Ane Dahl Torp) besviken på grund av saker som egentligen bara handlar om att de ska stanna kvar på berget och bli utsatta för katastrofen – för hade de inte varit karaktärerna i en katastroffilm så hade vi inte brytt oss om dem. Men också Torp är trovärdig, eller vad man ska säga, i den typ av rollfigur som bara finns på film.

Jag ska inte prata för mycket om vad som händer i filmen, för det mesta är repetition av saker som hänt i andra filmer, och om man vill se Vågen kanske det förtar charmen att komma in med ett sådant förutsägbart facit i hand. Vågen kommer och karaktärerna sliter – vad mer kan man säga.

Det jag kan säga är att jag tycker om den raka tonen som ger filmen en skamfilad känsla av heder. Det går inte att ta något på allvar, eftersom filmen är fundamentalt syntetisk – här finns en del mindre snygga datoreffekter, nästan parodiskt övertydlig sår-och-sot-i-ansiktet-make-up och en hel del sådana där märkligt symmetriska ruiner med prydligt brinnande eldar i bakgrunden – men den tar sig själv på allvar, och det är alltid något.

Det är den typ av film som man hela tiden ser igenom, men man känner verkligen med skådespelarna som sliter och stånkar, genomvåta och vadande genom en fejkad katastrof. De har verkligen kämpat för att underhålla publiken, och jag måste säga att jag beundrar deras slit.

FREDRIK FYHR


vvvvv

VÅGEN

Originaltitel, land: Bølgen, Norge.
Urpremiär: 16 augusti 2015 (Haugesund Film Festival).
Svensk premiär:11 november 2015 (Stockholm International Film Festival), 18 januari 2016 (DVD/BR).
Speltid: 105 min. (1.45).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: REDRAW (Red Dragon)/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Kristoffer Joner, Thomas Bo Larsen, Ane Dahl Torp, Fridtjov Såheim, Jonas Hoff Oftebro, Edith Haagenrud-Sande, Eili Harboe, Lado Hadzic, Arthur Berning, Laila Goody, Herman Bernhoft, Mette Agnete Horn, Tyra Holmen.
Regi: Roar Uthaug.
Manus: John Kåre Raake, Harald Rosenløw-Eeg.
Producent: Are Heidenstrom.
Foto:John Christian Rosenlund.
Klippning: Christian Siebenherz.
Musik: Magnus Beite.
Scenografi: Lina Nordqvist.
Kostym:Karen Fabritius Gram.
Produktionsbolag: Fantefilm, samarb. Filmfondet Fuzz, Filmkraft Invest, Storyline Studios, Copenhagen Film Fund, Film i Väst, Piggy Bank, Ghost VFX, Tre vänner, Gimpville.
Svensk distributör: Nordisk Film.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – totalt stereotyp katastroffilm, helt baserad på genrens klyschor, men stabil i regi och spel; oirionisk och därmed lite nostalgisk; godkända specialeffekter.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *