Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Sällskapet – El Club

el club sällskapet

Pablo Larraíns El Club är en välgjord film om ett par osympatiska och deprimerande figurer. Filmen är tillräckligt bra för att vi ska förstå att de är osympatiska och deprimerande – men inte tillräckligt bra för att vi ska få en känsla av varför vi tittar på dem. Filmen kan presentera dem, men inte resa sig ovanför dem.

Figurerna i fråga är kriminella präster inom den katolska kyrkan – vissa är pedofiler, andra gamla Pinochet-anhängare – och de bor i ett hus vid havet där kyrkan placerat dem; tanken är att de ska bo där fängslade, som ett straff, i ånger och fromhet. Mer praktiskt rör det sig om ett trist ålderdomshem – fullt av leda, visst, men knappast knutet till någon religiös idé. Dessa gubbar, vars tillvaro leds av en kvinna som ler fromt och talar sävligt (och som förstås också visar sig vara där som ett straff för gamla synder),  lider av ofrihet, men de kunde inte bry sig mindre om varför de är där. Ska de be om syndernas förlåtelse? Ska de påminnas om sin skam? Ska de bearbeta sitt ”straff”?

De har mest tråkigt. Bittra över att inte längre tillhöra något sitter de där de sitter, med en återhållsam ton; under ytan vilar deras tankar och känslor som vi vet är korrupta av ideologiska och sexuella brott; de har därför något liksom naturligt slemmigt över sig, som om de inte behöver göra sig till; de bär sin skuld över hela kroppen och tycks ha hjärtan av gelé.

Deras framtoningar är realistiska, för de är välspelade, men de är också noga uträknade karikatyrer – för vi får aldrig riktigt höra dem fullfölja några resonemang, de tycks inte ha någon ursäkt för sina beteenden och Larraín tycks vara för ursinnig för att vilja filma dem alltför länge medan de talar. Detta är en regissör som brinner för att skildra Chiles historia och El Club är – liksom hans förra film No – till stor del filmad på video, vilket i widescreen och motljus gärna får en disig, vaselin-liknande effekt som gör figurerna till lite suddiga och drömska på ett subtilt, olustigt sätt.

Samtidigt finns en större skönhet i fotot, som ramar in ett fantastiskt dystert landskap som sätter en perfekt glädjelös stämning, som om vi befinner oss i världens ände och att den är högst oglamorös. Här finns en fond för karaktärernas hjälplöshet. Filmen kan till exempel inledades, helt konsekvent, med ett självmord.

Detta självmord leder kyrkan till att skicka en ung, nymodig präst vid namn García (Marcelo Alonso) till ”fängelset” – gissningsvis för att de är rädda för att media ska få nys om den undangömda platsen. García har en mer vänlig och mänsklig framtoning när han anländer, men vi märker snart att hans tankegångar är allvarligt strikta och hans mål är att stänga ”sällskapet” och alla liknande hem för undangömda präster – människor som borde sätta i fängelse, som García konstaterar, men som kyrkan alltså smusslar med och behandlar orättvist bra.

García har rätt, men fel. Hans fördömande av prästerna har inte så mycket med mänsklighet att göra som det har med kristen dogmatism – han har inget intresse av gråzoner; han ser ingen skillnad på homosexualitet och pedofili; han talar som en inbjudande och vänlig person, någon man vill lära känna, men hans ord bär på samma problem som de ”onda” prästerna – till exempel de som förgripit sig på barn; det finns något nästan ironiskt över faktumet att deras misslyckande anses vara att de svikit religionen för att följa sina lustar och ”vara sig själva”. Det finns ingen sensibel moralisk måttstock att förhålla sig till – det finns bara den rätta läran.

kol

llllllllll

De här sakerna utgör filmens grund, både som berättelse och som social kommentar, och så länge han dekorerar filmen med tematik så imponerar Larraín; många av skådespelarna tillhör hans ensemble och de smälter in med hans dialoger ypperligt, och trots att filmen är dyster och grå har den också ett fint flyt, en laddad stämning och en undran vad som ska komma härnäst.

Det är dock en undran man inte ska bli för fäst vid, för efter att han introducerat sin film så har Larraín svårt att styra den åt något håll. Uppenbarligen är han engagerad av ämnet, kanske ursinnig, men det finns också något i denna vrede som gör att han inte vill ta ämnet på allvar. Hur kan man göra en film om ett par präster om man inte vill diskutera vare sig sexualbrott eller religion? Det är tydligt att de ”onda” prästerna vet vad de har gjort och varför – och en tidig plot-point avslöjar att de tycks vara kroniska lögnare, så vi vet att här skulle det finnas utrymme för intressant sanningsspel mellan García och de andra – men Larraín stirrar sig blind på faktumet och lämnar innehållet orört.

Filmen har kallats en satir, men stämningen är tämligen gravallvarlig och till den mån filmen är komisk så är den bara absurd i mängden grafiska sexakter som verbalt upprepas – jag har aldrig sett en film där man nämner ord som ollon, förhud, sperma och anal penetration så många gånger – och det är möjligt att Larraín vill uttrycka någon slags barbarisk humor, för att sparka kyrkan i sina mest tabubelagda områden.

Samtidigt är det idag en relativt öppen dörr att sparka in, när allt kommer omkring, och det är en besvikelse att Larraín inte har mer att säga om ämnet än ett par könsord. I brist på tematiskt djup lämnas man till att söka ett spännande drama, men där är filmen också snål. Förvånansvärt sällan får vi se scener med den högst förvirrade hamnarbetaren Sandokan (Roberto Farías) som en gång i tiden var ett offer för en av prästerna och som har en viktig betydelse för filmens utgång – också en serie greyhound-lopp, prästernas sista lycka i livet, tycks ge filmen en final att arbeta mot.

Men El Club är inte en ”intrig-film” utan snarare den typen av arthouse-film som har en upptakt och en final och däremellan en stillastående kropp som mest går ut på att karaktärer pratar med varandra. Det är ingenting fel med det, men det är tråkigt att Larraín inte hittar vare sig idéer eller intriger att knyta sitt hungriga uttryck till. Filmens final är visserligen tungsint och brutal, och den matchar filmens ton, men den är också ganska plötslig och lite förvirrande; utan att spoila kan man säga att vi får luddiga omständigheter kring en ond plan som inte verkar speciellt genomtänkt. Kanske Larraín menar att prästerna inte bara är onda utan korkade också.

I vilket fall som helst ställer man för många frågor i onödan. El Club är en vacker film, på sitt egna mycket dystra sätt, och den är bra nog att ha en anledning att existera: Larraín hatar kyrkans korrupta system, och de brott som de senaste åren skakat den religiösa världen, och han har gjort en film om det. Jag avråder ingen att se den, om man är nyfiken. Men själv fann jag filmen otillfredsställande, som om den var fint iscensatt med ett stort hål i mitten – och den brinner av en vrede som tyvärr också tycks tangera desperation och rädsla. Larraín är arg och frustrerad, men i denna känsla står han också stilla.

FREDRIK FYHR


jåp

SÄLLSKAPET – EL CLUB

Originaltitel, land: El Club, Chile.
Urpremiär: 9 februari 2015 (Berlin International Film Festival).
Svensk premiär: 14 november 2015 (Stockholm International Film Festival), 22 januari 2016.
Speltid: 98 min. (1.38).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital/DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Marcelo Alonso, Roberto Farias, Antonia Zegers, Alfredo Castro, Alejandro Goic, Alejandro Sieveking, Jaime Vadell, Paola Lattus, Diego Muñoz, Erto Pantoja, Catalina Pulido, Francisco Reyes, José Soza, Gonzalo Valenzuela.
Regi: Pablo Larraín.
Manus: Guillermo Calderon, Pablo Larraín, Daniel Villalobos.
Producent: Juan de Dios Larraín, Pablo Larraín.
Foto: Sergio Armstrong.
Klippning: Sebastian Sepulveda.
Musik: Carlos Cabezas.
Scenografi: Estafania Larrain.
Kostym: Estafania Larrain.
Produktionsbolag: Fabula.
Svensk distributör: Nonstop Entertainment.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – vacker, välskriven och välspelad iscensättning av en politiskt och filosofiskt laddad situation där hyckleri och korruption inom den katolska kyrkan står i fokus – men trots tydliga inslag av intrigbygge kopplar inte filmen ihop en berättelse, och inte minst upplösningen är narrativt otydlig; en intressant film, men otillräcklig som den berättelse den försöker vara.

3 svar på ”Sällskapet – El Club

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *