Steve Jobs

steve

Man brukar ju fråga om en film är trogen sin förlaga. Danny Boyles Steve Jobs är inte trogen Steve Jobs, men däremot hans uppfinningar. Filmen är en skinande, plastig kub till film – den tycks inte vara skriven eller regisserad utan snarare programmerad. Vi får aldrig någonsin möta, som det brukar heta, ”människan” Steve Jobs. Filmen är en spekulation i sentimentalitet, och en studie i syntes: Allt är attraktivt fejk, replikerna far som en ping pong-match, skådespelarna är på hugget och allt går undan så att klippningen knappt hänger med sig själv.

Jag kan inte säga att jag är speciellt förtjust i filmen – men den är bra. Jag kan inte ljuga om den saken, bara för att den inte faller mig i smaken. Regissören Danny Boyle har en tendens att underminera sina egna filmer med ett iögonfallande bildspråk som ofta kommer i vägen för berättelserna han försöker berätta på ett centralt sätt – han gör inte så mycket väsen av sig som regissör här, men det behöver han inte göra. Filmen har nämligen en annan stjärna som står i fokus: Aaron Sorkin.

Denna av många älskade dramatiker och manusförfattare kan enkelt sammanfattas som sin tids smakmässiga guldgosse – han skriver dialoger som inte är av denna världen: Folk grälar som gudar i hans filmer, och de har argument som skulle få vilken advokat som helst grön av avund; hans karaktärer får till bisarrt effektiv retorik i meningar som bara ska komma på stundens infall, och att se bra skådespelare bolla orden mellan varandra är som att se en avancerad boxningsmatch. För den som inte känner till Sorkin (eller ”sorken”, som jag har en oförklarlig lust att jämt kalla honom) kan man peka på hans serier ”Vita huset” och ”The Newsroom” och filmer som The Social Network (2011) och Moneyball, och jag tror inte någon som känner till det här inte vet vad jag menar.

Sorkin är hipp och ball och onekligen begåvad, men jag har haft svårt för de flesta filmer han skrivit manus till. Till skillnad från David Mamet – som är Sorkins motsvarighet, men några generationer äldre – så har Sorkin sällan någon helhetsbild över sina verk. Han kan skriva dialoger, men han är sämre på att förstå andra funktioner av ett drama – hans karaktärer har sällan personligheter, till exempel, de är bara prat-maskiner, och han bryr sig nästan aldrig om miljön eller dramats sammanhang; Sorkin skulle kunna skriva manus till en biopic om Obama lika väl som han skulle kunna skriva ”Alfons Åberg – The Movie”, och alla skulle förmodligen prata likadant.

Eller, såklart, en film om Steve Jobs. En film om Steve Jobs skulle kunna innebära vad som helst – i Sorkins händer blir det en Sorkin-film där folk pratar Sorkin-språk. Den som vill veta något om Steve Jobs får inget veta. Den som har en idé om varför en film om Steve Jobs ska göras kommer bli besviken. Det finns nämligen bara ett svar, fattar ni väl: Steve Jobs-filmen har gjorts för att Aaron Sorkin behövt något att skriva om. Vem bryr sig om vad, eller vad det ens innehåller, så länge folk pratar fort och man får ducka för alla snaps och A’nah, ya-did-deen’t’s!

Steve Jobs är, såklart, utformad som en pjäs. Vi befinner oss egentligen på en och samma plats – en och samma scen, rättare sagt – hela filmen igenom, medan bakgrunderna förändras. Vi får tre akter. De utspelar sig 1984, 1998 och 2002 och visar en lansering av en viktig produkt i Jobs liv; själv är han backstage och försöker samla ihop det sista som behövs innan deadline. Vi får aldrig se vad som händer i mellanrummen. Vi är fast i dessa hektiska ögonblick, i sann Sorkin-manér är alla stressade och på högvarv och pratar med varandra medan de går i korridorer. Steve Jobs, spelad av Michael Fassbender, är fixerad vid tanken på att allt ska vara perfekt, och han lyssnar varken på nekanden eller några kansken.

Människorna runtomkring honom förblir desamma: Hans hårt jobbande assistent (Kate Winslet), hans opålitlige fadersfigur tillika Apple-VD John Sculley (Jeff Daniels), hans undergivna och av Jobs ständigt mobbade originalmedarbetare Andy Hertzfeld (Michael Stuhlbarg), urbrodern Steve Wozniak (Seth Rogen) som har samma gamla enkla önskan i nästan tjugo år – att Jobs i sitt tal ska nämna gänget han byggde sin gamla prototyp Mac 2 med – och ständigt blir han nekad av den utomordentligt osympatiske Jobs. I sig är dessa figurer inte speciellt intressanta, men för Jobs-nördar antar jag att deras blotta namn är av största vikt.

Och det hela är förstås en löjligt välsnickrad och utstuderad historia, där Boyle till och med spelat in de olika delarna i 16 mm, 35 mm och digitalt, för att matcha den teknologiska utvecklingen, medan karaktärerna grälar och informerar varandra om saker, grälar och informerar varandra om saker, grälar och informerar varandra om saker om och om och om igen.

Under ytan hittar dock Sorkin många sätt att leka med vad man i litteraturvetenskapen kallar leerstelle – enkelt uttryckt bara tomrummen mellan texten, allt det vi inte får kännedom om. Vi kan se på Fassbenders noga uträknade spel att Jobs förändras mellan åren som går – han blir stillsammare med åren, mindre benägen att samvetslöst hugga andra för att få sin vilja igenom, mer av en sympatisk person helt enkelt – och huvudorsaken är hans dotter, som han inledningsvis inte vill kännas vid (den fattiga och desperata mamman spelas av Katherine Waterston, som skapar spooky deja-vú-vibbar från hennes roll i Inherent Vice) men som han i slutet försöker uppfostra så gott han kan.

Vi kan bara spekulera i karaktären, och livsödet, men lysande klippning, som borde ha blivit Oscarsnominerad, hjälper till på vägen. Den åldrade Steve Jobs har minnen som bokstavligt talat hugger i honom, och även om vi då och då får se hans duster med Apple (som skildras med en stämning någonstans mellan en kalla kriget-thriller och ett Shakespeare-kungaspel) så är det avvisandet av hans dotter, oviljan att känna känslor och erkänna sin mänsklighet, allt det han svikit för att lyckas, som helt enkelt krossar honom inombords.

Skådespeleriet är genomgående briljant – Fassbender är ansträngd, men jobbar samtidigt på en väldigt hög nivå; Kate Winslet har alltid varit ett esse, men det är otroligt att se hur effektivt hon gestaltar den helt autentiska Joanna Hoffman, en kvinna som vi förstår och lär känna bara genom att se hur hon rör sig, pratar, tittar på oss, suckar och viftar med händerna.

Och Steve Jobs förblir också en film gjord av pjäsförfattare, för skådespelare. Danny Boyle får inte mycket att göra som regissör, men å andra sidan passar projektet honom eftersom han ändå alltid missar varje chans att göra intressant politik (som i poverty porn-sliskiga Slumdog Millionaire), autentisk spänning (som i MTV-förstörda 127 timmar) eller filosofisk underhållning (som i den banala Beach). Hade Steve Jobs varit mer av en Danny Boyle-film hade den nog varit dålig på riktigt, ungefär som den hemska jOBS, med Aston Kutcher, som kom för några år sedan.

Men som jag sa inledningsvis så är inte Steve Jobs min typ av film – jag gillar film-film, film för filmens skull, inte filmat skådespeleri; överhuvudtaget är story det sista jag bekymrar mig om i en film, och jag tappar lusten när manuset är filmens dominerande inslag – som här, där vi måste bli fascinerade av allt som inte sägs i manuset, undra vad ditt och datt betyder och vad som hände då och då; filmen saknar helt en cinematisk kropp eller blodomlopp.

Samtidigt har filmen en plan som den fullföljer, en stil som den kan stå för, och är på det stora hela ett projekt väl utfört. Den som fängslas av bra skådespeleri, och nöjer sig med dialoger för dialogers skull, kommer att älska filmen. Kanske de också känner mer för den än vad jag gjorde – Steve Jobs känsloliv kommer fram ungefär som känslorna i en dator i den här filmen, det känns inbyggt och lite fejk och det nådde aldrig riktigt mitt hjärta. Kutcher-filmen var visserligen hemsk, men jag förstod åtminstone varför filmskaparna ville göra den filmen. De som gjort Steve Jobs har bara insett att de kunnat. Så, de har gjort filmen. Är den bra? Ja. Den är skickligt skriven och mycket välspelad. Snygg, kall, plastig och lite död. Men bra.

FREDRIK FYHR


steve jobs videosöndag

STEVE JOBS

Originaltitel, land: Steve Jobs, USA/Storbritannien.
Urpremiär: 5 september 2015 (Telluride).
Svensk premiär: 22 januari 2016.
Speltid: 122 min. (2.02).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: 16 mm (Super 16), 35 mm (Super 35), ARRIRAW 2.8K, Redcode RAW (6K)/35 mm, D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Michael Fassbender, Kate Winslet, Seth Rogen, Jeff Daniels, Michael Stuhlbarg, Katherine Waterston, Perla Haney-Jardine, Ripley Sobo, Makenzie Moss, Sarah Snook, John Ortiz, Adam Shapiro, John Steen, Stan Roth, Mihran Slougian.
Regi: Danny Boyle.
Manus: Aaron Sorkin, efter boken ”Steve Jobs” av Walter Isaacson.
Producent: Danny Boyle, Guymon Casady, Christian Colson, Mark Gordon, Scott Rudin.
Foto: Alwin H. Küchler.
Klippning: Elliot Graham.
Musik: Daniel Pemberton.
Scenografi: Guy Hendrix Dyas.
Kostym: Suttirat Anne Larlarb
Produktionsbolag: Universal Pictures, Legendary Pictures, Scott Rudin Productions, The Mark Gordon Company, Management 360, Decibel Films, Cloud Eight Films, Digital Image Associates.
Svensk distributör: UIP.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – tät och välgjord pjäs i filmform med fokus på vemodiga detaljer i berättelsens mellanrum, och en lång serie välskrivna dialoger; teknisk och kalkylerad utan budskap, inte mycket psykologi eller verklighet, men funktionell i det den gör.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *