Little Miss Sunshine (2006)

mdfk

(Innehåller spoilers)

Detta år ska jag ta itu med ett projekt jag försökt med tidigare, men som aldrig riktigt blivit av; jag tänkte publicera ett antal specialrecensioner på särskilt utvalda filmer som fyller jämna tiotal år; tio, tjugo, femtio, eller nittio år, är funktionella måttstockar och bra tillfällen att ta en tillbakablick på. Tanken är att ta två väldigt olika typer av filmer per år, för att se vad som har hänt med såväl tekniska som tematiska trender sedan 1986, 1966 eller 1926.

Som en mjukstart kan vi börja för tio år sedan, 2006 – ett år som åtminstone jag har färskt i minne och inte (sådär rent spontant) betraktar som jättelängesedan. Inte förrän jag tänker efter, det vill säga.

Den tämligen populära indiefilmen Little Miss Sunshine är en film från 2006, men jag har faktiskt inte sett den förrän nu. För tio år sedan skrev jag inte recensioner regelbundet och hade därför ingen anledning att se alla nya filmer som kom – mer specifikt sysslade jag nästan bara med att se gamla filmer, om det så var franska stumfilmer eller random actionfilmer från 80-talet; jag hade räknat ut att filmhistorien skulle gå mig förbi om jag bara såg nya filmer, och dessutom var de nya filmerna sällan speciellt bra. Så istället var jag, säkert en gång i veckan, på den legendariska filmbutiken Casablanca som då låg på Sveavägen i Stockholm (där jag bodde) – majoriteten av filmerna såg jag fortfarande på VHS (!), eftersom Casablanca-sortimentet till stor del bestod av VHS, och jag kommer aldrig glömma kassörskans märkliga min när jag hyrde Scolas En alldeles särskild dag (1977), Tarkovskijs Offret (1986), Chaplins Moderna tider (1936) och Stålmannen i kamp för freden (1987).

Little Miss Sunshine är därför en sådan titel – en av ganska många mellan 2005 och 2008 ungefär – som jag mest hört nämnas i förbifarten, men aldrig kommit mig för att se. Jag har inte varit sugen på att se den, eftersom jag blev allergisk mot amerikanska indiefilmer på 00-talet när det begav sig och jag har undermedvetet kopplat den till filmer som The Garden State (2004) och Me You and Everyone We Know (2005) och andra pastellfärgade uppsvällda bagateller som blev populära någonstans efter Sofia Coppolas framgång med Lost in Translation (2003) – och jag avskyr, enkelt uttryckt, denna typ av indiekomedi.

lp

Men bortsett från pastellerna har inte Little Miss Sunshine mycket att göra med de menlösa och överpriviligerade ”quirky” (huuu…!) filmerna. Snarare är det en ganska allvarlig film, även om den döljer sin seriositet bakom en knepig feel good-strategi där ironiska skämt och kall existentialism varvas med sentimentalitet och film-romantik.

Man märker (om man tillåter sig zeitgeist-spekulationen) att den kom i en tid då det rådde stor osäkerhet och självrannsakan i den amerikanska självbilden, åtminstone på vänsterkanten – att en film som Little Miss Sunshine plockades upp av Fox’ indiebolag Searchlight, och att den dessutom blev en stor succé och vann en Oscar för bästa originalmanus, talar för en desillusionerad publik som behövde skratta åt depressionen de befann sig i.

Det är svårt att skriva om den här filmen utan att skriva om filmvärldens reaktion på 9/11. Attackerna mot World Trade Center är förstås en händelse vars effekter fortfarande är centrala för världen, men i just filmvärlden är åren efter 2001 ett dynamiskt fält som man får gå till 1970-talet för att matcha – liksom praktiskt taget varje amerikansk film, i varje genre, var indirekt eller explicit präglat av Vietnam och Watergate på 1970-talet så går det knappt att hitta en amerikansk film under 00-talet som inte känns som en reaktion på 9/11; från Bond (den mestadels allvarliga och oironiska Casino Royale) till Borat (talar för sig själv) så framstod rikets säkerhet som hotad, främlingsfientlighet som ett akut problem, kärnfamiljen splittrad, depression vardag och lycka ett problematiserat och något fjärran begrepp.

Skillnaden är att 70-talets politiska fält föddes självmedvetet, inifrån och nerifrån, från folket. 9/11 syntes i amerikansk film snarare som en traumabearbetning – det gick inte längre att göra filmer om människor som var lyckliga eller levde i en normal värld. Framför allt kunde man inte längre använda våld som fantasi, eller säkerställa att fru, man och barn var säkra från döden – detta syntes kanske tydligast i actionfilmen; där Vita huset kunde bombas rent sublimt i Independence Day (1996), var bara själva hotet om att bomba Vita huset på blodigt allvar i fjärde Die Hard (Live Free or Die Hard, 2007) – och, som jag nämnt i min gamla c-uppsats om Hollywood efter 9/11, bröts flera tabun i kommersiella actionfilmer som Mission: Impossible III (2005) och The Dark Knight (2008) gällande vilka karaktärer som mördades, hur och varför.

085 ioj

År 2006 hade det gått fem år sedan attackerna, och chockens baksmälla hade övergått till ett nyktert stretande i ett blekt, depressivt dagsljus. Inte bara gjordes de två första filmförsöken att närma sig en skildring av 9/11 – dels Paul Greengrass’ mästerverk United 93, dels Oliver Stones mindre självklara World Trade Center – men vi fick också Snakes on a Plane, den första filmen som skapades av ”folket” (konsumenter på Internet som bad om en film med Samuel L. Jackson och ormar på ett flygplan – och fick en); det var den glada föregångaren till vår tids Sharknado– och MecaCroc vs. Octopus-skräpfilmer, men på samma sätt som Little Miss Sunshine är förklädd till en quirky feel-good var den också förklädd till lättsam b-filmsunderhållning; eller ska man se det som en slump att den, i en popkultur som ännu inte närmat sig 9/11, handlar om skräckinjagande och omänskliga fiender som intar ett flygplan (giftormar som blivit extremt aggressiva av feromoner) vars besättning räddas av en älskad ”bad ass” som publiken beundrar och ser som mer eller mindre odödlig, en bortommänsklig ikon. Liksom nästan alla andra filmer från den här tiden finns det ett tydligt inslag av psykologisk avlastning i den eskapistiska fantasin.

Det här, vill jag påstå, var inte lika uppenbart när det begav sig som det blivit i efterhand. Ingen trodde att det banala panorama-dramat Crash (2005), med sina präktiga ”We Shall Overcome”-vibbar, skulle kamma hem Oscarn för bästa film (Brokeback Mountain var favorittippad) men i efterhand känns filmen, oavsett hur dålig den kan sägas vara, som det självklara valet för akademin när 2005 och 2006 skulle definieras (nobilitet är trots allt vad Oscarsgalan handlar om). Hollywood har alltid haft ett enastående sätt att producera filmer med tematik som tycks bearbeta sin samtid, men det var som att 9/11 var ett trauma så centralt, så närvarande i människors vardag, att man inte ens förstod att det var det man försökte bearbeta.

Det gäller i synnerhet för Little Miss Sunshine, en film som mig veterligen ingen placerat i en 9/11-kontext (eller en finanskriskontext för den delen, men mer om det lite senare) trots att den marknadsfördes med en tagline som ”A family on the verge of a breakdown” och handlar om depression, dödsfall i familjen, oförmågan att bli lycklig av massmediaunderhållning, kapitalism, den amerikanska drömmen, och en ganska tydlig, underliggande filosofisk fråga om lidandets värde, manifesterat i ett inte obetydligt namedroppande av Marcel Proust, å ena sidan, och i andra änden Friedrich Nietzsche. Dessutom, där de flesta konventionella komedier följer en struktur där karaktärer eftersträvar (och i slutet lyckas vinna) olika mål, så får ingen det de vill ha i Little Miss Sunshine, och om inte karaktärerna misslyckats med sina mål redan innan filmen börjar så gör de det på vägen.

lil

Vägen ska förstås bokstavligen, eftersom Little Miss Sunshine är en road-movie. Titeln hänvisar till en skönhetstävling som sjuåriga Olive (Abigail Breslin) är besatt av att delta i – så hennes minst sagt excentriska familj packar in sig i en gul skåpbil och ger sig ut på vägarna för att ta sig dit, vilket visar sig bli en ”bumpy ride” – dels för att bilen är en skrothög, men främst för att familjen inte kan komma överens (och så sker ett dödsfall på vägen också).

Familjen består av en uppsättning excentriska karaktärer, men de är aldrig dumma karikatyrer och Little Miss Sunshine är inte en high concept-komedi som låt säga Dum & dummare (1994), där karaktärerna är roliga för rolighetens skull; snarare är deras beteende realistiskt och påverkat till stor del av verkligheten, denna västvärlds påtryckningar som föder illusioner och personliga drömmar (inte minst från bilder som sprids via massmedia) och det vilar en implicit samhällskritik i deras beteende. Filmen konstaterar, till exempel, att sjuåriga Olive är besatt av att bli en skönhetsdrottning, men den vägrar lägga en övertydlig moralisk emfas på det (även om filmskaparna förmodligen förutsätter att en stor del av publiken tycker att det är bisarrt).

Äpplet faller dock inte långt ifrån trädet, eftersom det visar sig att hennes pappa Richard (Greg Kinnear) är en desperat, misslyckad självhjälpsterapeut som oavbrutet befinner sig i en reklamversion av verkligheten där man bara kan vara en vinnare eller förlorare – och vi inser tämligen omedelbart det ironiska i att Richard är besatt av ”vinnande” eftersom han själv är en ”förlorare”.

Den filosofiska schismen kommer från farbror Frank (Steve Carell) som försökt ta livet av sig när han blev dumpad av sin elev, som i sin tur blev kär i världens näst främste Proust-expert (trots att Frank, senast någon frågade, var nummer ett), och tonårssonen Dwayne (Paul Dano) som inte sagt ett ord på nio månader, i en misantropisk protest mot omvärlden (han har en Nietzsche-affisch i pojkrummet och läser ”Så talade Zarathustra” vid matbordet).

aaa

Mer än litterära referenser i förbifarten symboliserar Proust och Nietzsche två olika metoder att sträva genom smärta – förenklat kan man säga att Proust i sina litterära verk (i synnerhet den centrala romansviten ”På spaning efter den tid som flytt”) till sist börjar uppleva meningsfull glädje i världens meningslöshet och all smärta han genomlidit, och liksom buddhisterna inser han att smärta till stor del är vad livet går ut på – Nietzsche, å andra sidan, skulle klassificera honom som en kristen ”undermänniska”, dvs. undergiven, och menade att det är varje ambitiös människas plikt att resa sig över sina omständigheter och bilda sitt eget öde och sin egen lag.

Toni Collette spelar Sheryl, den högst matriarkala modern som försöker hålla huvudet så kallt som möjligt medan hon försöker medla och få alla att hålla sämjan, och familjeenheten, intakt. Något som inte blir lättare av hennes svärfar, som bara tilltalas som morfar (Alan Arkin) som skrövlar när han inte snortar heroin och är allmänt oförskämd.

Det här låter inte som uppseendeväckande karaktärsdrag idag. Under 00-talet skulle komedigenren komma att gå igenom en ganska jobbig, och framför allt meningslös, vulgarisering som gick från high school-filmer till förvuxna ditos, med kulmen i Baksmällan (2009). Men skillnaden mellan dessa filmer och Little Miss Sunshine är att den inte är knasig eller (i amerikanska ögon) provokativ för sakens skull – gång på gång hittar filmen sätt att utforska karaktärerna och spinna tematik med deras personligheter.

lmsgif

Det är när man läser karaktärerna, och studerar tematiken och budskapet som filmen faktiskt verkar vilja kommunicera, som det tydliga ”post-9/11”-mönstret uppenbarar sig. Det finns ju nämligen en anledning till att karaktärerna beter sig som de gör – de tror på den amerikanska drömmen, på kärleken, på kärnfamiljen, och de blir besvikna. Den amerikanska drömmen visar sig vara en myt som inte går att leva upp till, kärleken går sönder och blir bitterhet och kärnfamiljen kan inte hålla sams och splittras; (spoiler) i den mest symboliska händelseutvecklingen dör ”morfar” och för att hinna till skönhetstävlingen stjäl de liket från sjukhuset och tar det med sig i sin skåpbil. Här bär familjen – bokstavligt talat – på (minnet av) de familjemedlemmar som alldeles nyss förlorats, medan de förvirrade och omskakade försöker fortsätta framåt i ett USA som tycks förändrats, förvridet och förvirrat – fast egentligen är det likadant som det alltid varit, det är bara familjens ögon som öppnats, deras blick som blivit mer desillusionerad och inte längre vet vart den ska fästas.

Little Miss Sunshine var debutmanuset för författaren Michael Arndt, som var väl värd sin Oscar – manuset har ett ganska intrikat system av händelser som visar filmens idéer på intelligenta sätt, medan det samtidigt når olika karaktärer samtidigt, av olika anledningar, i enskilda händelser. Ta till exempel finalen av filmen, där familjen anländer till skönhetstävlingen som (naturligtvis) visar sig vara ett vedervärdigt skräckkabinett där flickor ser ut som porslinsdockor och ler som fotomodeller fastän de inte ens fyllt tio.

Återigen förklarar inte regiduon Jonathan Dayton och Valerie Farris vad man ska tycka om det här – inte för att de är för det, misstänker jag, utan för att vara konstnärligt professionella. Samtidigt är denna punkt av filmen punkten då alla karaktärer plötsligt inser att de haft fel – man kan argumentera för att de egentligen är traditionella målsökare, men att deras mål är filosofiska och inte byggda på handlingar, vilket är tämligen ovanligt för amerikanska filmer; det är bara Olive som uppfyller det traditionella ”målet” och deltar i skönhetstävlingen, men hennes anledningar får vi aldrig veta (filmen signalerar på ett skickligt sätt att hon inser att tävlingen inte är vad hon trodde att den skulle vara, men att hon av någon anledning faktiskt vill delta – orsakerna går att spekulera i).

Pappan inser, utan att behöva förklara det i ord, att hans livsfilosofi varit fel, eller att det åtminstone finns en gräns för hans ”vinnare och förlorare”-nonsens; mamman, den eviga diplomaten, vägrar gå över Olives huvud och låter henne välja själv om hon vill vara med i tävlingen, medan tonårssonen och farbror Frank i skönhetstävlingen finner en symbol för samhällets fångenskap, konformismens förtryck; detta outsiderskap som Nietzschianen och Proust-experten kan förenas i.

Det visar sig att det outsiderskap också förenar familjen, som finner en knasig harmoni när de allihop dansar på scenen i skönhetstävlingen och blir arresterade. I slutändan må de bära på samma besvikelse som de burit på genom hela filmen, men de har åtminstone erkänt sin autonomi och konstaterat att världens rättelser inte kan komma åt dem.

det

okm

Det är just detta leende i förtryckets ansikte, detta skratt genom ångestens tunnel, som känns så arketypiskt för 00-talets amerikanska film, där 9/11 innebar att en typ av gud dog en Nietzschiansk död i och med att ”nationens identitet”, ett begrepp som i alla lägen är en myt, förlorade sin upphöjda suveränitet. Därefter splittrades folket av en hårt polariserad politik, och familjer av ett traumatiskt krig. Det är i denna depression som en film som Little Miss Sunshine nådde en enorm publik på sin lilla knapra budget. Människor kunde relatera till dessa karaktärer, trots att samma film tio år tidigare hade framstått som subversiv och kanske till och med störd.

Jag skulle mena att Little Miss Sunshine till och med förutspår finanskrisen, då den hånar en ekonomisk självsäkerhet, och en kommersiell kultur, som producerat galenskap och uppenbarligen fått folk att förlora omdömet (barnen, eventuellt det sista som inte är korrumperat, ska nu ut på catwalken). Och som till exempel The Big Short nu senast visat var det medelklassfamiljer som de i Little Miss Sunshine som tog skiten när den amerikanska bostadsbubblan sprack, och tragedin ligger i hur de också var blåsta av idén om lycksökandet, samma idé som orsakat landets, och sedan världens, finansförfall och sedan generella ekonomiska dekadens.

Att Little Miss Sunshine mitt i allt detta lyckas vara en rolig komedi, och en charmig feel-good, är på gränsen till obegripligt när allt kommer omkring. Det är sant att det är en välgjord, välspelad och till stor del underhållande och njutbar film, men under ytan är den också så desperat att den gör ont, och den söker febrilt efter utlopp för svåra känsloknutar som ännu inte blivit upplösta.

FREDRIK FYHR


qma

LITTLE MISS SUNSHINE

Originaltitel, land: Little Miss Sunshine, USA.
Urpremiär: 20 januari 2006 (Sundance).
Svensk premiär: 24 november 2006.
Speltid: 101 min. (1.41).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Super 35)/35 mm/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Abigail Breslin, Greg Kinnear, Paul Dano, Alan Arkin, Toni Collette, Steve Carell, Jill Talley, Justin Shilton, Gordon Thomson, Bryan Cranston, Paula Newsome, Dean Norris, Beth Grant, Mary Lynn Rajskub, Matt Winston, Mel Rodriguez.
Regi: Jonathan Dayton, Valerie Faris.
Manus: Michael Arndt.
Producent: Albert Berger, David T. Friendly, Peter Saraf, Marc Turtletaub, Ron Yerxa.
Foto: Tim Suhrstedt.
Klippning: Pamela Martin.
Musik: Mychael Danna, DeVotchKa.
Scenografi: Kalina Ivanov.
Kostym: Nancy Steiner.
Produktionsbolag: Fox Searchlight Pictures, Big Beach Films, Bona Fide Productions, Deep River Productions, Third Gear Productions.
Svensk distributör: 20th Century Fox (Sweden).


rsz_35starrating2-300x72
Betyg och omdöme: Mycket bra film – en skicklig, avancerat skriven dramakomedi som förlitar sig på vissa formler för att kombinera fina karaktärer med ambitiös, implicit tematik; resultatet är en okonventionell feel-good med djup botten; habilt gjord i övrigt, med en särskilt fin ensemble.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *