Point Break

point break videosöndag

Det här är en sådan där film där karaktärerna oavsiktligt speglar publikens känslor. I slutet säger någon nämligen:  ”You’ve accomplished nothing!”

Indeed! Point Break är en film som inte åstadkommer någonting. Den känns som en inställd fest. En macka någon lämnat kvar på frukostbordet. Tjejen eller killen i mellanstadiet som du frågade chans på, och som svarade ja, men sedan ändrade sig: ”Nä, jag menar nej.” När Point Break var slut så nynnade jag rentav lite på Alanis Morissettes gamla 90-talshit ”Ironic”; It’s a death row pardon two minutes too late. It’s a free ride when you’ve already paid. It’s the good advice that you just didn’t take. Allt går att säga om publiken som betalar för att se Point Break.

Här är det goda rådet: Se inte Point Break. Det är en dålig film som inte ens har den förlösande kvalitén att vara så dålig att det är roligt. Tvärtom är det en tråkig och konstigt halvhjärtad film. Mest av allt är den irriterande, i synnerhet när små ögonblick av kvalité och tematik uppstår; det sker i små puffar, liksom som om någon stampat på filmen som man stampar på en röksvamp. Hjälten och skurken har några ”moments”. De snackar en del flummig goja, men gojan har en viss mysfaktor. Ibland, när de stirrar på varandra som om de när som helst ska börja hångla (det här är en sådan där ”no homo”-film, dvs. väldigt homoerotisk) så hinner man tänka att hey, brother, Point Break hade kunnat vara en ganska intressant film på sitt sätt.

Ungefär som… vänta, jag har det på tungan… jo, den där filmen från 1991 som också heter Point Break. Keanu Reeves och Patrick Swayze som surfarbröder på olika sidor av lagen under Kathryn Bigelows female gaze… Den filmen var mer medioker än dålig, men dess främsta kvalité var ambivalensen mellan hjälten (Reeves) och skurken (Swayze) och det implicita budskapet att bankrånare är mindre kriminella om de också är surfande neo-hippies och lever ”utan gränser” i ”nuet” och ”i kontakt med naturen”. Duuude… ahzummm!

Detta är tekniskt sett en remake på filmen från 1991, och även om den följer delar av intrigen så har den en förödande skillnad i storlek: Bigelows film handlade om en FBI-agent som infiltrerade ett gäng surfare, som alltså rånade banker; 2015 års Point Break är konstigt feltänkt extra-mega-version där de inte bara surfar, och där de inte bara rånar banker, utan där skurkarna är ett gäng extremsportare som surfar, åker snowboard, motorcross, hoppar bungy-jump, flyger i wingsuits och rånar banker – allt för att hedra minnet av eko-krigaren Ono Osaki (vem?) och ”återföra människors uppmärksamhet på vår planet” (vad?) genom att genomföra hans ”Osaki 8” (umm…), ett koncept som går ut på att koppla ihop åtta dödsföraktande stunttrick (hur?), som har med olika jordiska element att göra, i olika delar av världen, och sedan… betala tillbaka till moder Jord! (Va?!)

Men frågetecken finns… hur ska de tolka den sista delen av Osakis ”åtta”, det vill säga punkt åtta, det tämligen abstrakta handlingen ”of ultimate trust”? Är det någon slags, öhm, brytpunkt?

Fast en brytpunkt är något annat, lär vi oss här, via de unga hippie-brottslingarna. Det är punkten då ditt mod tar slut och din rädsla tar över! Punkten, rentav, då du blir ”slav åt din rädsla”!

Det irriterande med de här karaktärerna – och det var irriterande redan i filmen från 1991 – är att de både är existentialister och naturmysticister. Det betyder att de bara bryr sig om sig själva – ”alla måste välja sin väg”, ”jag har min väg att gå”, ”låt ingen annan bestämma din väg!” – men de har också förväxlat sin frihetslängtan med en kärlek till naturen, vilket såklart är praktiskt eftersom Moder Jord (liksom Gud, Satan, Allah och alla de andra) inte kan svara. Hade hon kunnat hade hon kanske ifrågasätt varför de som slåss i hennes namn också knarkar och krökar, anordnar fight clubs om nätterna där de pucklar på varandra och överhuvudtaget hänger sig åt en livsstil som borde framkalla ölmagar, gula tänder, baksmällor och hjärnskador, inte tvättbrädor och fotomodellsleenden.

Point Break är, som du säkert märker, en fånig film med mycket inneboende trams, någon sorts invecklad egen mytologi och tusen förvirrade saker som inte går ihop – men det var å andra sidan den förra filmen också. Nyinspelningen lider av ett överflöd av teknikaliteter som, eftersom de är så många, inte får något naturligt utrymme; det är som om någon manusförfattare försökt klämma in hela sin egen skrivna hippie-bibel i det högst omedgörliga utrymmet av ett Hollywood-manus.

Karaktärerna är, i sin tur, inte tillräckligt intressanta eller fördjupade för att göra flummet till sitt eget. Huvudpersonen, den unga FBI-aspiranten Utah (Luke Bracey) var en gång i tiden extremsportare, men det förklarar inte varför han börjar gilla skurk-ledaren Bodhi (Edgar Ramirez) vars grej egentligen är självcentrerad naturmysticism och inte extremsport i sig.

Jag skrev inledningsvis att filmen är konstigt halvhjärtad och tråkig. Det har förstås att göra med att filmen är ett beställningsjobb i första hand gjord av hantverkare som behövt få ut en produkt så fort som möjligt. Filmen är regisserad av fotografen Ericson Core, som haft äran att plåta mästerverk som Daredevil (2003) och första Fast and the Furious (2001); det är också i den aspartan-smakande läskreklamsestetiken som Point Break hela tiden rör sig, och det leder till en konstigt avmätt och avtrubbad film där det som ska vara ”awesome”, ”radical” och ”epic” blir förutsägbara, döda bilder på små figurer på stora ytor som rör sig hit och dit i snabba klipp – det förtar storheten i stuntmännen som faktiskt kastat sig ut för berg och glidit runt i luften för filmens skull.

Det är inget fel på skådespelarna – Luke Bracey (som jag svär är en förlorad Hemsworth-bror) är stabilt trubbig, den underskattade venezuelanen Edgar Ramirez (som jag svär är en förlorad lillebror till Javier Bardem) är bra som ”skurken”, och bland hans kompisar märks Matias Harela (som jag svär var med i Snabba Cash-filmerna) och talangen Teresa Palmer, vars uppgift det är att som hippie-tjejen Samsara ha romantiska dykturer med huvudpersonen och hänge sig åt vad som i USA kallas för PG-13-lusta.

Om Point Break inte är en fullständigt usel film så är det för att de ändå arbetar med materialet och behandlar varje scen som om den vore viktig, och filmen värd en publik. De har fått betalt för ett jobb de gjort bra. Du behöver däremot inte betala för att se dem. Point Break är en livlös produkt, som pratar om stora saker och kastar sig ut över stup och ändå känns noll.

FREDRIK FYHR


pb

POINT BREAK

Originaltitel, land: Point Break, USA/Tyskland/Kina.
Urpremiär: 1 december 2015 (Kina).
Svensk premiär: 5 februari 2016.
Speltid: 114 min. (1.54).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K, Redcode RAW 6K; DI 2K/35 mm, D-Cinema (äv 3D)/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Edgar Ramirez, Luke Bracey, Ray Winstone, Teresa Palmer, Matias Varela, Clemens Schick, Tobias Santelmann, Max Thieriot, Delroy Lindo, Nikolai Kinski, Judah Lewis. .
Regi: Ericson Core.
Manus: Kurt Wimmer.
Producent: John Baldecchi, Broderick Johnson, Andrew A. Kosove, Christopher Taylor, David Valdes, Kurt Wimmer.
Foto: Ericson Core.
Klippning: John Duffy, Gerald B. Greenberg, Thom Noble.
Musik: Junkie XL. .
Scenografi: Udo Kramer.
Kostym:Lisy Christl.
Produktionsbolag: Alcon Entertainment, DMG Entertainment, Ehman Productions. samprod. Studio Babelsberg.
Svensk distributör: Noble Entertainment.


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – slarvigt och luddigt berättat undercover-actiondrama med dåligt sammanhang i intrigen, svagt formulerad tematik och en syntetisk, konstlös utformning som tar bort storheten i de centrala stuntscenerna och gör filmen livlös och passivt kommersiell; tappert skådespeleri underlättar men filmen är tråkig. 

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *