Arkiv X: I Want to Believe (2008)

x1

Detta är en tidigare outgiven recension från 2009, med anledning av ”Arkiv X” återuppståndelse. Att döma av den tveksamma nya säsongen var Chris Carter kanske inne på ett mer intressant område i detta underskattade sidospår från 2008.

24/3 2009

”This could be a case for Mulder and Scully” sjöng britpop-bandet Catatonia på 90-talet i en av erans kanske mest exemplifierade, och daterade, poplåtar. Och det är i princip vad som kickar igång storyn i The X Files – I Want to Believe. En FBI-agent saknas, och det enda sättet att ha ens en avlägsen chans att hitta henne verkar vara att rådfråga en ruffig, katolsk pedofilpräst som påstår att han är ett medium. Spooky stuff.

Så, the feds ringer Spooky Mulder och Scully. Mulder bor i någon avlägsen stuga, egentligen bara en mysigare version av hans gamla kontor, och han har fått ett sådant där ”weird beard”; skägg på film indikerar ju alltid en personlighetskris (men det är inte så långt så ingen behöver oroa sig. Du kan se på längden och fluffigheten på weird beardet för att se just hur galen karaktären blivit… Joaquin Phoenix, någon?).

Vi lär oss att Mulder lämnat byrån och fått ta mycket skit från sina gamla arbetsgivare. Scully har också lämnat FBI och är nu en läkare som konfronteras med det nya uppdraget när hon är mitt uppe i att rädda livet på en stackars sjuk pojke dömd att dö från en dödssjukdom.

Så, i korthet: Det finns inga utomjordingar i den här filmen, inga stora specialeffekter, ingen stor konspiration; praktiskt taget är detta ingen X-fil. Det är praktiskt taget en vanlig thriller, med Mulder och Scully som gäststjärnor.

Med tanke på positionen som upphovsmannen Chris Carter har så är det här helt klart en sådan film som är gjord i trots mot alla möjliga förväntningar man skulle kunna ha. Det är alltså inte konstigt att filmen blivit sågad av så många, i synnerhet flyktigare fans av serien. Chris Carter kan förstås sin skapelse, har full kontroll över mytologin och bestämmer själv vart skutan ska gå. Han har inget intresse av att berätta samma story igen – faktum är att han stängde boken en gång för alla med det sista ”Arkiv X”-avsnittet som tydligt tog slut på alla möjliga trådar. Slut. The End. Det enda sätt att använda dessa karaktärer igen vore att plocka upp dem i en modern kontext.

Vad gäller filmens ”Arkiv X”-ighet kan man säga att filmen ställer frågan: Vad håller Mulder och Scully på med nuförtiden? Bortsett från en bekant skallig vän, som dyker upp i ett par scener, så finns ingen koppling till den gamla goda tiden. De något åldrade David Duchovny och Gillian Anderson pratar om dem ibland, och de är lika borta från det förflutna som vi i publiken. Det där var längesen. Detta är en film där Mulder och Scully är just här, just nu, tillsammans med publiken. Det tar inte riktigt formatet till ”nya platser”. Carter bara expanderar sin mytologi, ungefär på samma sätt som George Lucas gjorde med sina Star Wars-prequels (och vi vet ju alla vad fansen tyckte om dem).

x2 x3

Men det är skönt att se Mulder och Scully igen. Duchovny och Anderson gör direkta, perfekta, sammanhängande porträtt av dessa karaktärer i en rastlös fyrtioårsålder. De är gamla nog nu att veta att de älskar varandra, att de faktiskt är bundna till varandra med ett djupt emotionellt band, och inte bara tvådimensionella seriefigurshjältar som häver ur sig catchy deckar-klyschor – de vet att deras FBI-tid är över, att byrån färgat deras liv med stora portioner mörker, de vet att sanningen finns där ute – men det är inte poängen just nu. Nu handlar det om att tro.

Mulder och Scully blir här mångfärgade karaktärer, mycket mer än de tilläts vara i serien. I Want to Believe ställer ett par kärnfulla, moraliska frågor. Scully har ett hatiskt men också filosofiskt komplicerat förhållande till den synske pedofilprästen (som vilket fan som helst vet är hon katolik) och hennes hopp ligger i hans övernaturliga förmågor – Anderson, i synnerhet, arbetar hårt med Scully-karaktären, och Billy Connolly (som spelar prästen) är också med på noterna i det suggestiva samspelet. Också Scullys kamp att rädda den sjuka pojken, mot all medicinska råd, görs också till en förvånansvärt trovärdig sidointrig som kopplar till huvudintrigen, och hennes tankar och känslor.

Mulder… tja, Mulder är Mulder. Vi inser att han bara kan känna sig hemma i jobbet, i dygnandet, i besattheten. Till och med nu, när allt är sagt och gjort, kan han bara vara sig själv om han får jaga – om inte utomjordingar, om inte sin försvunna syster, så får en saknad FBI-agent duga.

Så, okej, det pågår mycket här under tematiska avdelningen, mycket mer än man skulle kunna tro. Vad ska man säga om I Want to Believe som thriller? Tja, det finns de som påstår att filmen har en för tunn intrig. Så kan det vara. Det händer så mycket i filmen att man ibland inte vet vad som händer. Vi har en synsk präst, vi har en seriemördare på fri fot, vi har Scullys heroiska läkararbete, vi har det nya FBI-gardet och det gamla. I slutändan är skurkarna – vilka de är och vad de vill ha – filmens minsta bekymmer.

Men det finns en poäng i det också. I Want to Believe är en anti-övernaturlig, men fundamentalt agnostisk, film. Den handlar om tro i en svår värld, och känns ibland mer besläktad med Carters underskattade ”Millennium”-serie än ”Arkiv X”. Skurkarna är inte monster, ens bildligt talat. Vi tycker inte om dem, men de har motiv som går att förstå. Dessutom finns det till och med en romantisk underton som den extra fokuserade kan snappa upp. Vi är alla människor och vi behöver kärlek.

Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att I Want to Believe inte är en film gjord för att slötittas på. Det är inte en killer-thriller eller en spooky X Files-horrorshow. Det är en välgjord thriller utan blod eller stora explosioner eller grisiga mord – men med foto rikt på atmosfär, is, snö och skuggor (och musik av Mark Snow). Den fick mig att tänka på saker som ligger långt utanför thrillergenrens sfär. Det är inte en pulshöjande berg- och dalbanefilm? OK. Jag fann den intelligent, intressant och driven av två skådespelarprestationer som gjorde det omöjligt för mig att sluta titta på den. Det vore att gå mot hjärtat att inte rekommendera den.

FREDRIK FYHR

Fotnot: Filmen släpptes på DVD den 24 mars 2009, dvs. datumet då denna recension skrevs (och formatet filmen sågs på).


xx

ARKIV X: I WANT TO BELIEVE

Originaltitel, land: The X Files: I Want to Believe, USA/Kanada.
Urpremiär: 24 juli 2008 (Australien, Schweiz, Chile, Tyskland, Spanien, Grekland, Hong Kong, Ungern, Serbien, Ryssland, Singapore, Slovenien, Slovakien, Ukraina).
Svensk premiär: 1 augusti 2008.
Speltid: 104 min. (1.44); Director’s Cut: 108 min (1.48).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm, HD (720p & 1080p); DI 2K/35 mm (Super 35), D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: David Duchovny, Gillian Anderson, Amanda Peet, Billy Connolly, Xzibit, Mitch Pileggi, Adam Godley, Callum Keith Rennie, Alex Diakun, Nicki Aycox, Fagin Woodcock, Marco Niccoli, Carrie Ruscheinsky, Spencer Maybee, Veronika Hadrava, Denis Krasnogolov, Patrick Keating, Roger Horchow, Xantha Radley, Tom Charron.
Regi: Chris Carter.
Manus: Frank Spotnitz, Chris Carter.
Producent: Chris Carter, Frank Spotnitz.
Foto: Bill Roe.
Klippning: Richard A. Harris.
Musik: Mark Snow.
Scenografi: Mark S. Freeborn.
Kostym: Lisa Tomczeszyn.
Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, Ten Thirteen Productions, ass. Dune Entertainment III, okred. Crying Box Productions.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox (Sweden) (2008, 35 mm), SF (DVD, 2009).


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – ambitiös och välgjord thriller som utnyttjar karaktärerna som utvecklats i TV-serien för intrigen men också för att närma sig ett karaktärsdrama; intrigmässigt rättfram och snål på originalitet (och sidointrigerna är mer intressanta än själva huvudintrigen), även om den opretentiösa, avskalade tonen är till filmens fördel.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *