Sauls son

ss1

När jag gick i gymnasiet föreläste en Auschwitz-överlevare vid namn Sioma Zubicky för en fullsatt aula. Zubicky var en av de mer namnkunniga vittnena till Förintelsen som åkte runt i skolor och föreläste om sitt liv. Han hade ett intressant liv redan från början – han föddes på en cirkus och turnerade med varietéer runt hela Europa. Han var sjutton när han deporterades till Auschwitz, där han förlorade sin familj. Det sista han sa till sin mamma var ett argt utrop – ”Rör på dig!” – då hon satt kvar i tåget när det var framme, oförmögen att slita sig från sin väska.

När föreläsningen var över pågick frågestunden nästan i en timmes tid – vilket, som alla med lite skolerfarenhet vet, är väldigt ovanligt i sådana här sammanhang – och jag minns att jag blev irriterad, lättretlig sjuttonåring som jag själv var, när en tjej frågade om han ”lärde känna några vänner” under sin tid i Auschwitz. Jag tyckte det var den mest idiotiska och provocerande fråga jag någonsin hört.

Men Zubicky, som var en glasklar tänkare och verkligt passionerad av att sprida sina berättelser till framtidens generationer, hade en oförändrad min, varken förnärmad eller präglad av överseende, när han svarade, högst sakligt: ”Man kan inte få vänner på en sådan plats. Personen du pratade med i ena stunden kunde vara död i nästa. Överhuvudtaget pratade man inte mycket. Tänkte inte mycket. Man ville bara inte dö.”

Medan jag såg Sauls son, en film om ett koncentrationsläger (outtalat vilket, men enligt pressmaterialet Auschwitz), gled mina tankar hela tiden tillbaka på den där föreläsningen för snart femton år sedan. Zubickys vilja var att göra intryck, och få publiken att minnas honom, och jag mindes; men minnet var också till stora delar suddigt, och jag försökte greppa tag om de där extra starka bitarna. Jag förstod att det var något i det sakliga, det nakna och fruktansvärda, men också det sanna och verkliga, i det han sa som matchade filmen jag (ibland med andan i halsen) såg på.

Jag började skriva en recension utefter några anteckningar men fann mig snart googla Sioma Zubicky istället. Jag ser att Zubicky föreläste oavbrutet tills åldern tog ut sin rätt; han dog för lite mer än ett år sedan, hösten 2014, vid 88 års ålder. På hans hemsida finns ett utdrag ur Zubickys berättelse, som jag tar mig friheten att citera:

Mamma, Victor och jag föstes den 2 september 1943 in i en godsvagn full av män, kvinnor och barn. Vi uträttade våra behov i hinkar som skvalpade över. Vi hade snart tappat tidsbegreppet. Var det två dagar sedan vi lämnade Paris? Nej det måste vara tre dagar eller fyra.

Tåget stannade ofta åkte fram och tillbaka, tycktes växla spår, tycktes byta lok. Vi hade för länge sen slutat prata med varandra, sa bara det nödvändigaste. De flesta hade vi det här laget slutat att uträtta sina behov. Vi försjönk mer och mer i dvala, hungern, törsten, stanken, tystade även de mest högljudda. Allt kändes som en dröm, en isande mardröm. Vid ett tillfälle stannade tåget med ett ryck, så blev det tyst igen – det var några som försökte rymma.

Vi kunde genom de taggtrådsförsedda luckorna se hur två av dem blir skjutna och hur en annan hanns upp av hundarna. Hela tåget genomsöktes av SS. I vår vagn hade några sågat i golvet med stumma redskap. De kom inte långt men sågspåren syntes. SS jagade alla ur vagnen och gav oss 2 minuter att ange de som hade sågat. Vi teg. Inte så mycket av hjältemod som av utmattning. Nazisterna bluffade. Vi skulle ju till Auschwitz, ett värre straff än att bli skjuten.

Jag beundrar dessa rader inte minst för den exakta prosastilen. Det är enkelt men inte poserande, det är tvärtom nästan fult, vid första ögonkastet kanske det nästan ser amatörmässigt ut… men läser man noga ser man att det är skrivet med otrolig sammanhållning och precision; han minns datumet, den andra september 1943. Han vet exakt vad han minns, och hur han ska väga orden. Innan tiden luckrades upp, och hans liv förändrades för alltid, var det den andra september 1943. Kanske det var, på sätt och vis, den sista dagen i hans liv.

ss3

Detta ska förstås som en lång men viktig upptakt till denna text om Sauls son, som är en fantastisk film, just eftersom den fångar exakt samma insikt och känsla som Zubickys berättelse gör. Den förstår att en film om Förintelsen inte får sluta vid trovärdig scenografi och en nobel historia. Film är lögn och dikt, och går oskönt ihop med Förintelsens krav på autenticitet och dess känsla av svart, kall sanning. Det är en utmaning att göra en film om Förintelsen och ge den värdighet. Inför arbetet med sin aldrig färdigställda Förintelsen-film Aryan Papers läste perfektionisten Stanley Kubrick allt han kunde om Förintelsen, men gav upp. Dels ansåg han att mediet inte kunde rymma händelsen. Dels hade han blivit för deprimerad av all fakta han tagit till sig.

Det är därför imponerande att se en film som hittar en osannolik gyllene medelväg – Sauls son är en hyllning till de döda men också en enkel skildring av deras liv, en poängtering av faktumet att Förintelsen var, är, en verklighet som inte kan förskönas eller göras värre än det var i verkligheten; men denna viktiga känsla av verklighet kommer från filmens särskilda stil, filmmediets inneboende lögn.

En närgången, klaustrofobisk kamera följer Saul (Géza Röhrig), gärna i långa tagningar och sällan annat än bakifrån eller från sidan. Saul förklaras vara en av lägrets Sonderkommando – dvs. en fånge som tvingas hjälpa nazisterna mörda judar, och på så sätt förlänga sitt liv med några månader – och den minimalistiska intrigen bygger på en död pojke i mängden, vars kropp Saul väljer att ta hand om för att ge en proper judisk begravning.

Normalt sett (eller åtminstone i Hollywood) skulle en sådan intrig bygga på prototypen att huvudpersonen sitter i fängelse men får hjälp från sina kamrater, som alla utgör perfekta enheter i ett tätt bundet mikrokosmos; tänk Nyckeln till frihet (1994), eller så. Saul har, i en ren narrativ kontext, ett ”mål”, vilket utgör en ”konflikt”: Hur ska han begrava pojken, med en rabbis välsignelse, när han är en fånge utan tillgångar eller möjligheter att röra sig?

Han kan inte, är förstås svaret, och Sauls son ”handlar” egentligen inte om det. Det är en film hade kunnat ”handla” om vad som helst, för den handlar bara om en sak: Människor i ett koncentrationsläger. Saul insisterar visserligen på att pojken måste begravas, och han försöker få sin vilja igenom, men som Sioma Zubicky sa så har man inga ”vänner” i Auschwitz; man tillåts knappt prata. Folk i hans närhet spottar, fräser och tittar ner i marken. Allas varannan rörelse (om de är två som talar med varandra) är en blick bakom axeln, eller en reflexartad återgång till att stå på varsitt håll och inte låtsas om varandra; man kan bli skjuten av minsta lilla konstighet, och alla vet det.

Till största delen är målet och konflikten ursäkter för att fånga närvaron i en plats. Den ungerska regissören och manusförfattaren László Nemes förstår hur komplicerat det är att göra en film om ett koncentrationsläger – filmens första ögonblick är filmade ur fokus, som för att signalera att vårt perspektiv kommer att vara ”dimmigt”, liksom vår känsla för historien; lösningen blir att följa Saul i långa tagningar som alla handlar lika mycket om Sauls fågelliknande stenansikte som fasorna som händer i marginalen, eller utanför bild.

Det mekaniska arbetet, under nazisternas påkar, är fasansfullt i sin oundviklighet. Som Sonderkommando har Saul i uppgift att skyffla vidare folket som kommer från tågen, se till att de klär av sig och hänga av deras kläder, och tömma dem på innehåll, medan deras öronbedövande skrik och bultanden ekar genom hallarna. Därefter släpas kropparna undan och golvet skrubbas. ”Rummen vädras var tolfte minut” är en av reglerna som ska följas.

Filmen, som är filmad i standardformatet 1.37:1, ger oss inget annat perspektiv än det vi kan se bakom Sauls axel eller i hans huvudhöjd. Vi ser de döda kropparna i delar, ur fokus, i hörn och kanter av bilden. Kameran imiterar ett människoöga, vill titta bort, och väljer tunnelseendet: Liksom Saul är kamerablicken fokuserad på att inte tänka, känna, inte ens titta. Därför är filmen, trots att den ibland är svår att se på, märkligt nog aldrig grym mot åskådaren. Filmen delar vår blick.

Mest av allt ser vi Saul. Vi håller oss nära honom, som om vi söker någons skydd. Vi skakas av hans oberörda ansiktsuttryck när människorna dör omkring honom. Men redan i nästa omgång människor som kläs av, gasas ihjäl och släpas iväg, har vi också blivit lite mer avtrubbade. Det kommer stunder senare i filmen då man kan förstå om Saul själv vill dö.

ss2

Sauls son är minutiöst välspelad och iscensatt, men det är den närgångna kameran som är hela nyckeln till filmen. Förutom att skapa den rätta emotionella balansen mellan nattsvart tyngd och stadig psykologisk balans, så ger den oss också en uppfattning om en realistisk tidsrymd. Det är inte bara människor som mördas omkring oss och Saul, det finns också människor som (liksom de där människorna som sågade i tåggolven i Sioma Zubickys vittnesmål) planerar desperata, nästan outtalade rymningsförsök.

Vi tar del av allt det där som Saul tar del av det – det går fort, det är rörigt och viktiga meddelanden avbryts av maskingevärseld och horder av människor som blir högar av lik. Vi uppfattar aldrig helt om någon verkligen har en plan, och vi vet inte riktigt vem som är vem av de olika figurerna som då och då viskar åt Saul, men vi känner misstron när han insisterar på att hitta en rabbin för det till synes meningslösa uppdraget att begrava en död pojke.

Även om pojken är Sauls son – det finns utrymme till en tolkning där det bara ska förstås symboliskt – så spelar det ingen roll för de flesta. ”Du har ingen son” säger någon till honom. ”När var senaste gången du såg honom?”. Det liv som en gång levdes, den andra september 1943 till exempel, refereras nu som en icke-existerande mytologi. Den som hamnar på ett koncentrationsläger har, i filosofisk mening, nästan redan dött. ”Du sviker de levande för de döda” viskar någon till Saul. Vid ett senare tillfälle får Saul chans att svara: ”Vi är redan döda”.

Ändå, som alla filmer som handlar om Förintelsen, kommer säkert också Sauls son, någonstans och av någon, att anklagas för att skildra helvetet med förljuget hopp. Inte minst finns en central detalj i filmens sista ögonblick som kan misstolkas som ett sentimentalt örhänge på ett sargat öra – men jag tror filmen kommenterar just detta. Sauls son handlar om minnet av de döda, de som en gång levde och de som mördades. Men vi är vid liv, och lärdomen gör att vi alla på sätt och vis är söner och döttrar till Saul, och det är därför han ler medan vi skiljs åt.

FREDRIK FYHR


00000000

SAULS SON

Originaltitel, land: Saul fia, Ungern.
Urpremiär: 15 maj 2015 (Cannes).
Svensk premiär: 11 november 2015 (Stockholm International Film Festival), 12 februari 2016.
Speltid: 107 min. (1.47).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm; DI 2K/35 mm, D-Cinema/1.37:1
Huvudsakliga skådespelare: Géza Röhrig, Levente Molnár, Urs Rechn, Todd Charmont, Jerzy Walczak, Gergö Farkas, Balázs Farkas, Sándor Zsótér, Marcin Czarnik, Levente Orbán, Kamil Dobrowolski, Uwe Laure, Christian Harting, Attila Fritz, Mihály Kormos.
Regi: László Nemes.
Manus: László Nemes, Clara Royer.
Producent: Gábor Rajna, Gábor Sipos.
Foto: Mátyás Erdély.
Klippning: Matthieu Taponier.
Musik: László Melis.
Scenografi: László Rajk.
Kostym: Edit Szücs.
Produktionsbolag: Laokoon Filmgroup, support. Hungarian National Film Fund.
Svensk distributör: Studio S.


rsz_35starrating2-300x72
Betyg och omdöme: Mycket bra film – en stark, trovärdig, detaljerad och närvarande skildring av fångars tillvaro på ett koncentrationsläger, idealiskt spelad och iscensatt med ett perfekt, närgånget foto som skapar flera unika effekter och dimensioner, och en minimalistisk intrig som inte kommer i vägen för realismen utan istället indirekt arbetar för att främja filmens budskap och effekter.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *