En kammarjungfrus dagbok

en kammarjungfrus dagbok 2015 videosöndag

Förutsägbara filmer, som inte anstränger sig för att ge publiken något, förtjänar kanske förutsägbara kommentarer som inte anstränger sig för att vara överdrivet finurliga. Så, here goes: En kammarjungfrus dagbok är ”all dressed up and nowhere to go”.

Till någon mån kanske det har att göra med höga förväntningar – regissören Benoît Jacquot är, vad jag vet, en ganska säregen och erfaren regissör, och han är ingen främling för att arbeta på kreativa sätt med färgstarka, unga kvinnor (för ett verkligt förbisett örhänge från 90-talet, snoka reda på hans lilla pärla A Single Girl). Att filmatisera Octavie Mirbeaus roman från år 1900, vilket redan gjorts av Jean Renoir och Luis Buñuel, är en nästan generande stor utmaning. Men med Lea Seydoux i huvudrollen och Jacquot bakom kameran? Man får tillåta sig att ha förväntningar.

Och kanske därför, på ett ytligt plan, sådär vid första anblicken, verkar det inte som att den kommer att göra någon besviken. Men också, kanske på grund av bagaget, händer inte så mycket mer. Och sedan börjar filmen gå på tå, ja den liksom smyger runt sig själv, och försöker bygga korthus med den lilla hand den har.

För den som inte vet så är ”En kammarjungfrus dagbok” en berättelse om Celestine (Seydoux), en ambitiös tjänsteflicka i Paris som, på grund av sin tendens att vara olydig och snäsig mot sina arbetsgivare, blir skickad ”ut på landet”, närmare bestämt Normandie, och ett hus där hon måste passa upp på en gäll, sur tant, se upp för hennes snuskige man och titta fundersamt på den tystlåtne vaktmästaren Joseph (Vincent Lindon) som stirrar lika ”fundersamt” på henne; det ska visa sig att de funderar på, ungefär, samma sak som den snuskige mannen, bara att de passar för varandra eftersom de delar klass.

Eller, så är åtminstone den generella tolkningen – i synnerhet var den det hos Buñuel, vars starka film från 1964 var överlägsen Renoirs film som gjordes tjugo år tidigare – men Jacquot försöker sig på en mer modest och avskalad stil som gör att filmen istället blir onödigt förvirrande.

I enstaka scener fungerar filmen – Jacquot är bra på personregi och han kan få fram starka och gedigna framträdanden från alla skådespelare. Seydoux håller huvudet högt och blicken rakt som den förbittrade unga kvinnan och hennes repliker sitter där de ska – Clotilde Mollet vet vad hon sak göra när hon spelar sur gammal adelsdam också, och detsamma gäller för Lindon, en sådan där klassiskt robust och lagom gråsprängd herre som stirrat och frustat sig igenom en del ambitiösa filmer de senaste åren, till exempel Claire Denis’ Svinen och Marknadens lag (som har premiär i veckan).

ekd2

Ja, alla inblandade ”vet vad de ska göra” och på så sätt tar också alla inblandade materialet på mindre allvar än det förtjänar. De gör berättelsen en björntjänst när de reducerar karaktärerna till såpa-prototyper ur ”Downton Abbey” – i och med att berättelsen inte blir problematiserad någonstans är det alldeles för enkelt att själv reducera filmen till ett lustfyllt kostymdrama i stil med ”Lady Chatterleys älskare”, vilket är fundamentalt illa eftersom Celestine och Lindons vaktmästare onekligen blir ett kärlekspar; hon gillar att ligga med honom, han vill att hon ska jobba åt honom som hans prostituerade medan han, som är en intensiv antisemit, går ut och sprider flygblad i ”kampen mot judarna”. Därutöver är han den första misstänkta i ett våldtäktsmord på en elvaåring. Vilken karl!

Det är inte så att en sådan här historia måste se ut, eller utformas, på ett visst sätt, men det är en feltolkning att tro att det inte kan skildras på något sätt alls. Vi har en inbyggd tendens att identifiera oss, och sympatisera, med huvudpersonerna i en film och såvida vi inte har anledning att tro att just den tendensen blir manipulerad så har vi heller ingen anledning att tro att den inte blir det.

Man kan jämföra det med den klassiska ”Kuleshov-effekten”, där den sovjetiska filmskaparen Lev Kuleshov gjorde en kortfilm där han klippte mellan tre bilder och en man som likgiltigt tittar in i kameran – för att poängtera att vår identifikation bygger helt på vad vi läser in i skådespelarnas ansikten kontra vad vi uppfattar att skådespelaren/rollfiguren tittar på. Seydoux och Lindon ser på varandra, och såvitt vi förstår diggar de bara varandra. Jacquot lämnar resten oförklarat och därmed meningslöst.

Att filmen tillintetgörs av försiktighet snarare än otur eller ouppnådda avsikter börjar kännas ganska tydligt efter ett tag, när Celestine pendlar mellan olika hushåll (och vi i olika flashbacks) medan karaktärer kommer och går utan att det ena betyder mer än det andra. Ibland är anslaget starkt, som när hon lär känna den andra tjänsteflickan Marianne (Mélodie Valemberg), som lider av en andra ovillig graviditet efter ännu en våldtäkt, men filmens underliggande futtighet gör att det som egentligen ska vara starkt blir irriterande urvattnat och förutsägbart.

Det finns en loj tondövhet när scener ställs mot varandra – som om Jacquot haft god hand med skådespelarna, men inte tänkt efter på helheten. Ibland är nämligen sexualiteten i filmen ofrivilligt komisk – som när Celestine har sex med en ung man tills han bokstavligt talat dör.

Denna version av En kammarjungfrus dagbok är ett bra exempel på att proffsighet och en klassisk utformning inte alltid är att lita på. I synnerhet när Buñuel gjorde sin version så var klassperspektivet, och allvaret i karaktärernas situation, glasklart och stenhårt. Det är inte en regissör man vill bli jämförd med, men nu har ju Benoît Jacquot gjort den här filmen och inte någon Änglagård 4.

Den har tonen, rytmen och skådespeleriet man förknippar med bra filmer, men Jacquot verkar också tro att det är allt. Vi förstår aldrig varför vi tittar på den, och i samma slag går det upp för en att vi inte har någon anledning att bry oss om Celestine, hur välartikulerad Seydoux än är. Hon är rätt för rollen, men hon är med i fel film.

FREDRIK FYHR


ekd1

EN KAMMARJUNGFRUS DAGBOK

Originaltitel, land: Journal d’une femme de chambre, Frankrike/Belgien.
Urpremiär: 7 februari 2015 (Berlinale).
Svensk premiär: 14 november 2015 (Stockholm International Film Festival), januari 2016 (VOD).
Speltid: 96 min. (1.36).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (Sony F55 Raw)/DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Léa Seydoux, Vincent Lindon, Clotilde Mollet, Hervé Pierre, Mélodie Valemberg, Patrick d’Assumçao, Vincent Lacoste, Joséphine, Dominique Reymond, Rosette, Adriana Asti.
Regi: Benoît Jacquot.
Manus: Hélène Zimmer, Benoît Jacquot, efter romanen av Octave Mirbeau.
Producent: Jean-Pierre Guérin.
Foto: Romain Winding.
Klippning: Julia Gregory.
Musik: Bruno Coulais.
Scenografi: Katia Wyszkop.
Kostym: Anaïs Romand.
Produktionsbolag: Les Films du Lendemain, JPG Films, Les Films du Fleuve, samprod. France 3 Cinéma, Marsa Films, VOO, Be TV, delt. Canal+, Ciné+, France Télévisions, ass. Manon 5, Palatine Etoile 12, B Media 2012, Backup Media Cofinova 11, La Banque Postale Image 7, Sofitvciné 2, delt. du Centre national du Cinéma et de l’Image Animée, la Région Ile-de-France, stöd. du Tax Shelter du Gouvernement Fédéral Belge, de Cinéfinance Tax Shelter.
Svensk distributör: TriArt/SF (VOD).


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – Dugligt iscensatt, proffsigt spelat drama, men överdrivet försiktig, utan vare sig ideologisk, estetisk eller emotionell riktning och därmed utan tematik eller (som man säger på franska) raison d’être.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *