Deadpool

deadpool

Jag minns killarna som mobbades på högstadiet och jag kunde höra deras skratt i mitt huvud raka vägen igenom Deadpool, en tafflig snorloska till film som hånar publiken för att den betalat en biobiljett. Redan i förtexterna vet vi vad vi har att göra med – istället för att skriva ut namnen på de inblandade kan vi läsa ”skämtsamma” och ”självironiska” tituleringar som ”A Hot Chick”, ”The Comic Relief”, ”A CGI Character”, ”A Gratuitous Cameo”. Det tragiska med det här ”skämtet” är förstås att det inte är ett skämt: Deadpool är en generisk och förutsägbar film som tror att den blir mindre generisk och förutsägbar om den avslöjar det själv. Regissören betitlas som ”An Overpaid Tool” medan manusförfattarna tar åt sig äran genom att kalla sig ”The Real Heroes Here”.

Eller hur, bros. Fortsätt inbilla er det.

Om du inte redan nu förstår att ”Deuche Pool” är ett bättre namn på den här filmen än Deadpool så är det bara att fortsätta: Deadpool, som vår anti-superhjälte heter, är en odödlig och osårbar snubbe som kommer på diverse porrinspirerade sex-referenser medan han skjuter ihjäl folk á la Columbine, inklusive de sedvanliga slow-motion-kullerbyttorna, skallarna som krossas i moln av CGI-blod och de konstanta närbilderna som gör att vi aldrig riktigt ser vad som händer. Han har en origins-story, som alla ”superhjältar”, och den tilldelas oss i flashbacks medan vi befinner oss på en bro där han har ihjäl sisådär två dussin lakejer (den här inramningen pågår ungefär halva filmen).

För några år sedan skrev jag en text som spekulerade i hur länge vi egentligen kan se Marvel-hjältar innan någon tröttnar (antingen publik eller filmskapare). Deadpool är ett första allvarligt trötthetstecken, för nu tycks serietidningsfilmen så slutkörd att det enda den har kvar att göra är att skoja om sin egen existens. I tid och otid vänder sig Mr Pool till kameran och pratar med publiken – att bryta fjärde väggen, som det kallas, har blivit ett rätt populärt trick att använda sig av som verktyg för berättandet (snarare än något enstaka skämt) sedan åtminstone Scorseses The Wolf of Wall Street (se The Big Short nu senast) men desperationen är påtaglig här. Deadpool (som spelas av Ryan Reynolds) pratar inte med publiken för att det har en estetisk eller filosofisk poäng – jag menar, plz; han gör det bara för att han gör det, antar jag, för det är ju kul, antar jag, och varför inte göra det fullt ut – Som om det här är någon slags Hot Shots-film kommenterar Deadpool sin egen likhet till Ryan Reynolds, undrar om Xavier är ”Stewart eller McAvoy” i ”den här filmen”, och klargör hela tiden att ja, filmen du tittar på är inte speciellt högklassig – tjoho!

Så okej, vi har en mer generisk version av våldsgröt som Kick-Ass och Kingsman, filmer som var ungefär lika amoraliska som denna men som åtminstone hade en egen stil man lade på minnet, och huvudpersonen är en irriterande skitstövel på Charlie Sheen-nivå. Något att lägga till på det?

Varför inte en intrig vi plötsligt ska bry oss om på riktigt. För, som sagt, så får vi ju en berättelse om Deadpools ursprung också. Den gamla vanliga superhjälte-storyn, fast berättartekniskt anorektisk och ungefär som om hälften av scenerna aldrig filmades.

Nu kanske du undrar hur vi ska ta en karaktär på allvar om han pratar med oss och hela tiden informerar oss om att han bara är en karaktär i en film och att ingenting av det här går att ta på allvar? Det gjorde åtminstone jag.

buy

Låt oss spela spelet ”varför ska vi bry oss”. Betänk följande intrig och leta efter en plats där den frågan får plats.

Deadpool var en gång i tiden en snubbe vid namn Wade, som sparkats från militären efter en karriär av massmördande, på grund av sitt sviniga beteende; han tjänar sitt uppehälle genom att låta bimbos betala honom att knivhota deras stalkers och menar därefter att de är värre än vad han är; han blir ihop med en prostituerad (Morena Baccarin) för att hon är så snygg och fortsätter vara ihop med henne för att de har så bra sex (han säger att han ”älskar henne” med jämna mellanrum, men inget föreslår att det skulle ha att göra med något annat än sex); han dumpar dock tjejen när han får reda på att han har obotlig cancer (han lämnar henne utan att hon får veta vart han tar vägen) och när han går med på ett Random Avtal med Random Person (vi får aldrig veta riktigt vem personen är, eller vad saken gäller) går han till Random Ställe för att bli Någon Sorts Superhjälte; så dålig koll som han har får han väl egentligen skylla sig själv när han blir fastspänd i en stol och får utstå månader av tortyr. Han ska inte bli Någon Sorts Superhjälte nämligen, han ska bli Någon Sorts Försökskanin och Random Ställe är egentligen Random Laboratorium ledd av Random Skurk Utan Känslor (Ed Skrein); på grund av dessa experiment blir Wade vanställd och odödlig; på grund av hans vanställda ansikte vågar han inte söka upp sin tjej igen (återigen, med tanke på att han bara valt henne på grund av hennes utseende talar det för sig själv att han är rädd för att hon inte ska vilja ha honom när han ser ut som The Things lillebror).

Men not to worry, naturligtvis kan Random Skurk kidnappa henne och så får vi oss en helt stereotyp upplösning med rallarfajter vid något hamnområde som om vi tittar på någon gammal direkt-på-video-action från 90-talet.

Det smått häpnadsväckande med Deadpool är att den vill att vi ska ta Wades berättelse på allvar – verkligen tycka synd om honom och vilja att han ska få ihop det med sin tjej, trots att vi aldrig får en enda anledning att bry oss om honom, samtidigt som filmen slår knut på sig själv för att hela tiden avslöja att vi bara tittar på en film – plus att Deadpool är ett ärkesvin som åtminstone jag önskade att skurken skulle döda långsamt och utan pardon.

Ryan Reynolds har visserligen karisma, och i mindre stunder kan ha få till en strulig bad boy-charm; den kommer till exempel i filmens enda smått begåvade scen, när han tjurar medan en ny hand växer fram där den avhuggna försvunnit, och hans inneboende, en blind tant han kallar för Al, försöker montera ihop ett IKEA-skåp. Men… ja, det hade ju inte skadat om han inte poängterade för oss att han egentligen är Ryan Reynolds. Till skillnad från vad dessa sviniga manusförfattare tror så är publiken inte idioter.

Det som hänt här är att filmskaparna drivits av hybris och lättja, eftersom det är egenskaperna som Deadpool också drivs av. Han är såklart från början en Marvel-figur och han är uppenbarligen inte tänkt att vara en politiskt korrekt skapelse – alltså finns det folk som gärna ser honom hugga huvuden av datoranimerade kroppar och skoja om att han ska stoppa ”bollar i hål”; kasta in en sexig brutta på det och snubbarna ba wöööööh. Jag har egentligen inget att säga om det, för sådana snubbar läser oftast inte recensioner längre än tweets.

Däremot uppskattar väl alla en film med en story som är originell och genomtänkt, med bra karaktärer, en anledning att bry sig, smart humor och bra action – Deadpool är en tunn och anti-originell slarv-story med odefinierade karaktärer, dålig action och ett sätt att skjuta sig själv i foten som gör att den naturligtvis inte kan komma någonstans: En riktig film kan inte ha metaskämt, och ingen riktig intrig kan finnas i en metafilm. En superhjälte behöver inte en vidrig attityd och kan inte bödel-mörda folk. Det krävs en antihjälte för det – men en antihjälte kommer aldrig få en flickvän, och kan inte ha en superhjältes berättelse. Det finns inga medelvägar däremellan men ändå är Deadpool där som ett stolt, idiotiskt långfinger – och det riktas till alla i publiken.

FREDRIK FYHR


buuu

DEADPOOL

Originaltitel, land: Deadpool, USA/Kanada.
Urpremiär: 8 februari (Paris).
Svensk premiär: 12 februari 2016.
Speltid: 108 min. (1.48).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (n/a); DI (EFilm)/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Ryan Reynolds, Morena Baccarin. T.J. Miller, Isaac C. Singleton Jr, Randal Reeder, Hugh Scott, Gina Carano, Leslie uggams, Jed Rees, Karan Soni, Ed Skrein, Michael Benyaer, Greg LaSalle, Stefan Kapicic (röst). .
Regi: Tim Miller.
Manus: Rhett Reese, Paul Wernick.
Producent: Simon Kinberg, Ryan Reynolds, Lauren Shuler Donner.
Foto: Ken Seng.
Klippning: Julian Clarke.
Musik: Junkie XL.
Scenografi: Sean Haworth.
Kostym:Angus Strathie.
Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, Marvel Enterprises, ass. TSG Entertainment.
Svensk distributör: 20th Century Fox (Sweden).


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – en medioker, oinspirerad, slarvigt skriven och generisk superhjälte-story med oklar intrig, opersonliga karaktärer och halvdan action, som försöker distrahera publiken bort från sin medelmåttighet med skrikig självironi och ett desperat meta-perspektiv som gör den redan svaga storyn helt omöjlig att engagera sig för.

Latest Comments
  1. Olsen
    • Fredrik (admin)
  2. Olsen
    • Fredrik (admin)

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *