How to Be Single

how to be single videosöndag

Som den legendariska filmkritikern Pauline Kael går till historien för att ha sagt: ”Film är så sällan god konst att vi knappt har någon anledning att gå på bio om vi inte kan uppskatta bra skräp”. Ändå finns det fortfarande ingen hejd på det förutbestämda föraktet som möter – nej, inte skräckfilmer, nej, inte actionfilmer, nej, inte science-fiction, för nördarna har vunnit den kampen och blivit en målgrupp för Hollywood att räkna med – men den så kallade chick-flicken, aha! Där har vi något som alla kan gå in för med siktet inställt på slakt. Ska man ängsligt svansa runt med ”god smak” som ett mantra i hjärnan kommer man aldrig se en sådan film som är bra.

Nu är det dock så att How to Be Single är bra. Nej, det är inte en bra film på samma sätt som Det sjunde inseglet (1957) är en bra film. Det finns ingen universell skala att bedöma film på. Det bör däremot, i rimlighetens namn, finnas individuella skalor. How to Be Single är bra på samma sätt som en Liam Neeson-film som Run All Night eller en Seth Rogen-komedi som The Night Before kan sägas vara bra. Det är en konventionell mainstream-film som faller under ett visst fack, en viss prototyp, en variant av en genre; i det här fallet en typ av romantisk komedi. En panorama-romkom, mer specifikt, med flera olika karaktärer i samma härliga röra.

Sådana filmer kan vara riktigt bra – som Love Actually (2003) – eller om du frågar mig rentav mästerliga – Sömnlös i Seattle (1993) – och How to Be Single är… bra. Inte i den ligan, men stabil, solid, den funkar, den gör vad den ska, den är bra.

Det pockar förstås på frågan vad som gör en konventionell mainstream-film bra, med tanke på att den inte har prestigefyllda saker som kompromisslös realism, hejdlös originalitet eller stora konstnärliga anspråk att komma med.

Svaret är egentligen självklart: Hantverk. Att ta något som finns och göra det så bra som möjligt. Att göra det med inlevelse och engagemang. Att vilja nå ut och beröra en publik. Att se till så att allt funkar. Alla som ser How to Be Single kommer att notera, omedvetet eller ej, hur snygg filmen är, och hur följsamt handlingen rör sig; alla kommer kanske inte att tänka på att det finns över ett dussin karaktärer i filmen, och att de alla har en narrativ ark som fullföljs; kanske ännu färre kommer tänka på vilken utmaning det ändå är att skriva ett manus som håller för så många storytrådar, och hur ovanligt det ändå är att filmer lyckas med det. De flesta kommer bara att se en enkel liten förglömlig romantisk komedi som roar för stunden och inget mer – och det är precis vad How to Be Single är. Men den gör det bra.

Jag behöver inte ens bli detaljerad över vad filmen handlar om. Jag tror säkert de flesta förstår vad jag menar när jag säger att filmen utspelar sig i New York, handlar om fyra kvinnor; en är nyinflyttad och försöker hitta sig själv; en festar och har en massa sex; en är något äldre, och överväger relation och barn; en letar efter den perfekta mannen och blir inte nöjd med en enda dejt. Huvudpersonen bidrar med berättarröst, alla verkar ha absurda tillgångar till pengar och alla bor i provocerande fantastiska lägenheter som de hittar på tal om ingenting, på härliga SoHo-gator. Den finns en populär TV-serie att nämna i sammanhanget, och långt från den formen sträcker sig inte How to Be Single, även om den hippar till det och moderniserar en del saker.

Under filmens gång så uppstår förstås fler förbindelser än det spelar roll att skriva ner – Lucy vill inte bli ihop med Tom som legat med Alice som tagit en paus från Josh, som blir ihop med Michelle så att Meg får ta in Alice och sedan träffa Ken, som är den enda som inte legat med Robin förutom David som träffar Alice och George som börjar dejtar Lucy, alltmedan Robin inte dejtar någon men har legat med alla; spoiler alert!

Som i alla sådana här filmer, när de fungerar, hänger mycket på att vi tycker om ansiktena vi ser i bild och tror på vad de säger till oss. Ensemblen här är också fantastisk – det är inte så mycket vad de säger, men hur de säger det. Dakota Johnson och Leslie Mann har till exempel så charmig närvaro att de skulle kunna bära en tre timmar lång dokumentär där de bara dricker kaffe.

Johnson har den provisoriska huvudrollen som Alice, vagt typecastad efter Fifty Shades of Grey men inte så att det märks eller störs, och liksom i den filmen så övertygar hon om att Alice verkligen är en tjej som söker sig själv efter ett långvarigt förhållande och försöker lära sig att som nybörjare i singelskapet inte absorberas av olika mäns värld (eller, som Robin kallar det, deras ”dick-sand”). Robin är partytjejen som gestaltas av Rebel Wilson, partypinglan som alla säger är offer för skämt om sin vikt fastän hon mer sällan än ofta är det (aldrig i den här filmen); Alison Brie är tjejen i baren som är lika besatt av förhållande som hon är hopplöst singel och Leslie Mann gestaltar den via inseminering befruktade läkarkvinnan i 40-årsåldern med avspänd självironi så att man skrattar med henne så fort hon gör det.

Nej, de är inte riktiga människor och deras problem är inte färgade av verklighetens komplexa gråskalor, och det är bisarrt att förvänta sig det. Manuset ger karaktärerna just den mängd personlighet de behöver för att deras stereotyper ska bli tydliga och förvånansvärt nog får de alla öden som rimmar hyggligt väl med verkligheten – How to Be Single är en titel som ska förstås bokstavligt talat; oavsett om man vill vara singel eller inte så handlar filmen om att vara själv, och att det inte är något fel med det.

Men det är såklart främst skådespelarna som gör karaktärerna till versioner av riktiga människor i den riktiga världen – figurer man kan peka på och säga ”hen är ju precis som du/jag” fastän man förstås inte alls menar ”precis”. De levererar sin dialog utan överspel men med glöd och iver, som att alla verkligen vill vara där och göra den här filmen utan att dömas och oavsett vem som kan ha invändningar; männen i filmen har också en märklig öm balans i sitt spel, oavsett om det rör sig om player-bartendern som börjar fundera på tvåsamhet (Anders Holm) eller den stenrika miljardären (Damon Wayans Jr) som inte kan närma sig sina egna känslor av sorg efter att ha blivit änkling med åttaårig dotter. Visst har vi sett det förut, men vad ska jag säga? Det här är fint skådespeleri.

Filmen är också fotad på ett ofta ganska läckert sätt, med en del romantiska svep över pittoreska miljöer och svindlande vyer över bakgator från brandstegar; den visuella mysigheten tar bort alla inslag av futtig TV-sitcom som finns i manuset, och detta blir det slutgiltiga elementet, elementet av ”filmiskhet”, som driver How to Be Single i mål och gör det till en film som lever och känns och rör sig och pirrar lite. Jag har sett så många dåliga filmer av det här slaget, släppta den här tiden på året, att jag skrattade lite av glädje i eftertexterna. Som kommer med vad som låter som en Paul McCartney-låt.

Och jag tänkte: Some people want to fill the world with silly love songs, well what’s wrong with that?

FREDRIK FYHR


htbs

HOW TO BE SINGLE

Originaltitel, land: How to Be Single, USA.
Urpremiär: 8 januari 2016 (Taiwan).
Svensk premiär: 12 februari 2016.
Speltid: 110 (1.50).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (Arri Alexa XT); DI 2K/DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Dakota Johnson, Rebel Wilson, Leslie Mann, Alison Brie, Damon Wayans Jr, Anders Holm, Nicholas Braun, Jake Lacy, Jason Mantzoukas, Colin Jost, Mickey Gooch Jr, Sarah Ramos, Vanessa Rubio, Zani Jones Mbayise, Brent Morin, Judith Lightfoot Clarke, Patrick Boll, Anna Eilinsfeld, Kevin Yamada, Richie Moriarty.
Regi: Christian Ditter.
Manus: Abby Kohn, Marc Silverstein, Dana Fox, efter boken av Liz Tuccillo.
Producent: Drew Barrymore, Dana Fox, Nancy Juvonen, John Rickard.
Foto: Christian Rein.
Klippning: Tia Nolan.
Musik: Fil Eisler.
Scenografi: Steve Saklad.
Kostym: Leah Katznelson.
Produktionsbolag: Flower Films, New Line Cinema, Rickard Pictures.
Svensk distributör: Fox/Warner.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film (av sitt slag) – panorama-romkom gjord enligt de flesta konventioner, men storyn är välkonstruerad, med solida trådar och karaktärer som hänger ihop; ensemblen är energisk och fotot stundtals förföriskt. Kan omöjligen bli bättre.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *