Spotlight är en nervig och på något diffust sätt cool film som är väldigt engagerande medan den pågår – det var bara i efterhand som jag märkte att jag hade väldigt få tankar och känslor om den. Den skildrar de verkliga händelserna bakom den nyhetsgrupp som åren 2001-02 uppdagade det verkliga mörkertalet präster i den katolska kyrkan som förgripit sig på barn. Med rötterna i 70-talets realistiska filmskildringar av samhällskroppen – vad gäller journalistik är och förblir skolexemplet Alan J. Pakulas Alla presidentens män (1976) – och inspirerat av jargongen och stilen i moderna TV-serier, tar Spotlight den fakta som finns och gör väloljad underhållning enligt konstens alla regler.
Det är en prima ”människor som jobbar”-film, en film där publiken kan luta sig tillbaka och tillfredsställt se ett problem uppdagas, formuleras, arbetas och klaras av, mot alla odds. Vi behöver inte lyfta ett finger. Jag har nämnt det förut, men jag tror att det är en otroligt viktig orsak till varför till exempel TV-deckare är så populära: Vi njuter av att se folk jobba på film, och det är tillfredsställande att se problem bli lösta.
Spotlight är namnet på den redaktion på Boston Globe som sysslade med journalistiska långkok och i över ett års tid sysslade med att samla vittnesmål och bevis för att upp emot 90 präster förgripit sig på barn sedan 1980-talet (med ytterligare mörkertal dessförinnan). Att präster förgripit sig på barn var känt sedan tidigare, men det betraktades som enstaka fall och de enstaka fallen begravdes, bland annat av Boston Globe själva. Filmen Spotlight skildrar sakligt hur processen pågick, från stunden då Spotlight blev tillfrågade av Globes nya chef Marty Baron (Liev Schreiber) att gräva i ett pedofil-fall, vidare genom uppdagandet att fallet bara är ett av många, vidare genom mötena med överlevare, vidare genom stunderna då de får det hett om kragen när deras arbete möter motstånd och kyrkan försöker tysta ner, vidare mot deadline och upptrappning, final, succé, skipande av rättvisa – allt via lömska främlingar, korrupta maktmän ur etablissemanget och anonyma deep throats som i telefonlurar säger saker som ”You have to understand, this thing is big!”
Spotlight behandlar alla de här sakerna så snyggt och sakligt som möjligt, och det läggs sällan någon cinematisk eller romantisk emfas på detaljerna (som genast skulle leda till känslan av klichéartad ”Arkiv X”-mystik). Vanligen stör jag mig på filmer som har en tråkig visuell inramning, men man ska inte missta den avskalade stilen för tortfighet. Det finns en bruksmässighet över det enkla fotot och en rask effektivitet i klippningen, som matchar filmen i övrigt – här ödslas ingen tid, och fokuset är alltid riktat rakt fram; Michael Keaton, Rachel McAdams, Brian d’Arcy James och Mark Ruffalo gör också sina roller med en vardaglig naturalism, med riktiga personligheters enstaka nycker och personlighetstics – Ruffalos rollfigur har en konstig röst och märklig hållning, men tydligen är han mycket lik den verkliga förebilden Michael Rezendes.
Imitationen av verkligheten är inbjudande, bland annat för att den är så glansig – det är en film som är så effektiv att vi genast blir nyfikna på vad som händer i den, och oavbrutet vill följa med i intrigen. På så sätt är det en välgjord och engagerande film som jag rekommenderar.
Ändå finns här saker som distraherar, om man ska börja mäta filmens meriter. Filmen handlar om pedofili inom den katolska kyrkan – otäcka saker i sin egen rätt, men ett trauma för det katolska USA och den religiösa världen i synnerhet. När Boston Globe släppte sitt reportage var det verkligen en stor sak. Frågeställningarna som gäckar är sådana som ”Hur kunde det pågå så länge” och ”Hur kan man ens föreställa sig något sådant”. Spotlight har också omgetts av mycket uppnäst nobilitet som kan vara svårt att skilja från saker som faktiskt finns i filmen: Den är marknadsförd som en Viktig Film om en Viktig Sak.
Men det är också en läskig sak. En deprimerande sak. En sak som händer i verkligheten och utgör systemfel som angår alla samhällen.
Där gömmer sig Spotlight. Vi förstår naturligtvis vikten av scoopet som redaktionen letar efter, och vi får höra enstaka detaljer från redogörelser av överlevare, men filmen går inte närmare in i det. Å ena sidan är det förståeligt – man vill ha en tillgänglig film som inte skrämmer bort människor – men å andra sidan bär en film sin egen emotionella logik: Naturligtvis förstår vi att pedofili inom kyrkan är hemskt och upprörande, men om inte filmen hittar sätt att formulera den fasan så kommer vi ändå inte riktigt känna den i slutändan. Motargumentet skulle vara att Spotlight egentligen handlar om journalistik, men filmen visar egentligen bara upp höjdpunkterna i Spotlight-redaktionens arbete och det är inte en speciellt mångsidig eller detaljerad skildring av det journalistiska arbetet, när allt kommer omkring.
Det är kort sagt en lite för prydlig och effektiv film – i synnerhet i ljuset av de Oscar-tiderna den släpps i, då man automatiskt lägger in ord som ”angelägen” och ”viktig” i filmen; man jämför med filmer som Alla presidentens män, men ser inte tiden som gått däremellan. På 70-talet kunde filmer verkligen vara viktiga, så till vida att de kunde generera samhällsdebatt och påverka samhällsklimatet, men nu tycks bara idén om en sådan film finnas kvar, lite som ett tomt skal, något som spelar samma melodi utan att samma saker riktigt händer. Istället för diskussioner, artiga applåder.
Samtidigt. Att vara nobel är väl bland de bättre ”brister” en film kan ha. Spotlight är inte en falsk eller cynisk film – den har good-will och inlevelse, visst är den gjord av rätt orsaker, och även om den är gjord på ett sätt som känns ganska förutsägbart i grunden så är hantverket oklanderligt och ensemblen fläckfri, full av prestationer som skapar djup och intuition i något som verkar paradoxalt enkelt och avskalat (Schreibers mystiske chef är i synnerhet prestationen att studera för unga skådespelare, så mycket händer under ytan på denna man, och i ett år av sällsynt många felaktiga nomineringar till Oscarsgalan är Schreiber en av de som jag verkligen saknar).
Filmens starkaste ögonblick består ändå av en text i slutet, som består av en lista på städer och länder i världen där pedofili inom kyrkan uppdagats. Den är förkrossande lång. Där vidrör Spotlight den verklighet den inte riktigt vill ta i medan den pågår. Vi kommer inte närmare verkligheten än så, men om vi vill kan vi nöja oss med en bra film om den.
FREDRIK FYHR
SPOTLIGHT
Originaltitel, land: Spotlight, USA, Kanada.
Urpremiär: 3 september 2015 (Venedig).
Svensk premiär: 5 februari 2016 (Göteborg International Film Festival), 12 februari 2016.
Speltid: 128 min. (2.08).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (2.8K); DI 2K/D-Cinema/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Mark Ruffalo, Michael Keaton, Rachel McAdams, Liev Schreiber, John Slattery, Brian d’Arcy James, Stanley Tucci, Elena Wohl, Gene Amoroso, Doug Murray, Sharon McFarlane, Jamey Sheridan, Neal Huff, Billy Crudup, Robert B. Kennedy, Duane Murray, Brian Chamberlain, Michael Cyril Creighton, Paul Guilfoyle, Michael Countryman. .
Regi: Tom McCarthy.
Manus: Josh Singer, Tom McCarthy.
Producent: Blye Pagon Faust, Steve Golin, Nicole Rocklin, Michael Sugar.
Foto: Masanobu Takayanagi.
Klippning: Tom McArdle.
Musik: Howard Shore.
Scenografi: Stephen H. Carter.
Kostym:Wendy Chuck.
Produktionsbolag: Anonymous Content, First Look Media, Participant Media, Rocklin/Faust.
Svensk distributör: UIP.
Betyg och omdöme: Bra film – skicklig och effektiv skildring av journalistiskt arbete i drama/thriller-traditionen, välspelad och saklig, även om den också hamnar på visst avstånd från det känsliga innehållet.
3 svar på ”Spotlight”