The Danish Girl

the danish girl videosöndag

The Danish Girl pressvisades inte här i Göteborg, vilket jag inte ens noterade – därför missade jag helt enkelt att den gått upp på bio. Jag önskar att det bara var en slump, men om jag hade brytt mig mer om filmen hade jag ju naturligtvis hållit koll på det. Men jag har ärligt talat inte varit så sugen på att se den. Jag kände redan från början att det förmodligen är förra årets mest oförtjänt hypade film – ingenting jag läst om den har väckt minsta intresse i mig, snarare viss bävan, och inte minst efter den innehållslösa halvmesyren The Theory of Everything, där Eddie Redmayne fick en Oscar för att slentrianmässigt spela över i rollen som Stephen Hawking i en film där praktiskt taget ingenting hände, var jag rädd att The Danish Girl skulle vara exakt samma typ av tidsslösande biopic-luftslott.

Och det är det. Jag erkänner att jag gick in med låga förväntningar, men de låga förväntningarna blev också helt uppfyllda. Man behöver inte leta efter orsaker att ogilla den här filmen, det räcker bara med att fråga sig: Vad handlar det här om? Hur handlar det om det? Händer något egentligen? Hur kan man tolka scenerna?

Svaren: Filmen handlar om ingenting, genom ingenting – ingenting händer i den och varje scen innehåller ingenting. Filmen är, enkelt uttryckt, en bubbla omgiven av musik.

Nu vet jag vad ni tänker: Vadå ingenting. Den handlar ju om Lili Elbe, den första transperson som genomgick en könsoperation, och Gerda Wegener, den osedvanligt förstående partnern som hjälpte till – de var två konstnärer i Danmark som var före sin tid på ett gripande sätt.

Jo. Men nej. Det är inte vad filmen handlar om. Det är filmens alibi för att existera. När jag skrev om The Theory of Everything noterade jag att den lika gärna skulle kunna handla om en brödrost: The Danish Girl är den brödrosten. Det enda filmerna består av är närbilder på skådespelare som gråter, berättar exposition för varandra och ibland avbryter expositionen med ömhetsbedyrande schabloner. Scenernas medellängd ligger på under en minut. Karaktärer ses, säger hej, avbyter information, och just som man tror att de ska börja prata om något klipper vi till nästa scen. Ur vägen, ur vägen, intrigen ska fram! Själva dramat är oviktigt!

Så ja, The Danish Girl är en meningslös och patetisk McBiopic-produktion som existerar för att kapitalisera på ett ämne som tycks viktigt och ärofyllt – jag önskar att vi slutade säga att det är ”bra” av Hollywood att göra filmer om viktiga ämnen som det här, eftersom det är vad Hollywood ju alltid gör. Finns det något folk snackar om? Gör en film om det! Följ de vanliga mallarna, dra i de vanliga spakarna, kläm ut ett luftslott till.

Just The Danish Girl är ett extra bra exempel på hur godtyckliga dessa mekanismer är, eftersom de normativa formerna så tydligt måste missa poängen när de ska handla om en transikon. Inte minst är konventioner heteronormativa, och när man berättar en transpersons öde genom heteronormativa lager är effekten är nästan kuslig. Den alltid lika fådimensionelle Tom Hooper – som filmade nästan en hel film i samma närbilder (Les Misérables) för att han tyckte att det skulle bli ”effektivt” – är inte rätt man på plats, och manuset är skrivet av någon med få titlar under bältet (Lucinda Coxon) som förmodligen fått jobbet eftersom hon bara skrivit manus till kostymdramer och romantiska komedier.

tdg2

Följaktligen får vi en film som på fullt allvar gör om berättelsen till Lile Elbe och Gerda Wegener till en ”Dr. Jekyll och Mr. Hyde”-historia, där vi inte kan förstå det som händer annat än att en man upptäcker en kvinnlig sidopersonlighet som gradvis tar över honom. Såväl Redmaynes överdrivet feminina spel, som fotots logik, Hoopers bildspråk och manusets händelser, bär på en intellektuell okunnighet som är parodisk. Teoretiskt sett ska filmen handla om Lili Elbe, personen som Einar Wegener alltid var; det är ju vad hon själv säger, till Gerda (Alicia Vikander), som gradvis accepterar att personen som hon gift sig med ”inte är den hon trott” (ser ni?). Ibland är han en han, och har killkläder. Ibland är hon än hon och har tjejkläder. När Gerda kommer hem och finner Lili, dvs. ”Einar i kvinnokläder” (enligt den här filmens logik), måste hon helt enkelt finna sig i det, för Lili pratar som om Einar inte existerar eller som om han bara gått iväg en stund, typ som Norman Bates mamma i Psycho (1960). Med lite annorlunda musik hade The Danish Girl kunnat vara en Hammer-skräckfilm.

Lili säger det om och om igen – ”Det här är inte min kropp”, ”Einar är död” – men filmen är inte på Lilis sida. Filmen ser bara Einar. Einar, den ”riktiga” personen, som tas över av Lili-personligheten när han prövar en klänning… Ja, det där kan vi ju alla relatera till, kvinnoklädernas övernaturliga krafter som förvandlar män till kvinnor bara i sin rena romantik. Om The Danish Girl är originell i något avseende så är det onekligen den första film jag sett som romantiserar tyg. På sätt och vis är inte The Danish Girl berättelsen om en man som blir kvinna (det hade varit illa nog), det är berättelsen om en man som blir en scarf.

Den politiska tondövheten är ett genomgående genom hela filmen – det är Einar hit och Einar dit, inte för att Lili blev felkönad när det begav sig (vilket hon såklart måste ha blivit) utan för att hon blir felkönad nu, på 2010-talet, och den tappert utilitaristiska Gerda är personen som publiken ska identifiera sig med, medan man bara ska tycka synd om Lili, som alltså indirekt blir ett freak på samma sätt som en gång i tiden Boris Karloffs stackars missförstådda monster i Frankenstein (1931); ”stackars trasiga trans-toka”, är det operatiska temat, ”men nog är kvinnokönet läckert”.

Det här kan tyckas vara lite orättvis kritik, eller kanske ses som ett insnöat raljerande över en cis-film som är gjord för en cis-publik. Jag tycker inte det, men okej. Att världen inte är redo för den riktiga mainstream-berättelsen om Lili Wegener är kanske ett sorgligt faktum – men det hindrar förhoppningsvis ingen från att se Xavier Dolans mästerverk Laurence Anyways (2010) som också handlar om ett parförhållande där en av parterna genomgår en könsoperation. Man kan notera att filmen redan i titeln sätter skåpet där det ska stå – Laurence är alltid Laurence, en och samma person, det existerar ingen ”dubbel personlighet” – och skildringen av relationen är för den delen tusen gånger mer trovärdig och intelligent än i The Danish Girl.

Vilket tar mig tillbaka till vad som verkligen gör filmen dålig: Den vämjeliga latheten i berättandet. För den som vill ha ett riktigt drama, riktiga karaktärer, någon slags trovärdig berättelse om riktiga människor eller en meningsfull historisk skildring av en tid, eller bara en riktig film med en helt vanlig början-mitt-slut-intrig, så är The Danish Girl helt och hållet ett slöseri på tid, och det politiska självmålet är egentligen bara en verkan av denna orsak. Filmen orkar inte komma ens i närheten av en förståelse för vad som gör den här berättelsen intressant – men ingenting annat intressant finns i den heller. Om jag skulle göra ett diagram på hur mycket av dialogerna som består av hälsningsfraser, uråldriga snyftar-klyschor och exposition så skulle inga procent bli över. Det spelar ingen roll hur många gånger vi får se det pittoreska Nyhavn, hur proffsig Alicia Vikander än är, inte ens hur mycket publiken manipuleras till att gråta. Till skillnad från vad gäller Lili Wegeners livsöde så finns det ingenting i The Danish Girl som någon kommer att lägga på minnet.

FREDRIK FYHR


tdg

THE DANISH GIRL

Originaltitel, land: The Danish Girl, Storbritannien, USA, Belgien, Danmark, Tyskland.
Urpremiär: 5 september 2015 (Venedig).
Svensk premiär: 30 januari 2016 (Göteborg International Film Festival), 5 februari 2016.
Speltid: 119 min. (1.59).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW (6K); DI/D-Cinema/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Alicia Vikander, Eddie Redmayne, Ben Whishaw, Matthias Schoenaerts, Sebastian Koch, Amber Heard, Pip Torrents, Adrian Schiller, Emerald Fennell, Hanry Pettigrew, Jake Graf, Nicholas Woodeson, Philip Arditti, Miltos Yerolemou, Sophie Kennedy Clark. .
Regi: Tom Hooper.
Manus: Lucinda Coxon, efter boken av David Ebershoff.
Producent: Tim Bevan, Eric Fellner, Anne Harrison, Tom Hooper, Gail Mutrux.
Foto: Danny Cohen.
Klippning: Melanie Oliver.
Musik: Alexandre Desplat.
Scenografi: Eve Stewart.
Kostym:Paco Delgado.
Produktionsbolag: Working Title Films, Pretty Pictures. samprod. Artémis Productions, Kvinde Films, Shelter Prod. ass. ReVision Pictures, Taxshelter. Be, Senator Global Productions. support. Le Tax Shelter du Gouvernement Fédéral de Belgique, Copenhagen Film Fund.
Svensk distributör: UIP.


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – fyrkantig och finesslös behandling av en dynamisk berättelse som bedrar sitt eget budskap genom att vältra sig i de klyschor berättelsen kontrasterar; mer praktiskt tillintetgjord av en stendöd TV-filmsliknande intrig som mest består av förklaringar, nästan helt befriad från djup eller ens basala karaktärsporträtt.

Latest Comments
  1. Lina
    • Fredrik (admin)

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *