A Bigger Splash

RZ6A0782.JPG

När A Bigger Splash hade sin premiärvisning på filmfestivalen i Venedig så blev den utbuad av den italienska kritikerkåren – här har vi en arthouse-film med mycket naket, en långsam karaktärsstudie som efterhand blir en typ av thriller, en studie i rockmyter och fåfänga och, när den väl är igång, en liten parodi på den italienska kriminalfilmen med en liten parallell till Lampedusa. För mycket för italienarna själva, enligt New York-kritikern Glenn Kenny, som vittnade om buropen; efter en och annan Twitter-korrespondens visade det sig att det största problemet italienarna själva hade med filmen var Corrado Guzzanti, en komiker, som fått rollen som fumlig polis, faktiskt bara ett stenkast ifrån Eros Pagnis kompulsivt ätande idiot-kommissarie i Argentos klassiker Deep Red (1975). Det ansågs att Guzzanti var en alldeles för fjantig närvaro i en film som man ska ta på allvar – och som publiken, därmed, inte tog på allvar.

Själv såg jag filmen på en betydligt mer modest pressvisning för mer än två veckor sedan – innan den beryktade vinterinfluensan tog mig – och jag kan inte påstå att den skickade några svallvågor av provokation genom publiken. Jag har noterat att de flesta kritiker gillar filmen, vissa än mer än andra. Själv försöker jag brottas med mitt minne, om jag ska vara helt ärlig, för att komma ihåg vad jag faktiskt tyckte om filmen. Den är inte dålig, men speciellt minnesvärd är den inte – jag är nu ett levande bevis.

Den utspelar sig på en italiensk ö där en berömd rockstjärna vid namn Marianne Lane (Tilda Swinton) ligger och slöar sig som en trött panter tillsammans med pojkvännen Paul (Matthias Schoenaerts). Marianne rekreerar sig efter en stämbandsoperation. Paul har ett stort ärr på sin kropp som snart visar sig ha att göra med ett misslyckat självmord. Den lealösa  savann-stämningen är redan ganska Mr. Ripley-artad och det blir inte bättre när telefonen ringer och ett flygplan landar med Harry (Ralph Fiennes) indansandes i khaki-shorts och öppen skjorta på flygplatsen.

abs

Harry är en gammal rockproducent, vän till Paul och ex till Marianne, och han är en gräsligt självupptagen typ som pratar med stora bokstäver, och ett stort leende, om sina gamla studiosessioner och turnéliv. Under ytan kokar en besatthet för Marianne, för varför skulle han annars ha stalkat reda på vart hon befinner sig, och den prekära sitsen förvärras av att han i släptåg har sin dotter Penelope (Dakota Johnson), som hasar runt i Rolling Stones-linnen och kastar Lolita-blickar på Paul.

Jag bläddrar i mina anteckningar och börjar minnas vad jag gillade med filmen. Teknofil som jag är så tycker jag om regissören Luca Guadagninos rent visuella spel och det system av referenser som han kastar fram och tillbaka genom hela filmen. Minsta lilla detalj tycks ha en finurlig koppling till en annan – ibland långsökt, men jag uppskattar det; jag är till exempel helt övertygad om att titeln A Bigger Splash till viss del är ett elakt skämt på Harrys bekostnad och en referens till Rolling Stones-albumet ”A Bigger Bang”, en skiva som visade Stenarnas vitalitet på äldre dar; en vitalitet som Harry eftersträvar. I en lång scen får vi se Harry patetiskt dansa tuppdans till ”Emotional Rescue” medan han pratar om hur han var med och producerade albumet ”Voodoo Lounge” (allt detta är Rolling Stones-titlar, för den oinvigde). Det kommer dock inte bli någon bang, vare sig av det ena eller andra slaget, för Harry. Däremot ett och annat dödligt plask.

Hursomhelst. Filmen är, som jag skrivit, en ambitiöst konstruerad och regisserad karaktärsstudie som går att studera klipp för klipp om man vill. Det är tekniskt sett en version av Jacques Derays film Bassängen från 1969, men jag tror säkert att A Bigger Splash har mer att göra med Guadagninos aptit på filmskapande än den filmen.

Vilket också är problemet med filmen. Guadagnino älskar att filma saker, älskar att klippa ihop dem, älskar att skapa stämningar och samband – men hur jag än vrider och vänder på A Bigger Splash så framstår det i grunden som en banal och torftig berättelse. Harry gillar Marianne. Marianne gillar Paul. Penelope hamnar i kläm. Dolda begär. Försök till att förföra varandra. En stämning som trissas upp och blir mer frustrerad. Allt pågår under ytan.

Men inte blir det mer intressant för det. Inte heller spelar det någon roll att Guadagnino gör referenser till Lampedusa – att han själv vet om att han gjort en film om överprivilegierade och ganska ointressanta människor gör det på något sätt ännu mer osympatiskt.

_ABS3174.NEF 2

Metoden finns där, men inte innehållet. Ett resonemang av Jean-Luc Godard hittar jag också i mina anteckningar, från dokumentären Loin du Vietnam (1967) som jag av en händelse såg strax innan A Bigger Splash; Godard berättar att han tänkt filma en vietnamesisk kvinna vars ansikte skadats av napalm, för att skapa en slags cine-poetisk dikt, men han insåg att han själv inte hade tillgång till hennes integritet, och att verkligheten och konsten var oproportionerliga. Formen, sa Godard, kan inte appliceras på innehållet, formen måste födas från innehållet. Innehållet kommer alltså först. Allt annat är en utveckling av det.

Och det är just därför A Bigger Splash känns som en så långsökt film. Det spelar ingen roll hur länge och hur entusiastiskt Guadagnino rider på sin sjaskiga exploitation-åsna, den blir fortfarande inte en cinematisk kapplöpningshäst av finaste skick. Formen är glittrig och skicklig – ja, det är på många sätt en imponerande film, och jag kan till och med rekommendera den lite svagt – men berättelsen har helt enkelt inte samma muskler som utförandet. Det går att beundra utsikten, så att säga, men sällskapet på verandan är ganska trist.

Samtidigt vill jag sluta på en positiv ton, för det finns mycket att studera och beundra i A Bigger Splash. Den påminner lite vagt om By the Sea, ett annat udda och mycket undertryckt ”resort-drama” om rika människor med rikemansproblem, filmer som med härlig pretention förnekar sitt inneboende banala melodrama och skapar passiv-aggressiva karaktärer som håller tillbaka allt och tvingar publiken att stirra på ytan; det är filmer som retar oss genom suggestion och antydningar, och de lägger komplexa visuella memory-spel för den alerta åskådaren. Det är inte för alla. Det kan driva en till vansinne. Men det är åtminstone originellt, och därför bättre än förutsägbar underhållning av det slag man sett tusen gånger och därför egentligen inte behöver se en gång till. A Bigger Splash är lika banal som en typisk, sjaskig Hollywood-thriller, men den är gjord som sval, intelligent konst; plask och lek, ja, men alltså ”större”. För den som är nyfiken.

FREDRIK FYHR


splash

A BIGGER SPLASH

Originaltitel; land: A Bigger Splash; Italien, Frankrike.
Urpremiär: 6 september 2015 (Venedig).
Svensk premiär: 30 januari 2016 (Göteborg International Film Festival), 19 februari 2016.
Speltid: 124 min. (2.04).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (?)/DCP/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Tilda Swinton, Matthias Schoenaerts, Ralph Fiennes, Dakota Johnson, Lily McMenamy, Aurore Clément, Corrado Guzzanti.
Regi: Luca Gudagnino.
Manus: David Kajganich.
Producent: Michael Costigan, Luca Guadagnino.
Foto: Yorick Le Saux.
Klippning: Walter Fasano.
Scenografi: Maria Djurkovic.
Kostym: Giulia Piersanti.
Produktionsbolag: Frenesy Film Company, samarb. Cota Film. support. StudioCanal, MiBac, Regione Siciliana, Sicilia Film Commission, Sensi Contemporanei Cinema e Audiovisivo
Svensk distributör: SF.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – skickligt gjord, snygg och ambitiöst utförd skildring av vad som i slutändan är ett tunt triangeldrama, frånkopplat från filmens intrikata stil.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *