Allegiant

allegiant1

Den fria viljan, kontra determinism, är en av de filosofiska klassiker som är centrala för många Young Adult-berättelser; är dina handlingar dina egna eller resultat av ödet, indoktrinering, socialt tvång? Det är nyckeln till en hel värld av filosofisk spekulation – det egna identitetsbygget kontra samhällsmedborgarens plikt, rätt och fel, höger och vänster, krig och fred.

Där andra Young Adult-serier på sin höjd använder vibbarna av dessa idéer för att skapa lite patos, så ska Veronica Roth ha beröm för att i sin Divergent-serie faktiskt ta en ordentlig tugga och mumsa lite på dem. Hennes fantasy-värld av fraktioner är smart, genomtänkt och fungerar på ett subtilt sätt som en filosofilektion i högstadiet eller gymnasiet. Huvudpersonen Tris Prior (Shailene Woodley) är en levande person, responsiv och beslutsam, och lika intelligent som människorna omkring henne. Ingen är helt ond eller god. Det är en berättelse om människors handlingar, och hur de aldrig helt kan hänga ihop rent logiskt. En människa kan döda en annan människa för ett brott som anses oförlåtligt – en annan människa kan rädda samma människa ur en brinnande byggnad för att det verkar vara det rätta att göra.

”Allegiant” är den tredje, och sista, boken i Roths serie och filmversionen är förstås (som alltid) uppdelad i två. Den förutsägbara reaktionen är att hojta om Hollywoods girighet, men i det här fallet undrar jag om inte uppdelningen är befogad. Jag har inte läst boken, men Allegiant är så fullproppad med information att hela filmen knakar i fogarna. När de delade upp sista Harry Potter i två var jag skeptisk. När de delade upp sista Twilight i två skakade jag på huvudet. När de delade upp sista Hunger Games i två somnade jag nästan. När de delar upp sista Maze Runner i två (för det lär väl också hända?) kommer jag inte vara glad. Men här finner jag mig vika ut underläppen och höja på ögonbrynen: Tja… varför inte?

Skillnaden tycker jag är att Divergent har ett lite mer intellektuellt mervärde. Det är en serie där karaktärerna spekulerar och undrar vad de håller på med och vad det betyder, medan de gör det. Det sköna med Allegiant är att den kopplar tillbaka till den första filmens idéer och tematik – att försöka bli klok på världen, och sin egen plats i den, är ju vad en ungdomsberättelse borde handla om och Divergent tog tid på sig att engagera sin målgrupp. Den andra filmen i serien – Insurgent – var mer betonad på action och krig och kändes därför kall och mekanisk (även om den också hade en final som utspelade sig i ett helt filosofiskt landskap). Divergent ska inte skynda på genom stereotypa äventyr och kitschiga fantasy-krig. Det är en ”thinking kid’s” Young Adult-film.

Eller, jag antar att åtminstone Roths böcker kan ha den effekten. Filmerna är jag inte så säkra på. Problemet med nästan alla Young Adult-filmer är att böckerna används som ritning för manuset. Och en två timmar lång film kan helt enkelt inte hantera informationen i en flera hundra sidor lång bok. Det kommer inte att gå. Filmen blir som ett nät som försöker fånga in så mycket det kan. Visst. Vissa saker kommer fastna. Men på det stora hela kommer det bli som att försöka lyssna på någon som berättar allt som händer i boken medan ett tidtagarur tickar ner någonstans.

a2

Förstå mig rätt. Allegiant är en ganska bra film av sitt slag, inte minst för att Roths underliggande stil är så givande, men det är fortfarande en film av sitt slag. Praktiskt taget är det en film som bara handlar om information. Den håller ett okej tempo, ger åskådaren exposition och håller sedan koll på alla sina (väldigt många) karaktärer. Men inte hinner den med att göra mycket annat när den väl klarat av det! Storyn, för en som är helt oinitierad, går ut på att Tris och hennes vänner – vilka inkluderar hennes hunkiga boyfriend Four (Theo James) och den sneaky wisecrackern Peter (Miles Teller) – för första gången tar sig utanför muren som omfamnar seriens framtida, isolerade dystopi-Chicago. Där stiftar de bekantskap med människorna utanför muren, som bor i ett annat isolerat landskap, där de studerat Chicagos invånare i två hundra år. Allt är egentligen ett långtgående genetiskt experiment som handlar om att avla fram den ursprungliga människan, som hon såg ut innan atomkriget gjorde om 99% av världen till en radioaktiv öken. Utanförvärldens ledare spelas av Jeff Daniels och behandlar Tris så snällt som bara en falsk profet kan – ty det är ju naturligtvis Tris som är det enda exemplaret av denna ”ur-människa”.

Hänger ni med så här långt? Då har vi inte ens nämnt Fours militärtjänst i ”the fringe”, Tris’ bror, och mamma, och Lenny Kravitzs dotter, vad Bill Skarsgård gör i den här filmen, de Star Wars-prequel-liknande instanserna ”Rådet” och ”Byrån”, och hur det ska gå för Johanna (Octavia Spencer) som hemma i Chicago leder ett uppror mot Evelyn (Naomi Watts), frihetskämpen som tämligen snabbt börjat gå i den forna diktatorns spår (hon spelades av Kate Winslet).

Allt hänger dock ihop, för den som orkar lyssna på vad alla säger i två timmar, och till skillnad från andra babbliga Young Adult-filmer så finns viss substans här. Tematiken hittar sina hjul och får dem att snurra – människan kan inte delas in i grupper, men lik förbannat gör ledare samma misstag om och om igen, revolutionen föder inbördeskriget och de oskyldiga får lida; samtidigt, trots rädslan för auktoriteter, måste något slags samhälle byggas upp. Tris förblir en hjälte i en dynamisk kontext.

Men, alltså, fortfarande. Det är mycket babbel. Mycket organisation av händelser och information. Filmen fyller upp sig själv av att bara att få ordning och reda i intrigen. Fansen är de enda som är helt med på noterna. Fotografen Florian Ballhaus gör vad han kan för att göra filmen visuellt intressant, en och annan flört med b-sci fi från gammalt 60-tal är mysig, och den visuella designen är slug och genomtänkt och specialeffekterna är kreativa. Men det förblir desperata utsmyckningar på en berättelse som alltid förklaras och aldrig berättas. Det som förklaras är ibland intressant, men film behöver tystnader, allusioner och bilder för att andas. Allegiant är inte direkt dålig men ni vet, boken är nog bättre.

FREDRIK FYHR


allegiant

ALLEGIANT

Originaltitel, land: The Divergent Series: Allegiant, USA.
Urpremiär/svensk premiär: 9 mars (Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Filippinerna, Sverige).
Speltid: 121 min. (2.01).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4 K; DI 2K/D-Cinema (äv 3D)/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Shailene Woodley, Zoë Kravitz, Naomi Watts, Theo James, Miles Teller, Maggie Q, Jeff Daniels, Ansel Elgort, Bill Skarsgård, Xander Berkeley, Jonny Weston, Joseph David-Jones, Robert Dane Goodwin, Keiynan Lonsdale, Nadia Hilker, Courtney Hope, Nea Dune, Andy Bean, Amy Parrish, Ken DuBois.
Regi: Robert Schwentke.
Manus: Noah Oppenheim, Adam Cooper, Bill Collage, efter boken av Veronica Roth.
Producent: Lucy Fisher, Pouya Shahbazian, Douglas Wick.
Foto: Florian Ballhaus.
Klippning: Stuart Levy.
Musik: Joseph Trapanese.
Scenografi: Alec Hammond.
Kostym:Marlene Stewart.
Produktionsbolag: Red Wagon Entertainment, Lionsgate, Summit Entertainment.
Svensk distributör: Nordisk Film.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – Tekniskt ambitiös och tematiskt vital ungdomsberättelse, men den har för mycket story för två timmar och blir därmed helt beroende av exposition, vilket i sin tur gör den både ojämn och ofilmisk.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *