Auteurathon: James Whale (del 1)

j

aut

James Whale

f. 22 juli 1889
d. 29 maj 1957

Denna text publicerades första gången i tre delar, där denna är den första. För hela texten, klicka här.


Långfilmer som regissör

”Otillgänglig” innebär att filmen bara existerar på filmprint och/eller eventuell utgången amerikansk VHS.

Journey’s End (1930)

Hell’s Angels (Rymdens demoner, 1930)

Waterloo Bridge (Natt över London, 1931)

Frankenstein (1931)

The Impatient Maiden (En läkares moral, 1932) (otillgänglig)

The Old Dark House (Överraskade av natten, 1932)

The Kiss Before the Mirror (Kyssen framför spegeln, 1933)

The Invisible Man (Den osynlige mannen, 1933)

By Candlelight (Resan till Monte Carlo, 1933) (otillgänglig)

One More River (Över floden, 1934)

The Bride of Frankenstein (Frankensteins brud, 1935)

Remember Last Night? (1935)

Show Boat (Teaterbåten, 1936)

The Road Back (Vägen tillbaka, 1937) (otillgänglig)

The Great Garrick (En natt på värdshuset, 1937)

Sinners in Paradise (Katastrof i Söderhavet, 1938)

Wives Under Suspicion (Misstänkta fruar, 1938)

Port of Seven Seas (I Marseilles hamnkvarter, 1938) (otillgänglig)

The Man With the Iron Mask (Mannen med järnmasken, 1939)

Green Hell (Vit kvinna i djungeln, 1940)

They Dare Not Love (1941) (otillgänglig)


jhu

Den brittiske filmregissören James Whale hittades död i sin swimmingpool den tjugonionde maj 1957. Platsen Hollywood. Whale var sextiosju år, och hans dödsfall omnämndes som en olycka. Det var inte förrän långt senare som David Lewis, Whales pojkvän, kort innan sin egen död avslöjade att Whale begått självmord. I ett kort brev berättade han att han inte längre orkade med smärtan av all behandling han genomgått – Whale hade fått två stroker och levde på stark medicinering; ”Framtiden är bara ålderdom och sjukdom och smärta” skrev Whale. ”Farväl och tack till er alla för er kärlek. Jag måste ha frid och detta är det enda sättet”.

James Whales liv och karriär är en berättelse som på ytan tycks oansenlig – han verkade bara i tio år, var en skicklig regissör men knappast någon banbrytande auteur, och mest känd blev Whale för sina skräckfilmer Frankenstein (1931), Frankensteins brud (1935), Den osynlige mannen (1933) och Överraskade av natten (1932). De flesta av hans andra filmer har fallit i skymundan och ett par av dem går praktiskt taget inte att få tag på idag.

Men Whales berättelse genomsyras av omvälvningar, motsättningar, undertryckt ångest, orättvisa öden, utanförskap och tidens ständiga föränderlighet. Det är en berättelse om hur Hollywood tog sina steg från sin vagga till sin gyllene ålder. Det är en berättelse om mellankrigstiden, och en man som levde som öppet homosexuell. Det är en berättelse om en underdog som fick framgång och som sedan förlorade den, i en värld av villkor som hela tiden förändrades. Karriärer som lyfte och föll existerar överallt kring Whales berättelse och han blev till slut själv en regissör som sparkades ut i kylan genom samma öppna dörrar han en gång glidit in i värmen genom.

jnm

James Whale föddes den tjugoandra juli 1889 i ett fattigt hem i engelska Dudley. Han var den sjätte av sju barn. Hans far jobbade vid masugnarna och hans mor var sjuksköterska. Trots att familjen inte hade mycket pengar så hade de råd att ge den unge Whale några år i ett par olika boarding-skolor, men han blev till syvende sist tvungen att avbryta studierna i tonåren för att hjälpa familjen ekonomiskt, vilket han gjorde som skomakare. Hans bröder arbetade vid maskinerna, ett arbete som Whales far ansåg att James var för vek för att göra.

Whale hade siktet inställt på en annan tillvaro och använde de pengar han fick över för att gå på kvällskurser på Dudleys konstskola. Många år senare, när han blivit Hollywood-regissör och något av en dandy, gav han intrycket att han kom från en fin och anrik engelsk familj och att han hade sofistikation i blodet. Han talade aldrig om sin fattiga uppväxt, utan föredrog att börja berättelsen om sig själv under första världskriget, där han varit krigsfånge och där han också på allvar blev engagerad av teatern, såväl skådespeleri och manusskrivande som scenografi och regi.

Efter kriget, efter olönsamma försök att slå in på en karriär som serietecknare, blev Whale skådespelare, scenograf och samordnare under managern Nigel Playfair – Mellan 1919 och 1929 arbetade Whale på teatern i en karriär som innefattade en mystisk, hastigt avbruten förlovning med en kvinna vid namn Doris Zinkeisen, som ansågs vara Whales flickvän trots att det inte var någon hemlighet att Whale var homosexuell.

Den stora vändningen för Whale kom i ”Journey’s End”, en okänd pjäs som Whale satte upp 1928 tillsammans med en då okänd Laurence Olivier. Pjäsen blev en stor succé, så pass mycket att den blev flyttad till Savoy-teatern i London vintern 1929, med Colin Clive i huvudrollen – pjäsen blev en hit och en central punkt i Whales karriär. Dels tog framgångarna honom till New York för en Broadway-version av ”Journey’s End”, och dels stiftade han bekantskap med flera medarbetare som skulle stå honom bi i Hollywood, inte minst Colin Clive som senare kom att yttra två av filmhistoriens mest berömda ord: ”It’s alive! It’s alive!”

jeColin Clive längst till höger i Journey’s End (1930)

Filmversionen av ”Journey’s End” kom att bli Whales debut som filmregissör. Liksom så mycket annat i Whales karriär var erbjudandet synonymt med stora omvälvningsprocesser – stumfilmen hade precis utfasats och Hollywood omformaterade sig för ljudfilmen. Detta innebar att en strid ström talanger både framför och bakom kameran förlorade sina jobb och en lika stor mängd människor fick nya jobb – det spelade ingen roll hur stora talangerna hade varit; en legend som D.W. Griffith sparkades ut i kylan, och kom att göra sin sista sista film 1931, samma år som Whale levererade sin verkliga genombrottsfilm Frankenstein.

Utmaningarna för ljudfilmens Hollywood fanns i alla fronter. Helt ny teknisk personal behövdes. Skådespelare var tvungna att ha bra röster, manusförfattare var tvungna att skriva dialoger, och regissörer var tvungna att ha teatererfarenhet för att kunna arbeta med dem; överhuvudtaget började saker som ”dialog-regissörer” bli yrken och det var i denna turbulenta fas som Whale – en brittisk teaterregissör – var idealisk för Hollywood, mer specifikt Paramount, som var studion som anlitade honom som dialog-regissör för en film kallad The Love Doctor (1929).

Nuförtiden är studiobolagen inte mycket mer än generiska storföretag som alla strävar efter ungefär samma vinster, men på den här tiden styrdes de av chefer som var intresserade av film och som ville producera kvalité till publiken – därför konkurrerade de även med olika nischer; Fox och i synnerhet Warner Bros hade en stark arbetarklassvinkel och ville göra genrefilmer som tilltalade minoriteter, medan bolag som Paramount och MGM satsade på en mer nobel nisch, filmer som var av ”högre klass” och som på olika sätt tilltalade de med goda smaklökar.

ul

Det var dock Whales öde att landa hos superproducenten Carl Laemmle Jr hos Universal, som ville göra spektakulära filmer i fantasieggande genrer för en ung och storögd publik – även om hans far, den äldre Carl Laemmle, hade grundat studion med tanken att göra familjevänliga och ”ärbara” filmer. Whale hade nått stora framgångar med filmversionen av ”Journey’s End”, och dessförinnan hade han anlitats av den legendariska Howard Hughes för att regissöra dialogerna i hans episka flygfilm Hell’s Angels (1930) efter att Hughes beslutat att den skulle bli en ljudfilm och inte en stumfilm.

Carl Laemmle Jr var bra på att hitta talanger och efter Whales korta men påtagligt framgångsrika karriär gav han honom ett femårskontrakt, just som han var på väg in i en av Hollywoods mest legendariska eror – Universals monsterfilmsera.

Skräckfilmseran har blivit så förknippad med James Whale att det är svårt att hålla i minnet att de flesta filmer han gjorde faktiskt var romantiska melodraman. Whales första filmer var romantiska filmer med krigsbakgrund – Journey’s End hade handlat om första världskriget och kommunicerat de upplevelser som många unga män saknade kapacitet att själva uttrycka och Hell’s Angels hade en snarlik intrig om manliga vänner på fiendens linjer. Whales första film för Universal var Waterloo Bridge (1931), också baserad på en pjäs med fokus på första världskriget, men nu på den civila fronten. Mae Clarke är lysande i rollen som den unga körflickan Myra som prostituerar sig för att kunna betala hyran när första världskriget utbryter.

Många har menat att Whales utanförskap som homosexuell man speglar sig i sina filmer, något som hans närmaste vänner och kolleger helt avfärdat eftersom Whale själv var väldigt opretentiös, öppen och före sin tid vad gäller sin läggning.

waterloo bridgeWaterloo Bridge (1931)

Det är ett rättvist försvar, men utanförskap är ändå en röd tråd genom Whales filmer, och hans starka empatiska fokus på outsiders är synligt redan i Waterloo Bridge där Myra är en karaktär som Whale ger oändligt med respekt och värdighet, även när alla omkring henne ser henne som en slinka med status under noll – den än idag okände skådespelaren Kent Douglass har den andra huvudrollen, som en ung och naiv soldat, en rikemanspojke med rent hjärta som faller för henne utan att veta vad hon gör till yrket.

Liksom många andra filmer gjorda innan Hollywood började praktiskera moralisk censur (den så kallade Hayes-koden) så är Waterloo Bridge frispråkig i sin syn på sexualitet och filosofiskt saklig i både sin skildring av prostitution och i skildringen av den oskyldiga kärleken mellan två människor och de sociala regler som tvingar dem att känna skam. Filmen har både en bitter och en vemodig klang och den innehåller flera scener där en känslig kan komma att greppa efter näsduken – säg det öga som är torrt när Myra blir accepterad av den unge mannens mor, en högborgerlig men (visar det sig) världsvan och intelligent kvinna som förstår hennes sits, och ömkar för henne, långt innan han själv ens börjat ana något. Inte minst är slutet oförglömligt – en perfekt ton mellan lycka och tragik när kärleken hyllas, bespottas och sedan beskjuts med bomber på Waterloo Bridge.

Waterloo Bridge blev Whales tredje succé på raken, och det var denna framgång som gav honom nycklarna till filmatiseringen av Mary Shelleys ”Frankenstein”, ett mycket stort och prestigefyllt uppdrag på den här tiden och resultatet blev, som vi alla vet, en av filmhistoriens mest mytomspunna filmer.

Projektet var också helt avgörande för Universal – far och son Laemmle hade det illa ställt ekonomiskt, och Tod Brownings klassiska Dracula (1931) var deras första succé på lång tid; men studion led av skulder, på grund av olika orsaker, och nu behövde de kapitalisera på skräckgenren så fort som möjligt, vilket var orsaken till att Frankenstein producerades så fort och släpptes redan samma år som Dracula.

fronk

I synnerhet med det snabba inspelningsschemat i åtanke är det imponerande hur gedigen och stark Frankenstein känns – sparsmakade dialoger och en rapp intrig är det enda som avslöjar att filmen producerades under en kort tidsrymd; här har man knappast ägnat mycket tid åt att göra Mary Shelleys roman rättvisa. Frankenstein är en rakt berättad monsterfilm med en kort speltid på bara lite över en timme. De rappa rycken gör att man inte får tänka för mycket på vissa händelseförlopp i intrigen – en del saker tycks ske automatiskt, eller i scener som aldrig blev filmade.

Det är också knappast logikluckorna man minns av filmen. Där Brownings Dracula verkligen känns som en spartansk och lite fattig film – om än charmig på sitt sätt – så är Whales Frankenstein den definitiva monsterklassikern och märkbart fulländad. Whale använde alla tricks han kunde minnas från tysk expressionism och arbetade efter egna skisser för att skapa en suggestiv stämning som verkligen går igen i filmen. Scenografin är besläktad med den i Doktor Caligaris kabinett (1920) och Das Golem (1925) men det finns också en kylig stämning i filmen som går igen i F.W. Murnaus klassiska Nosferatu (1922) – inte effekter och attacker, som i dagens skräckfilmer, utan en känsla av möjligheten till skräck; en aning om att världen är en farlig, dunkel plats full av mystik; en känsla av oro nedärvd från tider då man trodde på tomtar och troll.

Historikern Rudy Behlmer har berättat att dåtidens publik tyckte att filmen var fasansfull på grund av detaljerna – sättet en spade slår i kistan när doktor Frankenstein gräver upp ett lik; sättet den galne Fritz (Dwight Frye) viftar en fackla i kameran Whale klipper till monstrets plågade ansikte; synen av ett lik dinglande i galgen, och det sakliga sättet som kroppen huggs ner på. Bara tanken att gräva upp ett lik. Nuförtiden tar vi fantasi för givet, och vi har sett tusen och åter tusen lik på film, men 1931 tog publiken varje otäck tanke på allvar och många klarade inte av filmen, vilket Laemmle jr redan förutspått: Filmen inleds, å hans vägnar, av att skådespelaren Edward Van Sloan introducerar filmen för publiken, och varnar för att känsliga åskådare ännu har en chans att lämna salongen.

Där skräckfilmer idag vill skapa en känsla av fasa eller äckel var alltså skräckgenren på den här tiden mer verklighetsbunden – skräckfilmer hade mer inslaget av en obscen kittling, publiken försattes i en känsla av oro. Den effekten märker man fortfarande av när man ser Frankenstein, vilket man bör göra sent om natten. Den knarriga filmen pågår i långa tystnader, liksom de flesta filmer under denna tid då ljuderan var ny, och Whales sinne för kusliga detaljer är utomordentligt – likaså berättelsens rytm, som på ett perfekt sätt går igenom intrigen utan onödiga stopp på vägen.

Det vi får är istället flera klassiska scener – inte minst, såklart, scenen där monstret vaknar till liv med åska och dunder, men också scenen där monstret dödar en liten flicka (vilket driver byborna till att jaga honom i den rafflande finalen); scenen skrämde slag på den katolska gruppen för anständighet, som hade makt att stoppa filmer på den här tiden, och scenen var länge bortklippt ur filmen, likaså det korta ögonblicket när Frankenstein likställer sig själv med Gud.

f1

ccccFrankenstein (1931)

Trots att Whale skulle göra mer avancerade och sofistikerade filmer så är kanske Frankenstein fortfarande hans mest tighta och metodiska film. Berättelsen är solid, scenografin perfekt, stämningen odödlig – och inte minst är skådespelarensemblen lysande; Whale hade redan vänskapen från Mae Clarke, i rollen som lidande hustru åt doktor Frankenstein (en helt annan roll än den hon spelade i Waterloo Bridge), samt den alkoholiserade och deprimerade Colin Clive som gör sitt livs roll som doktorn; Whale hade makten att välja Clive framför stjärnan Leslie Howard (som först var tänkt att göra rollen), vilket han gjorde dels på grund av sin djupa vänskap med Clive, som var en självdestruktiv människa som ofta var full under inspelningen och drev sig själv till en för tidig död.

Whale hade också tur att han kunde handplocka skådespelare som spelat sina roller på scen – Van Sloan, som spelar den äldre doktorn som är Frankensteins mentor, hade gjort den snarlika Van Helsing både på scen och i Brownings Dracula. Hans närvaro skulle komma att bli en stapelvara i monsterfilmer och det samma kan sägas om den evigt excentriske Dwight Frye som också varit med i Dracula (som Renfield).

Men störst av alla i filmen var naturligtvis Boris Karloff som monstret – egentligen var Karloff en bildad och seriös engelsman som inte hade fått rollen om inte Whale själv valt en landsman han tyckte var överkvalificerad för rollen, och därmed ett säkert kort. Karloff spelade rollen som monstret ett par gånger till, och blev synonym med skräckfilmer, men livet ut hade han dubbla känslor för sina roller. Han led på grund av den tunga make-upen, av den osjungne legenden Jack Pierce, och i synnerhet de tunga kostymerna som till slut gjorde att han bröt ryggen.

pierce

Karloff tog emot sin framgång och menade, pragmatiskt, att en typecastad skådespelare ”har tur” eftersom han alltid får roller – men det är svårt att inte tänka sig att en seriös skådespelare som Karloff inte grämde sig över att få gå till historien som en ständigt förklädd boogey man.

Ångest eller ej, Karloffs monster är en av filmhistoriens mest igenkännbara och legendariska figurer. Frankenstein startade också på allvar Universals våg av monsterfilmer som skulle hålla i sig en bit in på 1940-talet, innan moralens väktare ansåg att filmerna var för demoniska för vanligt hederligt folk och de slutade att göras (kring andra världskriget sinade också intresset för dem).

Whale kom att bli bunden till skräckgenren redan under sin aktiva tid som regissör – efter Frankenstein var han noga med att inte bli knuten till genren och han gjorde ytterligare melodramer med vuxen tematik av det slag han gjort tidigare, men nu snäppet mer vågat: Å ena sidan En läkares moral, en äktenskapskomedi om en sekreterare (återigen Mae Clarke) som envisas med att inte vilja gifta sig med någon av sina uppvaktare. Å andra sidan Kyssen framför spegeln, ett rättegångsdrama om otrohet.

im

Den sistnämnda filmen fick bra recensioner, men ingen av filmerna blev framgångar och Whale fick göra skräck igen: Mer specifikt Den osynlige mannen, vilken kom att bli hans personliga favoritfilm och en odödlig klassiker för genrens fans.

Än så länge var Whales karriär på topp, men hans djärvhet och envisa vilja att uttrycka vad han tänkte och kände skulle skapa politiska problem som skulle sänka hans karriär för gott.

Fortsättning följer.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *