Det helt nya testamentet

Le tout nouveau testament

Det helt nya testamentet är en lat och misslyckad film, dåligt spelad, dum och irriterande… nej, inte bara irriterande. Den kommer att driva dig till vansinne – vansinne, säger jag – om du ställer det minsta krav på den.

Här ska jag erkänna att min provokation kan vara subjektiv. Jag tycker att en film ska hänga ihop. Den behöver ansvara för allt den gör. Jag bryr mig inte om den är orealistisk eller tramsig, bara den förstår vad den vill vara och är det till bästa möjliga mån. Men filmen måste anstränga sig. Ingen idé är rolig i sig.

Jag blir aldrig så provocerad som när jag ser filmer som Det helt nya testamentet. När jag såg den kände jag hur pulsen steg och blodet började koka – jättebra egenskaper när man tittar på den senaste Bondfilmen. Inte så mycket när man tänker: Här är en film som är magsjuk, och som verkar kräkas rakt över mig. Varför stannar jag kvar och lider mig igenom detta?

Den har en bra idé – tror jag – men den har ingen respekt för den. Den älskar sitt koncept men förtjänar det inte, kan inte förvalta det, levererar inte filmen som den är tänkt att vara.

Den har kallats för en satir och det har den gjorts, måste jag utgå ifrån, av de som tror att ordet går att använda så fort något är bisarrt eller konstigt, oavsett kontext. Det helt nya testamentet är inte en satir över någonting. Inte vid ett enda tillfälle hittar den vare sig något att driva med eller en poäng att göra med den driften. Det är istället bara en uppvisning av inte speciellt originella, fantasmatiska idéer – outvecklade, oförklarade, och ändå gjorda med full självkärlek, som om Narcissus själv blivit kär i sin egen spegelbild, glimmandes i ett dike fullt av gyttja.

2222

Filmens tagline förklarar idén: Gud lever och bor i Bryssel. Han är egentligen en helt vanlig man (Benoît Poelvoorde) som hasar runt i en morgonrock i en lägenhet där han har en fru (Yolande Moreau) och en dotter (Pili Groyne) som han slår med sitt bälte och oavbrutet skriker på. Han tenderar att somna i TV-soffan, varifrån det endast är tillåtet att titta på sport.

Gud som slusk, tänker du nu, okej. Symboliskt.

Nej. Nej, nej. Han är verkligen gud, typ, för filmen säger det. Det är ju, ni vet, en satir. Typ. Han har ett rum där han har en gammal dator med ett MS DOS-program inbyggt och utifrån denna dator bestämmer han hur världen ska se ut. Han roar sig med att skriva olika regler, till exempel att när mackan ramlar på golvet så gör den det alltid med pålägget ner – ”gör den inte det har den ramlat på fel sida”.

Vad är det för en regel? Ingen kommer ju någonsin känna till den. Jag undrar också varför Gud inte köpt en ny dator på 25 år. En ännu bättre fråga är hur han använde den för att skapa världen, med tanke på att PC:n inte såg solens ljus förrän 1981. Vänta, jag vet, det är inte bara en ”satir” utan en ”surrealistisk”, kanske rentav ”absurdistisk” film?

Nej. I så fall hade den inte försökt sig på en riktig intrig. Guds dotter, som heter Ea, har nämligen huvudrollen. Hon är en helt vanlig tjej – precis som sin pappa – och hon har ingen aning om hur världen ser ut, men när hon inser att hennes pappa egentligen är en tyrannisk gud som vill människor illa gör hon revolt. I Guds dator finns födsel- och dödsdatumen för alla människoliv. Ea använder Guds transcendentala operativsystem för att skicka SMS till alla människor på jordklotet för att informera dem om när de ska dö. Därefter tar hon sig till människornas värld för att samla ihop sex apostlar, som ska skriva ett helt nytt testamente åt människorna. Det finns ingenting strikt surrealistiskt eller absurdistiskt med det. Guldåldern är en surrealistisk film. Det helt nya testamentet närmar sig fantasy-genren. Vi ser en serie händelser som föreslår att här ska det finnas en inre logik att hänga med i.

890

Men det gör det. Verkligen. Verkligen. Inte. Jag menar, om man inte har en mobiltelefon då? Och hur blir det med Afrika? Och vadå ”människornas värld”, vi var ju i Bryssel?

Ah, nej, tydligen inte. Jag vet inte. Ea kryper in i tvättmaskinen, genom en lång tunnel tills hon kommer ut i ett tvätteri på en gata i Paris. Där hon för första gången kan känna hunger, smärta, beröring och känslor, ungefär som Bruno Ganz i Wim Wenders Himmel över Berlin (1987).

Jag har faktiskt ingen aning om hur det hänger ihop. Att alla inte har mobiltelefoner nämns vid ett tillfälle – bara som ett bortslösat skämt, för vem bryr sig antar jag – och Afrika tänker filmen förstås inte alls på, för den riktas främst till västvärlden och Eas nya testamente visar sig mest handla om att olika människor ur medelklassen ska få ihop det med varandra.

Eas färd för att samla ihop de olika apostlarna leder till en serie skämtsamma fantasiscenarion där det ena inte har någonting att göra med det andra. Det är som att regissören och medmanusförfattaren Jaco Van Dormael är så förtjust i varje idé han fått att han struntat fullständigt i att kolla om sida 45 har något att göra med sida 46.

3

Idéerna bygger också på helt godtyckliga fantasier och har inget att göra med Bibeln, till exempel. Den börjar odisciplinerat med att dela in filmen i ett kapitel som heter ”Genesis” och ett annat som heter ”Exodus”; titlar som säkert låter bekanta för Van Dormael (och kompanjonen Thomas Gunzig), men böcker de nog inte läst så noga. De bemödar sig inte med att fortsätta med ”Leviticus” och ”Numeri”, trots att det kanske är i de böckerna som Gud är som mest mänsklig, elak, tjurig, dum och paranoid. En sådan gud har de ju – av en slump? – skapat i Poelvoordes fula gubbe. Kanske de inte visste att Gud var så redan i Bibeln. Eller så visste de? Comme ci, comme ca. Så mycket för den ”satiren”.

Istället för de resterande Moseböckerna får vi de olika ”evangelierna” enligt dessa ”nya” apostlar. Apostlarna är ett par vanliga människor utvalda enligt en fransk sensibilitet. Kvinnorna är svaga mähän, femme fatales och/eller känsliga, spröda flickkvinnor.  Catherine Deneuve spelar en gammal tant som, när hon får reda på hur många år hon har kvar att leva, blir ihop med en gorilla. Liksom allt annat i filmen har det ingen poäng, så nu vet du det enda du behöver veta om hennes karaktär. Vi förväntas skratta åt att en gorilla är med i bild. Det är inte originellt, ty gorillor är bland de mer använda däggdjuren i filmhistorien, och inget Deneuve gör här slår något av det hon gjorde i Buñuels Belle de Jour (1967) och det var nästan femtio år sedan.

En annan kvinna saknar en hand – bu-hu, stackars vemodiga skönhet. I en skrattretande scen drömmer hon om att hon tittar på en dansande hand á la ”Familjen Addams”. Ea själv är också en änglalik, naiv, harmlös tönt som lyssnar på folks hjärtslag och skänker dem drömmar om nätterna. Pluttenuttigt.

333

Männen däremot är förstås heliga luffare, aggressiva seriemördare och isolerade porrmissbrukare. Det är gulligt, på något sätt, tydligen. Hårdingen blir kär, och ”mjuk”. Porrgubben också. Tjejerna agerar kärleksobjekt – filmen är ungefär lika patriarkal som Bibeln, så det har den fått rätt.

Enligt samma logik ska en liten pojke få en klänning för att han ”vill vara tjej”, men det ges inte ett enda tecken på att någon inblandad har någon som helst aning om varför en pojke skulle vilja bli en tjej. Återigen finns det flera filmer som faktiskt tänkt igenom sina handlingar i det här avseendet där denna faller platt – se den för sällan sedda Mitt liv i rosa (1997) till exempel.

Ännu mer irriterande blir det när man tänker på vilken smart och angelägen film Det helt nya testamentet hade kunnat vara – en filosofisk mindbender om Europas relation till, historia med, och paranoida ångest för religion.

Istället får vi feel-good-sekvenser som känns lika ärligt menade som gamla reklamer för Philadelphia-ost. Vi får varje apostels menlösa berättelse förklarad för oss av Eas fluffigt Amelie-inspirerade berättarröst, och i takt med att den tröttsamt tragglar vidare tappar filmen helt bort Poelvoordes barnmisshandlande morgonrocksgud som reduceras till ett sluskigt pucko vars uppgift det är att gå igenom värdelös slapstick och tråkig situationshumor – som när han ramlar in i en kyrka och blir provocerad, bara för att ropa ”Jag är Gud!” när vakterna brottar ner honom. Suck… jaha? Va?

Jag vet att alla inte tycker att det är så noga med att ditt hänger ihop med datt i en komedi. Den här filmen har fått rätt bra recensioner och jag har läst att den rentav möttes av applåder när den hade sin premiär i Cannes. Jag är glad att många gillat filmen. Jag hatar den.

FREDRIK FYHR


dhnt

DET HELT NYA TESTAMENTET

Originaltitel; land: Le tout nouveau testament; Beligen, Frankrike, Luxemburg.
Urpremiär: 17 maj 2015 (Cannes).
Svensk premiär 
30 januari 2016 (Göteborg International Film Festival), 11 mars 2016.
Speltid: 113 min. (1.53).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: F65 RAW; DI/DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Pili Groyne, Benoît Poelvoorde, Catherine Deneuve, François Damiens, Yolande Moreau, Laura Verlinden, Serge Larivière, Didier De Neck, Marco Lorenzini, Romain Gelin, Anna Tenta, Johan Heldenbergh, David Murgia, Gaspard Pauwels, Bilal Aya, Johan Leysen, Dominique Abel, Lola Pauwels, Sandrine Laroche, Louis Durant, Jean Luc Piraux, Anne-Pascale Clairembourg.
Regi: Jaco Van Dormael.
Manus: Thomas Gunzig, Jaco Van Dormael.
Producent: Olivier Rausin, Jaco Van Dormael.
Foto: Christophe Beaucarne.
Klippning: Hervé de Luze.
Musik: An Pierlé.
Scenografi: Sylvie Olivé.
Kostym: Caroline Koener.
Produktionsbolag: Terra Incognita Films, samprod. Climax Films, Après le Déluge, Juliette Films, Caviar Films, Orange Studio, VOO, BeTV, RTBF, BNP Paribas Fortis Film Finance, Belga Productions, delt. Orange Cinéma Séries, la Wallonie, Le Pacte. support. Centre du Cinéma et de l’Audiovisuel de la Fédération Wallonie-Bruxwelles, Fonds National de Soutien à la Production Audiovisuelle du Luxembourg, Vlaams Audiovisueel Fonds, Screen Flanders, Le Tax Shelter du Gouvernement Fédéral de Belgique, Casa Kafka Pictures, Belga Films Fund.
Svensk distributör: Njutafilms.


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – High Concept-story så odisciplinerat gjord att berättelsen inte kan få något enhetligt sammanhang – blir därför misslyckad från början; slöa karaktärsbeskrivningar, fantasilösa intrigtrådar, ooriginella teman, taffligt överspel och brist på motivation hjälper inte heller.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *