Kung Fu Panda 3

kfp333

Jag gillade verkligen den första Kung Fu Panda-filmen, när den kom för åtta år sedan. Det känns värt att påpeka hur bra den filmen ändå var, med tanke på att så många animerade familjefilmer är så mediokra. Jag jämförde den med Shrek (2001), som gjordes av samma studio (DreamWorks) – en film som skakade om den animerade genren och var så bra att man var tvungen att hitta på en animations-Oscar bara så att den kunde få den.

Sedan kom Kung Fu Panda 2. Som följaktligen påminde om Shrek 2. Mindre bra. Man hade hittat något här, och marknadsavdelningen tog över. Det fanns något eget med originalfilmerna – de byggde påtagliga världar som man själv kunde drömma sig in i, de hade spännande figurer med sammansatta karaktärer och en fint balanserad humor för alla i publiken.

Uppföljarna hade tempo och action och viss humor och inte så mycket mer. Istället för att att bygga vidare på det som gjorde filmerna så bra – vilket Pixar-studion gjort, om inte bara i största allmänhet så åtminstone i Toy Story-filmerna – så nöjde man sig med de vanliga klyschorna från tusen andra filmer, lite sitcom-humor och så, främst, påkostad animation, en hel del action och så många nya figurer som möjligt för att kunna maximera möjligheten att sälja leksaker.

Liksom Shrek 2 var Kung Fu Panda 2 inte dålig, den var bara inte en uppföljare så mycket som den var en beräkning. En del av charmen med Kung Fu Panda var att den var smartare än klyschorna, att den skojade om klyschorna och att den visste vad den höll på med. Men i tvåan behövde den matglada pandan Po (med röst av Jack Black) ”hitta sig själv”, få flashbacks av sina föräldrar och inse att han var adopterad (inte så konstigt, med tanke på att hans surrogatpappa är en slags gås) och hamna i en generisk strid med en generisk skurk som på något godtyckligt sätt hade med det här att göra. Det gick väl att se på, men hur kul har man egentligen när man ser något som ”går” att ”se på”? Är det inte minimikravet för en film? Ettan gick verkligen att se på – den gick inte att motstå.

Den här ovetenskapliga logiken föreslår nu att Kung Fu Panda 3 ska överensstämma med Shrek den tredje (2007) och då är vi verkligen illa ute.

Men glädjande nog är Kung Fu Panda 3 bättre. Jag vill rentav kalla den bra. Med reservation: Den är inte på den första filmens nivå, och den har mycket av fabrikskänslan från den förra filmen – återigen handlar det om att hitta rötter genom nya relationer, och möta en till generisk skurk… och sälja leksaker. Den första filmen var bra. Båda uppföljarna är lätta att glömma. Men trean är bättre än tvåan.

Det Kung Fu Panda 3 främst har som inte den förra filmen hade är ren, rå basal energi. Animationen är strålande, vacker rentav; figurer rör sig upp och ner, hit och dit, men det kan vi vänta oss – det fina är hur effektivt vi kan koppla filmens intrig till detta hoppande och flygande.

Jag ska inte förklara vad filmen handlar om så mycket, för det tar för lång tid att förklara seriens mytologi och figurer. Pandan Po är, i allra enklaste ordalag, en ”chosen one”-hjälte, utvald av gamla profetior att helt enkelt vara en viktigare och mäktigare hjälte än såväl gamla mästaren Shifu (Dustin Hoffman) som kung fu-konstnärinnan Tigress (Angelina Jolie). Han ska försvara Kina mot onda makter, för han är ju förstås också en superhjälte. Och naturligtvis är han otroligt vanlig, till synes klent begåvad och oavbrutet hungrig.

Trean introducerar Po för sin biologiska far – en minst lika hungrig senior-panda som heter Li (Bryan Cranston). Li tar honom till den hemliga pandabyn där det visar sig att en jäkla massa pandor bor i någon slags avskild, Rosseausk frihet och harmoni. Fram tills nu har Po trott att han var den enda pandan som existerade.

kfp3

Obligatoriska moll-perioder kommer och går – i takt med att Po lär känna sin pappa måste de bråka och bli sams om gamla oförrätter, och så vidare, medan hans vänner måste bekämpa den övernaturliga demonskurken Kai (J.K. Simmons) som kommer för att utkräva en århundraden lång hämnd.

Återigen, storyn är ganska obligatorisk. För att besegra Kai måste Po lära sig en uråldrig, magisk kampteknik som kanske eller inte finns i verkligheten – och han måste också, á la De sju samurajerna, träna pandabyn att bli någorlunda krigare i den förenade kampen mot Kai (som också tänker utplåna alla pandorna).

Filmen gör ett ganska bra jobb att koppla ihop den mytologiska kitschen i intrigen, och framför allt har den ett gott humör och en humor som den aldrig sviker. Eftersom han heller aldrig slutar vitsa känns Kai aldrig som en speciellt hotfull skurk – även om en sexåring kanske inte skulle hålla med – men det finns en punkt i mitten av filmen då han gör en hemsk sak och ett allvar för ett ögonblick stiger upp ur filmen.

För att lindra smärtan bryts det av med ett skämt, som säkerligen lär gå hem hos barnen i publiken – inte för att det är jätteroligt, men för att det behövs ett skämt precis där och då.

Där och då var också punkten i filmen då jag började känna lite beundran för den. Det är sant att det här inte är årets mest överraskande film, men om den är gjord enligt konstens alla regler så är det dess enda synd. Intrigen håller även för den vuxna person som, av någon anledning eller annan, måste se den.

I världen av animerade familjefilmer är den inte storartad, långt ifrån, men den är bra. Den är fasligt ögonvänlig, karaktärerna är roliga och gestaltas av bra skådespelare som fortfarande verkar ha roligt (den svenska dubben kan jag inte uttala mig om) och även om det hoppas och flygs och saker rämnas och rasar och det kickas och hackas så är allt lek och spel – och i slutet får vi såklart veta att allt handlar om vänskap och värdet av att vara snäll, som i alla lekar.

FREDRIK FYHR


kungfu3

KUNG FU PANDA 3

Originaltitel; land: Kung Fu Panda 3; USA, Kina.
Urpremiär: 16 januari 2016 (Los Angeles).
Svensk premiär:
18 mars 2016.
Speltid:
95 min. (1.35)
Åldersgräns och lämplighet:
7.
Teknisk process/print/bildformat: Digital 3D; DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Röster: Jack Black, Bryan Cranston, Dustin Hoffman, Angelina Jolie, J.K. Simmons, Jackie Chan, Seth Rogen, Lucy Liu, David Cross, Kate Hudson, James Hong, Randall Duk Kim, Steele Gagnon, Liam Knight, Wayne Knight, Barbara Dirickson, Al Roker, Willie Geist, Fred Tatasciore, Pax Jolie-Pitt.
Regi: Alessandro Carloni, Jennifer Yuh Nelson.
Manus: Jonathan Aibel, Glenn Berger.
Producent: Melissa Cobb.
Klippning: Clare De Chenu.
Musik: Hans Zimmer.
Scenografi: Raymond Zibach.
Produktionsbolag: DreamWorks Animation, China Film Co.
Svensk distributör: 20th Century Fox (Sweden).


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film (av sitt slag) – uppföljare gjord enligt förutsägbara konventioner, men berättar sin intrig med en jämn blandning av allvar och humor och blir därför engagerande; inspirerade skådespelare och superb animation hjälper också.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *