Förförd

förförd

När vi första gången ser Tony (Emmanuelle Bercot) så stirrar hon ut för en svart skidpist med en blick som om hon vill döda någon – kanske sig själv. Därefter kastar hon sig ner i backen och vi klipper till vad vi antar är en tid senare – när hon checkar in på ett rehabiliteringscenter med ett skadat knä.

Tillvaron på centret är långsam och tråkig kontrast till den kärlekshistoria som Tony har bakom sig. Medicinen, gymmet, bassängen, det konstanta arbetet med att få knät att röra sig. Terapeuten som försöker få henne att se det så positivt som möjligt. Lika mycket handlar om vad som händer i huvudet.

Den här inramningen ger oss en ingång till berättelsen om den olyckliga romansen, som vi får i flashbacks. Hon träffade Georgio (Vincent Cassel) på dansgolvet. Det blev en passionerad, men efterhand destruktiv relation. Vad såg hon i honom? Varför föll de för varandra? Hur kom det sig att det verkade så bra från början?

En bra film skulle leka med frågorna utan att svara på dem. Men Förförd – som den svenska titeln lyder – är en film som gör det svårt att missa: Georgio var sympatisk i början, men visade sig vara en narcissistisk skitstövel. Att Tony en gång föll för honom är väl självklart, antar jag; hon var nyskild och lättpåverkbar. Att det gick dåligt är väl också självklart: Killen var ju störd. C’est tout.

Medan filmen tuffar på får vi se de olika stadierna av förhållandet, som växer till barn och äktenskap, hela tiden utan att Georgio verkar helt närvarande. Även när Tony är gravid beter han sig som att han ska få en ny leksak – han kommer och går som han vill och verkar ha oresonligt svårt att sluta prata med sitt ex, en labil pillerknaprande kvinna som, lite sådär i förbifarten, mycket väl förkroppsligar en två hundra år gammal hysterika-klyscha.

Vid det laget Tony börjar reagera på hur hon blir behandlad av Georgio så svarar han som alla narcissister – med vrede och avslag, provocerad av att andra människor existerar och har viljor som stör hans framfart i livet. Det blir mycket skrik och gråt. Alla franska filmer är förstås inte såhär, men man frestas att säga att filmen handlar om ett ”typiskt franskt par”.

ff2

Tyvärr finns inte så mycket att säga om filmen, som plågas av en irriterande liknöjdhet. Många franska filmer – åtminstone att döma av den svenska importen – har mycket liten lust att gunga båten; vi introduceras för ett problem, inte sällan anknutet till aktualiteter och politiska frågor, men filmerna nöjer sig med att rigga strålkastaren mot det för att sedan fega ut i tilltänkt humanistiska, men i praktiken helt menlösa ”allt är relativt”-budskap.

Samma sak händer i Förförd. Det är en typiskt suspekt lättbegriplig svensk titel på en fransk film som leder uppmärksamheten bort från originalets mindre självklara Mon roi (”Min kung”). Det är en titel som, ihop med feel-good-affischens två leende ansikten i armarna om varandra, föreslår att filmen handlar om en kvinna som blir förförd av en man, och att det är roten till såväl allt ont som gott som händer i filmen. Men ”min kung” har andra implikationer – att kvinnan till någon mån velat bli förförd, och att hennes misslyckade kärleksaffär är del av hennes identitetsbygge. Och (om jag nu inte missar något i översättningen) att mannen på ett eller annat sätt är hennes härskare.

Det är en ganska deprimerande relativism som naturligtvis inte har en tanke på att det bara är Cassels karaktär som tillåts vara ett svin – hade Bercot varit svinet hade hon varit en ”femme fatale” eller en ”isig bitch”. Cassels karaktär tillåts vara en fri människa som valt att vara en skitstövel – inte kul, men enligt lag och ordning okej.

Naturligtvis behöver inte en film vara pekpinnetydlig eller politiskt korrekt, men det krävs inte mer än en flyktig jämförelse med Fifty Shades of Grey för att få en känsla av att Förförd i grund och botten är samma typ av kinky masochist-underhållning med lite härligt förlösande självdestruktivitet i botten – bara paketerat i ett arthouse-paket.

ff1

Skådespeleriet är formidabelt och klippen mellan Tonys tid på centret och hennes liv verkar ha en funktion. Filmen är berättad med en väldigt grå, anonym stil. Det är som att någon stor tragedi är på väg, eller att något viktigt ska avslöjas. Slutade kärlekshistorien i ond, bråd död? Skedde något slags slutgiltigt övertramp? Kommer Tony bli bra i knät eller inte, och finns det i så fall någon symbolisk mening i att hon återhämtar sig fysiskt, kroppsligt, medan hon också läker själsligt…?

Nej. Vi är inte på väg någonstans. Tony och Georgio är inte offer för något livslångt trauma – trots att han är svinet är deras kärlekshistoria i grunden mänsklig och banal. Filmen når rentav en konstigt lycklig punkt när vi närmar oss slutet på Tony och Georgios historia, som om det obetydliga dramat nu äntligen är över och alla får andas ut.

Alltså landar filmen i en klassisk romantisk tradition och man måste säga att det finns bättre berättelser i den traditionen. Cassel och Bercot är bra, men de skapar knappast ekon från ”Medea” – faktum är att de inte har speciellt mycket passion mellan varandra, och manuset gör dem i slutändan inte till mer utforskade, eller utforskande, älskare än vad Kim Basinger och Mickey Rourke var i skräpklassikern Nio 1/2 vecka (1986). Bara att de två var roligare att se på.

Jag skulle kalla det för slutet på recensionen – men jag sparar en spoiler alert till detta sista stycke, för jag kan bara inte få det där slutet ur huvudet. Det är på en nivå lätt att förstå glädjen, när Tony och Georgio är skilda, Tonys symboliska (?) knä är läkt och de går på föräldramöten utan att tala med varandra efteråt. Han bryr sig inte längre om henne, och hon ler. Jag skulle vilja tro att manusförfattaren står på Tonys sida och dömer ut Georgio som en skurk, men jag tror helt enkelt inte det stämmer.

Istället bevisar filmen, på ett märkligt effektivt sätt, en syn på kärlek där en kvinna kan tändas av eller på av en man, och bara när han till slut tappat intresset för henne kan hon andas och vara sig själv – och symptomatiskt nog är det precis där filmen slutar och inte längre intresserar sig för henne.

FREDRIK FYHR


ffpsot

FÖRFÖRD

Originaltitel; land: Mon roi; Frankrike.
Urpremiär: 17 maj 2015 (Cannes).
Svensk premiär: 18 mars 2016
Speltid: 124 min. (2.04).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (F55)/DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Vincent Cassel, Emmanuelle Bercot, Louis Garrel, Isild Le Besco, Chrystèle Saint Louis Augustin, Patrick Raynal, Yann Goven, Paul Hamy, Djemel Barek, Slim El Hedli, Lionnel Desruelles, Laetitia Dosch, Félix Bossuet, Giovanni Pucci, Michael Evans, Vincent Nemeth, Hervé Tenime, David Van Der Beken.
Regi: Maïwenn.
Manus: Etienne Comar, Maïwenn.
Producent: Alain Attal.
Foto: Claire Mathon.
Klippning: Simon Jacquet.
Musik: Stephen Warbeck.
Scenografi: Julyan Giraux.
Kostym: Laetitia Bouix.
Produktionsbolag: Les Productions du Trésor, StudioCanal, France 2 Cinéma, Les Films de Batna, Arches Films, 120 Films. delt. Canal+, Ciné+, France Télévisions. ass. Cofinova 10, La Banque Postale Image 8, Cinémage 9, Palatine Étoile 12. support. Région Ile-de-France.
Svensk distributör: Folkets bio.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – solitt utfört drama som lider av brist på originalitet, angelägenhet, motivation, ambition eller intressant tematik; en olycklig kärlekshistoria som i sin anonymitet varken liknar de bästa eller sämsta i sitt slag.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *