Batman (1966)

b6

Jag ser på världen av superhjältar och serietidningar som en hemstad jag flyttat från och inte längre kan relatera till, eller har tillgång till. Det är å ena sidan inte så konstigt, eftersom jag växte upp med serietidningar om superhjältar medan jag levde i en stad som jag sedan flyttade iväg från. Men jag tror att det är mycket mer än så.

När jag var liten läste jag Spindelmannen regelbundet – älskade att skurkarna alltid var så brutala, älskade såpan mellan Peter Parker och Mary Jane, älskade den särskilda jargongen och den syrliga humorn – men det var aldrig mer än en serietidning; ett nytt nummer varje vecka att glädjas åt, inget mer.

Min absoluta favorithjälte var Batman, men jag tror inte ens att jag visste att Batman från början var en serietidning. Jag växte upp med TV-serien från 60-talet, som gick i repris på TV när jag var i femårsåldern. Att det var en komediserie var ingenting som jag uppfattade. Jag tog det på fullaste allvar, och var så klistrad vid serien (och de inspelade VHS-banden) att många av intrycken fastnade – som saker gör i den åldern – i ett slags kroppsminne.

Det är inte bara karaktärerna, kostymerna och musiken. Bara sättet Adam West och Burt Ward springer genom olika rum, även när de inte är klädda som Batman och Robin; lite styltigt och snubbligt, som om de vill kasta sig fram men inte riktigt kan. Till och med färgkvalitén på deras stickade tröjor. Den knallröda telefonen som polischef Gordon anropar den dynamiska duon med. Alla dovt och suggestivt (tyckte jag då) blinkande lampor i Batmangrottan. De kupor av plast som ramar in förarsätet på Batmanbilen. Det helt självklara i att Bruce Wayne och Dick som brandmän glider nerför brandstänger, som sig själva, och landar på marken i grottan som Batman och Robin. Jag reagerar fortfarande som en femåring: Det är klart det går till (hur det nu går till).

Där jag växte upp fanns en (1) hyrvideobutik: Den hette StjärnVideo. En stolt hamn för Eskilstunas ringa skara cinefiler (och, förstås, alla andra som ville se nån schysst rulle) som inte finns kvar idag. Jag minns första gången jag var där, ty jag minns den första kassetten jag såg och den första filmen jag hyrde: Det var Batman… The Movie.

Som många barn fastnade jag gärna vid första bästa tillfredsställande objekt och var ovillig att pröva på något nytt. Jag hyrde Batman – The Movie om och om och om igen, ända tills mina föräldrar praktiskt taget tvingade mig att hyra något annat, bara för sakens skull. Men vad det var minns jag inte. Jag minns att jag hyrde Batman – The Movie, alltid med samma entusiasm, men att det fanns en läskig scen i början av filmen som jag inte ville se själv: Det var scenen där Batman blir attackerad av en haj!

hajen

Skräckinjagande för mitt dagisjag! Men när väl gummiskräcken var avklarad så var resten av filmen en tillfredsställande parad av allt jag ville ha och mer – Storyn gick ut på att Jokern, Pingvinen, Gåtan och Kattkvinnan slagit ihop sig för att ta över staden, nej, landet, nej världen. Hur kunde en Batman-film ha en bättre story? Alla skurkar på en gång! Mycket pow och kerbang för pengarna.

Det vackra med det här var att det existerade i en slags omedelbarhet, ett koncept som var klart från början och i sig själv perfekt. Batman var Batman, som jultomten på julafton eller godis på lördag. Batman var Batman och han hade en Batgrotta, en Batmanbil och – visade den här filmen – en Batbåt (wow!) och en Bathelikopter (wow!!) och han använde dem för att slåss mot Jokern (som var en clown som kläckte dåliga vitsar), Pingvinen (som vaggade när han gick och sa ”quack, quack”), Gåtan (som kom på gåtor) och Kattkvinnan som var en femme fatale-kvinna i kattkostym som sa att saker var purr-fect. Ren, skär, enkel perfektion. Dessa karaktärer var inte Hamlet och Macbeth – och jag tror aldrig någonsin att de kommer bli det.

Vilket tar oss till det där med att flytta iväg och tappa kontakten. Man kan bara bli på riktigt wowad av en Batmanbil en eller två gånger i sitt liv. Jag blev wowad av Batmanbilen i 60-talsserien och jag blev wowad av den i Tim Burtons Batman (1989) – en film jag naturligtvis också älskade när jag var liten, men egentligen inte mer eller mindre än jag älskat TV-serien. Det var bra för att det var Batman.

Inte förrän jag gick i mellanstadiet och Joel Schumachers Batman Forever (1995) kom, så insåg jag att ”Batman” inte var skäl nog att gilla en film. Jag blev inte längre wowad av Batman, i sig. Mina serietidningar samlade damm. Jag hade gått vidare. Inte minst var Star Wars den nya bibeln – inte bara något som wowade oavbrutet, utan även berättelser med mervärde, och världar som både tanken och fantasin kunde stanna kvar i. Batman var, som alla serier, i grunden platt och tvådimensionell.

bbtdkdkr

Länge levde jag i den naiva tron att det var så här som också resten av världen såg på serier och superhjältar. Men tio år efter Batman Forever, när det var dags för Christopher Nolans Batman Begins (2005) så minns jag att jag gick ut på Internet och förbryllat läste vad folk skrev. Det talades om att det aldrig gjorts en värdig Batman-film – som om Tim Burtons filmer inte räknades. Frank Miller, och andra namn, kastades fram och tillbaka. Det spekulerades vilt i hur Batmanbilen skulle se ut. Naivt tänkte jag: ”Vem bryr sig hur den ser ut? Det är Batmanbilen. Batmanbilen är Batmanbilen. Och vem är Frank Miller?”

Jag blev snart varse att alla inte flyttat hemifrån. Många hade stannat kvar med Batman och Spindelmannen och de hade utforskat en hel värld av serier, världar, eror och dimensioner. För dem var serier och superhjältar något högst vitalt och värdefullt – något som de aldrig någonsin skulle komma att bli för mig.

Men i takt med att superhjältefilmen blev vår tids blockbusters blev seriefansen en målgrupp att räkna med för Hollywood. Filmen skulle buga sig för serietidningen, kosta vad det kosta vill. Vi fick Batman Begins, som jag tyckte om. Vi fick The Dark Knight (2008), som jag var mindre förtjust i, och The Dark Knight Rises (2012) som var dålig. Min barndoms kärlek till 60-talets Batman gjorde att jag högst okomplicerat gillat alla Spider-Man-filmer som kommit (även Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man 2) men mina (tycker jag) rimliga krav på filmer med seriösare ambitioner har gjort att jag inte kunnat godkänna Nolans två uppföljare helt – de ger bombastiska intryck men de är slarvigt gjorda och i grunden ytliga och håller helt enkelt inte som något djupare än fluff; alltså är de pretentiösa, och ser ut att vara mer än de är.

Men man kan inte säga att alla hållit med – The Dark Knight är världens fjärde bästa film enligt den i alla andra avseenden pålitliga källan IMDb. Men i och med att detta är mina åsikter hamnade jag och andra filmkritiker – ni vet, vi som gillar film, inte nödvändigtvis serier – indirekt på andra sidan en fiendelinje. Man kan tycka si, man kan tycka så, men konsensus om vissa saker är eftersträvansvärt för fanboy-kretsen – Nolan ska gillas, och om en majoritet gillar en viss film ska den gillas av alla så att det blir ordning i galaxen. År 2012, när kritikern Marshall Fine publicerade sin negativa recension på The Dark Knight Rises, blev han bokstavligt talat dödshotad. Detta av människor som inte ens sett filmen. Och själv vet jag att jag aldrig slängt så många kommentarer i soptunnan som efter att jag publicerat mina negativa recensioner på Sin City: A Dame to Kill ForKingsman och nu senast Deadpool. Ingen annan målgrupp blir så provocerad av demokrati som superhjältefansen, tycks det. Om de gillat en film så är det djupt sårande för dem att någon annan haft mage att ogilla den – det är fascinerande, inte minst eftersom att det är så fundamentalt barnsligt. Det är ju oftast i barndomen man börjar läsa serier, och det verkar som att vissa som stannat vid serierna inte utvecklat sitt kritiska omdöme sedan mellanstadiet eller så. Den instinktiva reaktionen är som hos barnet: Det handlar om mig, och vad jag upplever, och alla dumma stora vuxna som inte håller med mig ja, ja… ja, de bara inte förstår!

Nu ska inte detta lilla raljeri misstolkas som någon slags generell eller definitiv kritik mot alla som läser serier i vuxen ålder – jag har all respekt för er och era intressen. Jag har bara, som sagt, tagit bort en del kommentarer och jag vet att vissa av er är oresonliga (och föredrar personangrepp före diskussion) på sätt som andra fullvuxna läsare av filmkritik inte alls är eller gör. Det gör en ju frågande. Psykologiserandet kommer liksom automatiskt.

Hur väl Zack Snyders Batman v. Superman: Dawn of Justice kommer att gå hem har jag ingen aning om, även om jag antar att den äter upp alla de pengar som den förväntas äta upp. Jag ska se filmen på premiärdatumet, skriva en recension utifrån hur bra jag tycker att den är som film. Jag har ingen aning om förlagorna. Jag har bara sett den första teaser-trailern. Jag lever efter devisen att en film ska leva upp till sig själv, inte en serietidning eller en roman eller ens den bättre filmen den är en remake på. Jag kan dock säga att jag avskydde Snyders Man of SteelOch jag tror att jag talar för ganska många när jag säger att den murriga, deppiga, humorbefriade superhjältefilmen känns rätt gjord nu. Nolan försökte. Det gick okej – eller fantastiskt bra, enligt många. Det kommer nog inte bli bättre än så. Det kan jag hålla med om. Så varför inte släppa taget om murret nu?

hej

Jag menar, ta Batman – The Movie. Jag menar herregud. Det är inte ett mästerverk, men den är rolig och gör en glad. Jag vet att jag rubricerat denna text som en recension, men det finns inte så mycket att säga om filmen mer än att den är ett exempel på vad superhjältefilmer idag verkligen inte alls är.

Filmen hade svensk premiär på julafton för femtio år sedan. Jag antar att man hade viktigare saker att ta på allvar än superhjältar. Underhållning för massorna var just det, underhållning – ingen skulle ha fått för sig att påstå att serier var vår tids grekiska myter och superhjältar vår tids gudar och gudinnor. Inför ett sådant påstående hade man säkert hört någon konstatera sanningen: Är inte Hollywood i så fall vårt Olympus och storföretagskapitalismen vår religion?

Storyn är, som sagt, inget att orda om – intrigen existerar bara så att filmen ska kunna presentera en parad av direkt absurdistiska scener som bara hänger ihop genom sättet det inte hänger ihop och som bara fungerar för att ingen inblandad tar det på allvar (seriefansens fasa!). Batmanbilen får motorproblem. Den där hajen besegras med ”hajsprej” varpå den visar sig vara högexplosiv. Världens mest långsökta gåtor blir lösta på ett ögonblick, Robin blir svartsjuk på Bruce Waynes kärleksaffär med den ryska journalisten miss Kitka (egentligen Kattkvinnan i ”förklädnad”) medan Alfred är sugen på att tjuvkika, och ”Vissa dagar kan man bara inte bli av med en bomb”.

Ändå är skådespeleriet utomordentligt – Adam West och Burt Ward är förstås förevigade för dessa roller; West är den enda som aldrig blinkar åt kameran, han är stoisk som Shatner när han ärbart talar om hur de goda måste vinna över de onda, men han är mjuk som ett Oscar Wilde-fan när han förförs av miss Kitka och ger henne romantiska komplimanger genom att… recitera Edgar Allan Poe. Mörk kille, den där Bruce!

Under tiden får Ward slå nävarna i varandra och utbrista ”holies” som aldrig förr. Min favorit är nog ”Holy heart failure, Batman!” som kommer efter filmens höjdpunkt, när Batman försöker bli av med en bomb men hindras av turister, nunnor, änder och en blåsorkester som tycks vara överallt.

När jag såg filmen den här gången skrattade jag tills jag grät åt bombscenen, fastän jag sett filmen flera gånger förut. Jag tror jag var mer medveten, denna gång, om hur roligt skådespelarna har. Vissa är på autopilot – som Cesar Romeros visserligen oklanderliga Joker och Frank Gorshins lite väl breda Gåtan – men Lee Meriwethers kattkvinna (hon gjorde inte rollen i serien) är minnesvärt festlig och Burgess Meredith som Pingvinen är mer uppeldad här än han var i alla Rocky-filmer sammanlagt. Meredith spelade många excentriska roller i sin långa karriär, men han kunde verkligen konsten att spela över på ett stabilt sätt.

En underbar sak hände medan jag såg scenen där han ”zappar” ett gäng pirater med ett supervapen (från början en whiskymaskin!) som förvandlar dem till små färgglada grushögar. Det förklaras att de blivit ”uttorkade”. Mödosamt måste han nu tillsammans med Kattkvinnan sopa upp varje grushög och hålla den separerad från de andra, så att de senare kan hälla vatten på dem och låta piraterna växa fram igen  – de har alltså skapat ”pulver-pirater” här.

batman66

Det är på något sätt nyckelscenen om man vill se filmen i en modern kontext, för här måste man börja resonera över hur långsökt och absurt allting är. Det är som att filmen här skrattar åt idén att man skulle kunna ta en sådan här film på allvar, och jag fann det otroligt befriande att se en sådan superhjältefilm idag.

Jag märkte att skådespelarna verkade tänka samma sak som jag när de böjde sig ner för att sopa upp pulver-piraterna. Meredith kraxar på och Meriwethers har så svårt att hålla sig sansad att hon praktiskt taget brister ut i skratt i närbild. Meredith verkar förstå det här och klämmer ur sig vad jag misstänker är en improviserad replik –  ”Every one of them had a mother!” – och man hinner precis se hur hon börjar skratta innan det klipps till näsa scen.

Regissören Leslie Martinson låter scenen gå, och han låter den vara kvar i filmen – idag skulle något sådant knappast ske, åtminstone inte i en Batman-film. Den unga målgrupp som får biobiljetter sålda idag, där serie- och superhjältefans är kärnan, verkar inte avsky något så mycket som filmer som inte tar innehållet på allvar – till och med när vi ska skratta åt något, som Sharknado, måste själva filmen vara seriös så att vi kan få vara överlägsna den.

Men här, i Batman: The Movie, är det liksom självklart att det slinker in pseudo-bloopers. Känslan är helt rätt, för den naturliga inställningen för en vuxen människa utklädd i trikåer och fåniga kostymer är att skratta åt sig själv. Målgruppen för Batman var, på den här tiden, barn. Liksom barn idag inte märker vuxenhumorn i Pixar-filmer märkte de inte humorn i Batman på 60-talet. De vuxna i publiken kunde istället glädja sig åt vetskapen att alla haft roligt när de gjorde den här filmen. Det märks när man ser den. Det ska märkas. Skådespelarnas glädje är publikens.

Jag ska inte gå in för Batman v. Superman med förutfattade meningar, men jag har en känsla av att samma sak inte kommer att kunna sägas om den. Nu är superhjältarnas värld en grå koloss för publiken att dyrka med andakt och allvar, dess hjältar gudar att skvallra om i smyg och deras äventyr ska det spekuleras om med på gränsen till vetenskaplig iver – och de enda riktiga vinnarna är förstås de stora företagen, som vanligt. Någonting centralt tycks ha fastnat i barndomen, och växt därifrån, fastän det från början var så enkelt. Och, framför allt, roligt.

FREDRIK FYHR


batman66vsp

BATMAN

Originaltitel; land: Batman; USA. (Annan titel: Batman: The Movie)
Urpremiär: 30 juli 1966 (Austin, Texas).
Svensk premiär:
24 december 1966.
Speltid:
105 min. (1.45)
Åldersgräns och lämplighet:
11 (när det begav sig, helt barnvänlig idag).
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35 mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Adam West, Burt Ward, Lee Meriweather, Cesar Romero, Burgess Meredith, Frank Gorshin, Alan Napier, Neil Hamilton, Stafford Repp, Madge Blake, Reginald Denny, Milton Frome, Gil Perkins, Dick Crockett, George Sawaya.
Regi: Leslie H. Martinson.
Manus: Lorenzo Semple Jr.
Producent: William Dozier.
Foto: Howard Schwartz.
Klippning: Harry W. Gerstad.
Musik: Nelson Riddle.
Scenografi: Serge Krizman, Jack Martin Smith (art direction).
Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, William Dozer Productions, Greenlawn Productions.
Svensk distributör: AB Fox Film (35mm, 1966), Twentieth Century Fox (Sweden) (DVD, 2008, et al).


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – smart och inlevelsefullt gjord komedi som fungerar både som festlig underhållning för vuxna och som snäll superhjältefilm för barn; något lång, även om den tunna intrigen ger plats för humorn.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *