Tale of Tales

tale of tales

Det bästa med Tale of Tales är det första intrycket av den. Matteo Garrone, som nådde uppmärksamhet med Gomorra (2008), har gjort en lyrisk, inbjudande, fängslande, fascinerande, galen och bisarr saga, fantasy för vuxna, full av dunkel mening och substans. Det måste ju vara så. Salma Hayek spelar en deprimerad, barnlös drottning. John C. Reilly hennes försiktigt optimistiska kung. För att hon ska kunna bli gravid måste han iklä sig en gammal dykardräkt, döda ett sjöodjur, varefter en oskuld i ostördhet måste tillaga det så att drottningen sedan kan äta hjärtat – vilket hon gör med glupsk aptit. En gammal senig charlatan har lovat att hon då genast ska bli gravid – och mycket riktigt blir hon det.

Wow! Hur ska den här sagan sluta?

Kanske det har något att göra med det andra kungariket i filmen. Vincent Cassel spelar en kåt kung som blivit uttråkad av allt festande med slottets skökor, och nu har han blivit besatt av en skönsjungande jungfru som bor i ett gammalt oansenligt hus. Det han inte vet är att jungfrun egentligen är två systrar, och båda är gamla och fula. Han frustar kärleksförklaringar vid deras dörr, utan att veta hur de ser ut, och eftersom de inte kan låta bli chansen att utnyttja kungens åtrå försöker de smida någon slags plan för att vinna hans hjärta.

Har detta kanske, i sin tur, något att göra med filmens tredje kungarike, där ytterligare en kung – spelad av Toby Jones – gifter bort sin prinsessa (Bebe Cave) till ett Hills Have Eyes-liknande ”troll” (spelad av den högst lustige skådespelaren Guillaume Delaunay, som oftast anlitas för att spela monster och troll på film) medan han själv är upptagen med att ta hand om en loppa som växt sig till hundstorlek.

Tokigt värre är det, hursomhelst, och jag kan tänka mig att vissa gillar filmen av ingen annan anledning än att det är en schysst plåtad freak-show. Peter Sushchitzky, som fotat filmen, är en legend. Kostymerna är påkostade och landskapen slående. Filmen innehåller tokiga objekt – troll, jätteinsekter, sjöodjurshjärtan, som sagt – och på en rent ytlig nivå ser Tale of Tales ut som en verklig sagofilm.

Filmen fick mig att undra: Vad är egentligen en saga? Varför behöver vi dem? Hur kan de formuleras för en vuxen publik? Nog finns det en idé bakom Garrones ämne? Visst är hela poängen med en saga att den har en sensmoral?

Men om det någonsin ”var en gång” i Tale of Tales så når vi aldrig ”snipp, snapp, slut”. I allra enklaste ordalag fann jag filmen långtråkig. Nog är karaktärerna arketyper alltid – de skriker, gråter eller håller högtravande tal utan att man någonsin ska ta något på allvar, men inte heller skratta åt fånigheterna – och visst har filmen sina tokiga troll och allt vad det är. Det är kul att notera. Titta där, en monsterloppa, så tokigt. Men, ni vet, sen kommer nästa scen och filmen måste fortsätta.

Det är inte så mycket det att berättelserna inte på ett konventionellt sätt är ”emotionellt engagerade”, som man så ofta hör att filmer måste vara. Det hör ju till att vi till någon mån är bortkopplade från sagorna – vi måste förstå dem som någon slags symbolisk fiktion, som bibliska berättelser eller grekiska myter (och filmen är också tekniskt sett någon slags remix av gamla italienska folksagor). Det är det att Garrone själv inte verkar engagerad.

En film av det här slaget kan ju förstås skruva åt publikens huvuden så många varv att man till slut måste släppa taget och förloras i filmens konstighet – något med filmens pokerface gör att jag kom att tänka på Aleksander Sokurovs Faust och Leos Carax’ Holy Motors, två av mina största bioupplevelser för några år sedan. Filmer som var fantastiska, bland annat för att de bara gick att känna sig fram i.

På håll ser Tale of Tales ut att vara en sådan tripp till film men Garrone har inte gjort den filmen. Istället berättar han sina intriger på ett sakligt, långsamt sätt som uppmuntrar åskådaren till att fokusera uppmärksamheten på vad som händer i bild, vad karaktärerna säger, och fundera på vad de här konstigheterna betyder – filmen ber om vår uppmärksamhet så att vi kan lyssna på den.

Vad för poäng vi än skulle kunna komma fram till borde rimligen stå klart mot slutet, då de tre kungarikenas berättelser knyts ihop via en extremt kryptisk lindansare – jag erkänner att jag kan ha missat något här, men såvitt jag kan förstå bara ett till av filmens många cirkustrick. Och att berättelserna knyts ihop sker bara för att, tja, de ska väl knytas ihop också. Varför de knyts ihop – ja, varför vi sett trådarna till att börja med – är filmens största mysterium.

Man kan förstås säga att filmen inte ska ha en mening – att den bara ska vara snygga miljöer och en eskapistisk hyllning till sagoberättande. Men det finns en skillnad mellan fantastiskt foto och snyggt inramade miljöer och… grejer.

Och sagoeskapism skulle tjäna på en sagoatmosfär, eller någon känsla av magi, vilket Garrone verkar anstränga sig för att inte skapa här med sin lite grådaskiga och tråk-sakligt filmade pseudo-realism. Om jag bara ville ha en saga skulle jag kunnat läsa den, eller hört någon berätta den. Om Tale of Tales inte ska vara mer än en meningslös förlängning av faktumet att sagor finns, och att man kan berätta dem, så är den lyckad. Det finns onekligen ingen mening i att se den.

FREDRIK FYHR

*

Tale of Tales gick på bio i höstas, går att streama och har en preliminär DVD- och Blu-Ray-release 4/4. Den recenserades även tidigare på sidan från Stockholms Filmfestival, av Robert Warrebäck.


totvi

TALE OF TALES

Originaltitel; land: Il racconto dei racconti; Italien, Frankrike, Storbritannien.
Urpremiär: 14 maj 2015 (Cannes).
Svensk premiär: 15 november 2015 (Stockholm International Film Festival), 20 november 2015, 21 mars 2016 (VOD), 4 april (VOD).
Speltid: 125 min. (2.05).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW; DI 2K/35mm, D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Salma Hayek, Vincent Cassel, Toby Jones, John C. Reilly, Shirley Henderson, Hayley Carmichael, Bebe Cave, Stacy Martin, Christian Lees, Jonah Lees, Laura Pizzirani, Franco Pistoni, Jessie Cave, Alba Rohrwacher, Massimo Ceccherini.
Regi: Matteo Garrone.
Manus: Edoardo Albinati, Ugo Chiti, Matteo Garrone, Massimo Gaudioso efter berättelser av Giambattista Basile.
Producent: Matteo Garrone, Anne Labadie, Jean Labadie, Jeremy Thomas.
Foto: Peter Suschitzky.
Klippning: Marco Spoletini.
Musik: Alexandre Desplat.
Scenografi: Dimitri Capuani.
Kostym: Massimo Cantini Parrini.
Produktionsbolag: Archimede, Le Pacte, Rai Cinema. ass. HanWay Films, New Sparta Films, Recorded Picture Company. support. MiBAC, Fonds Eurimages du Conseil de l’Europe, Apulia Film Commission, Regione Lazio, Gamenet, Banca Popolare di Vicenza, Morato Pane & Idee, Amer.
Svensk distributör: Nonstop Entertainment (DCP, 2015), Plejmo, SF (VOD).


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – visuellt iögonfallande sagospektakel men utan den mening utförandet verkar föreslå ska finnas där.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *