Eddie the Eagle

eddie the eagle videosöndag 1

Berättelsen om Michael Edwards, Eddie ”The Eagle”, är en solskenshistoria alltför lämplig för en feel-good. Edwards var en amatörskidåkare som på något vänster kvalade in på de Olympiska Spelen i Calgary 1988 där han blev Storbritanniens första backhoppare på över sextio år; han hoppade både nerför 70- och 90-metersbacken… och kom sist. Men hans glada inställning och okonventionella historia gjorde att han blev kändis i femton minuter; och hemma i Storbritannien är han förstås fortfarande berömd, för är man en gång känd i Storbritannien så är man känd för evigt.

Det är kanske ingen slump att filmen om hans liv också blivit en solskenshistoria – en feel-good enligt konstens alla regler, byggd på fejk och fusk och fantasier, lattjo musik, goofy leenden i montage, fluff som ska kännas i magen mer än i huvudet.

Men det hela lämnade mig med blandande känslor. Vill du se en sådan film, en feel-good av det slag du sett förut, en sådan där go’ film om den lilla killen som är bra ”på sitt sätt” och som vi ska ta på allvar, och skratta åt, på en och samma gång, ja då kanske Eddie the Eagle funkar. Edwards har själv sagt att han grät när han såg filmen men att bara fem procent av den var sann.

Och för mig kastade de där 95 procenten en skugga över filmen som till slut blev så stor att den inte gick att ignorera, eftersom den i slutändan täckte för den stora sol som filmen försöker lysa oss i ansiktet med.

Det kan vara den första biopic jag någonsin sett där jag inte trodde på någonting jag såg. Zip. Nada. Jag vet att det är byggt på verkliga händelser, men jag vet också att de inte såg ut så här eller gick till på det här sättet. Vi är redan från början lite utanför filmen, som om den är så kär i Edwards att den inte bemödar sig att introducera honom som en riktig person. Istället får vi hans leende nuna, förstoringsstarka glasögon och lurkiga underbett: Ett tokigt utseende, men inte en riktig människa. Taron Egerton – en begåvad ung skådespelare som visat sina talanger såväl bra som dåliga filmer – spelar Edwards som om han är en lustig figur i en Fredde Granberg-sketch. Soundtracket är fullt av 80-talssyntar á la Van Halens ”Jump” och montagen kommer titt som tätt. Naturligtvis bor han med ett par jättevanliga arbetarklassföräldrar och naturligtvis har han skidaffischer på väggarna. Naturligtvis vill han bli olympisk mästare redan när han är liten – varför? För han är Michael Edwards såklart! Vem behöver mer motivation?

Vad som följer är en film som har ett manus där händelseförloppet sker på auto-pilot. Edwards färd till OS ’88 sker genom en serie händelser som går i lås med sådan mekanisk effektivitet att de inte kan ifrågasättas. Vi får aldrig se en enda realistisk detalj eller verklig teknikalitet. När han behöver pengar får han familjens sparpengar. När han behöver någonstans att bo somnar han i ett skafferi och får jobb och logi av personen som hittar honom på morgonen. Han behöver bara ramla i backen några gånger innan ex-atleten Bronson Peary (Hugh Jackman) dyker upp och blir hans coach. Allt går på räls, och om något är lite mer utmanande så löser vi det med ett montage.

Om det låter för bra för att vara sant så är det bara för att det är det – Jackmans karaktär är påhittad, och såväl den färgglada stilen på filmen som den opersonliga berättartekniken känns som en suspekt bluff. Filmen känns producerad snarare än regisserad, och producenten Matthew Vaughn lever onekligen i skräck för verkligheten och vill alltid lägga fram parodier och karikatyrer som han sedan vill att vi ska ta på allvar (eller vice versa, som i hans paradfilm Kick-Ass). Eddie the Eagle är så formulärisk, och så fejk, i sin feel-good-approach att den gränsar till en parodi. Idén om berättelsen är hela tiden mer närvarande än berättelsen i sig – och ju mer vi skrattar åt Edwards, ju svårare är det att ta hans berättelse på allvar.

För det förväntas vi göra. Sensmoralen med filmen kommer i stora citat i slutet, utifall att vi skulle missat: Det spelar ingen roll vem som vinner, det är tanken som räknas. Eddie Edwards är en sann atlet, eftersom han aldrig gav upp och eftersom han verkligen kämpade. Visst! Synd bara att han inte fått en film där han skildras på något värdigt sätt, eller där hans berättelse faktiskt får komma fram som något annat än en feel good-pastisch.

Det blir heller inte bättre av att filmen är nästan absurt ojämn – Egerton är en bra skådespelare, men av någon anledning spelar han rollen på två olika sätt beroende på vem han spelar mot (i scenerna med föräldrarna är han ”Stefan och Krister”-bonnig, men i scenerna med Jackman är han ganska normal) som om han tänkt två olika saker med karaktären utan att kunna bestämma sig. Jackman är malplacerad (och här för att ge stjärnglans åt produktionen) i en roll som avdankad suput – vilket han helt enkelt inte är, såvitt ens ögon kan avgöra. Tvärtom är han stilig och proper och har Stomatol-vita tänder. Ett par scener är riktigt usla – som när han motiverar Edwards genom en sexfantasi om Bo Derek; en scen med så mycket grimaser och olustiga läten att YouTube-poop-marodörer bara väntar på att få mixa om den.

Samtidigt finns det scener som fungerar – faktum är att filmen har så mycket själ och hjärta att den nästan passerar som hyggligt trevlig underhållning. Stämningen är så munter och rosenkindad att man måste ha ett hjärta av sten för att bli helt oberörd. Mot slutet kände jag att jag kanske gillade filmen lite, ändå… men bara en halvtimme senare hade den syntetiska lyckokänslan avtagit och allt jag kunde minnas var problemen med filmen, och ju mer jag läst om Edwards verkliga liv desto faddare blir eftersmaken av dess aspartan. Han må själv röras till tårar av den, och kanske du också, men i mitt hjärta vet jag att han hade förtjänat en riktig film om sitt liv.

FREDRIK FYHR


eddie the eagle videosöndag 2

EDDIE THE EAGLE

Originaltitel; land: Eddie the Eagle; Storbritannien, USA, Tyskland.
Urpremiär: 26 januari 2016 (Sundance).
Svensk premiär: 1 april 2016.
Speltid: 106 min. (1.46).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW/D-Cinema/2.35:1.
Skådespelare (fullständig rollista): Taron Egerton, Hugh Jackman, Jo Hartley, Keith Allen, Iris Berben, Christopher Walken, Rune Temte, Daniel Ings, Graham Fletcher-Cook, Tim McInnerny, Mark Benton, Edvin Endre, Mads Sjøgård Pettersen, Marc Benjamin, Jim Broadbent, Matt Rippy, Ania Sowinski, Paul Reynolds, Jack Costello, Tom Costello Jr, Dickon Tolson.
Regi: Dexter Fletcher.
Manus: Sean Macaulay, Simon Kelton.
Producent: Adam Bohling, Rupert Maconick, David Reid, Valerie Van Galder, Matthew Vaughn.
Foto: George Richmond.
Klippning: Martin Walsh.
Musik: Matthew Margeson.
Scenografi: Mike Gunn.
Kostym: Laura Bailey, Imogen Holness, Carol Anne Wegner.
Produktionsbolag: Marv Films, Saville Productions, samprod. Studio Babelsberg.
Svensk distributör: 20th Century Fox (Sweden).


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – förutsägbar feel-good helt byggd på klichéer med mycket lata förenklingar och fusk i berättandet, samt nedlåtande sentimentalitet, vilket inte är smickrande för huvudpersonen vars berättelse vi förväntas ta på allvar; dock rekommenderad till okritiska feel-good-älskare.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *