Lost River

lost river vs 2

Lost River är den typ av snyggt nonsens som osar av den förvuxna pojkens fåfänga – han har inte nog med riktiga problem, eller nog med intresse för andra människor, för att skapa intressanta karaktärer eller originella idéer; i synnerhet inte när det kommer till kvinnor, denna obligatoriska närvaro i livet. Det enda pojken vet om dem är att de går att ha sex med – på ett eller annat sätt. Han försöker komma undan med en sexig estetik, fördunklingar och svinigt beteende han tror har egenvärde. Han hoppas, utan att förstå det själv, på att bristen på ambition ska misstolkas som något konstnärligt och samtidigt att vi ska tycka han är en bad boy, ett ”hopeless case”, och vilja bli hans groupie.

Pojken i fråga heter Ryan Gosling, och naturligtvis vet jag ingenting om hans psykologiska profil egentligen. Lost River är hans regidebut – det är en dålig film, men jag antar att den inte är kalkonen jag fått för mig att den skulle vara (recensionerna filmen fick vid premiären i Cannes var milt sagt onådiga). Filmen har mycket stil och visuell flärd och med fotografen Benoît Debie härmar han estetiken från, främst, surrogat-storebrodern Nicolas Winding Refn (som Gosling agerade berömd posterboy åt i Drive) – man har pratat om David Lynch och Terrence Malick, men jag tycker det är väl generöst. Bara för att en film ofta är mörk, och skildrar en slags Americana-skuggsida, tycker jag inte nödvändigtvis att den är ”Lyncheskt” och bara för att den är ”drömsk” så gör den sig inte förtjänt av jämförelser med Malick.

Men på tal om Malick ska jag erkänna att jag känner mig provocerad av Lost River på samma sätt som många känner sig provocerade av Malick, och i synnerhet hans senaste film Knight of Cups – en slags irritation från mottagaren riktad till avsändaren, något rastlös inför meddelandet i sig (dvs filmen). Jag känner en spontan känsla av ”Jag vill inte se din pretto-film, douche-Ryan!” på samma sätt som andra närmade sig Knight of Cups med samma entusiasm som de närmade sig Horace Engdahl i TV-programmet ”Liv och Horace i Europa”: ”Jag vill inte se din dumma film, dumma man!”

Jag var den ende som älskade filmen (åtminstone enligt kritiker.se) och, skulle jag våga påstå, den ende som gick in för den villigt. Jag var inte speciellt överraskad över alla negativa recensioner, men jag anser ett klagomål vara objektivt fel, nästan barnsligt trotsigt – att Knight of Cups skulle vara en godtycklig och lösryckt film, eller att filmen lika gärna skulle kunna varit klippt i någon helt annan ordning utan att det skulle göra någon skillnad; det är det klassiska argumentet inför konsten – ”min unge kan rita bättre än det där!”

Tvärtom är klippningen Malicks språk och Knight of Cups är en precis och exakt skapelse och om man läser filmen enligt Malicks villkor så ser man också att den är ganska enkel och okomplicerad film där det återkommande symbolerna är förvånansvärt lika och enhetliga; liksom Robert Altmans 3 kvinnor (1977) är det en film som i grund och botten handlar om vatten.

Men Lost River är, däremot, nonsens – och det säger en del att det bästa man kan säga om den är att den får en att tänka på Malicks senaste film, som fortfarande hänger kvar i ens huvud. Gosling är helt klart inspirerad av Malick – ty hans namn namedroppas i eftertexterna – men hans montage-estetik påminner mer om musikvideor eller reklamfilmer; deras innehåll saknar symbolik och deras placering i filmen är tämligen ombytbar. Bilderna har en viss energi – Gosling vill verkligen göra den här filmen – men ingen mening – ty han har ingen anledning att göra den. Det är pretentiöst fluff i ordets rätta bemärkelse, och det är på sätt och vis ett hån mot Malick, som lever sitt liv genom sina filmer och sitt uttryck; Gosling gör istället PR för sitt ego.

lost river vs 1

Inte heller blir bilderna mer än montage och pauser i den tämligen raka film noir-intrigen som också poserar som om den vore mer än så – kanske ett operatiskt karaktärsdrama i socio-politisk kontext. Lost River utspelar sig i Detroit – för en sådan kontext gillas, insåg Gosling när han såg Only Lovers Left Alive – och omkring skrothögsestetiken vandrar Billy (Christina Hendricks) och hennes son Bones (Iain De Caestecker) för att ha klara sig; de ligger efter med lånen och wrecking balls förstör hus efter hus i de nästan brasilianska kåkstäderna.

Genom långa passager av folk som går hit och dit i soluppgång, solnedgång, i silhuett, etc, med musik som ska ge schyssta ”vibes” och en ”cool atmosfär” och en sådär ”citera repliker ur Pulp Fiction som ’you’d dig it the most'”-patetisk harmoni. Eftersom Bones är en ung tystlåten grabb som gillar en tjej (Saoirse Ronan) så måste han vara jagad av en gangster vid namn Bully (Matt Smith) som är ute efter honom. En av filmens mer ofrivilligt komiska idéer är att Bones inte stulit en massa knarkpengar utan koppar, eftersom delar av detta Detroit-samhälle nu verkar gå runt på organiserat skrotsamlande. Gosling lyckas alltså med konststycket att göra både postapokalyptisk fantasi och mekaniskt översatt gangster-fluff av den verkliga politiska tragedin som är USA:s klassamhälle.

Och eftersom hans mamma Billy är kvinna så måste hon naturligtvis tjäna pengar genom sin kropp – även om den surrealistiska platsen där hon hamnar via den kåte banktjänstemannen Dave (Ben Mendelsohn) onekligen lämnar en hel del frågetecken – Eva Mendes spelar en kvinna som leder en verklig ”killer show”, där mord iscensätts inför betalande gäster, och backstage får Billy göra högst märkliga saker. Sekvenserna på nattklubben är filmens mest intressanta, och de hade helt klart behövt en bättre anledning att finnas i filmen annat än den förutsägbara (och, återigen, tomt poserande) sex-och-våld-korealtionen och idén att Billy måste sälja sex som en förutsättning för att överleva, och som en förutsättning för hennes kvinnlighet i Goslings idévärld (på samma sätt använder skurkarna våldtäkt som vapen, vilket effektivt leder till att ingen kvinna i filmen definieras som något annat än kött).

Jag är inte ute efter ett karaktärsmord på Gosling, men när han nu gjort en film dålig nog att tillåta ett så måste jag erkänna att det kliar lite i fingrarna. Vad ska man säga om en film vars snygga yta renderas till tomhet när man väl läser av bilderna? Vad ska man säga om en film som utan tydlig röd tråd använder sig av suspekt mängd ”lämpliga” idéer annat än att manusförfattaren vill blidka någon slags generell politisk korrekthet bara för sakens skull? Vad ska man säga om en helt vanlig gangsterfilm som klär ut sig till en arthouse-film annat än att den gör det? Det blir Lilla Jönssonligan-versionen av Only God Forgives och inte ens bra på de villkoren. Alicia Vikander var med i ”Småstjärnorna” när hon var åtta år, och hon var bättre på att mima då än Gosling är nu.

FREDRIK FYHR


lr

LOST RIVER

Originaltitel; land: Lost River; USA.
Urpremiär: 20 maj 2014 (Cannes).
Svensk premiär:
4 april 2016 (DVD/Blu-Ray/VOD).
Speltid:
95 min. (1.35), Cannes-version: 112 min.
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm, Redcode RAW (5K); DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Christina Hendricks, Iain De Caestecker, Saoirse Ronan, Ben Mendelsohn, Eva Mendes, Reda Kateb, Barbara Steele, Landyn Stewart, Rob Zabrecky, Shannon Plumb, Torrey Wigfield, Misty Robinette, Holly Schlegel, Thomas McDonald, Larry Mongo, Robert Skrok, Aris Costner.
Regi: Ryan Gosling.
Manus: Ryan Gosling.
Producent: Ryan Gosling, David Lancaster, Michel Litvak, Marc Platt, Adam Siegel, Jeffrey Stott.
Foto: Benoît Debie.
Klippning: Nico Leunen, Valdis Óskardsdóttir.
Musik: Johnny Jewel.
Scenografi: Beth Mickle.
Kostym: Erin Benach.
Produktionsbolag: Bold Films, Phantasma, Marc Platt Productions.
Svensk distributör: Scanbox (DVD/Blu-Ray), Plejmo, SF Anytime (VOD).


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – snygg men pretentiös film, i grunden bara en generisk gangsterfilm utan överraskningar, bra karaktärer eller nya idéer men hejdlöst poserande som ett djupt drama, en socio-politisk kommentar och konst; per definition glorifierat skräp.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *