Queen of the Desert

queen of the desert videosöndag

Werner Herzog har inte gjort många tråkiga filmer. I Fitzcarraldo (1982) släpade han ett fartyg över ett berg. Tråkigt är inte hans grej.  Det är därför smått chockerande att se Queen of the Desert, hans biopic om Gertrude Bell och hans första spelfilm på sex år: Gertrude Bell var en brittisk arkeolog, spion och utforskare som på 1910-talet skapade diplomatiska relationer i den nya arabvärlden efter Ottomanska rikets fall. Hennes färd till sanddynerna, där hon engagerar sig i kulturen, förlorar sig i naturen, fascineras av människans grymhet och ser civilisationens krafter, låter som klassisk Herzog. Bell spelas av Nicole Kidman. Det borde inte gå fel.

Men Queen of the Desert är nästan absurt långtråkig, som en sådan där ”inställd” film som ingen blev nöjd med och som regissören fick färdigställa medan han sökte finansiärer till sitt nästa projekt. Herzog verkar totalt frånvarande i filmen – han älskar vanligtvis att avvika från manuset och istället fånga expressionistiska bilder som talar till kärnan av hans projekt, men Queen of the Desert hade kunnat vara regisserad av vem som helst. Manuset – tydligen skrivet av Herzog själv – är linjärt och fullt av grimas-framkallande banaliteter och skådespelarna går omkring och stroppar sig ärke-brittiskt i en självmedvetenhet som ibland gränsar till Monty Python-landskapet.

Att filmen på någon grundläggande nivå inte fungerar är å andra sidan inte konstigt, eftersom projektet är försvunnet i en Bermuda-triangel av dåliga idéer. För det första vet jag inte om Herzog borde ha tagit sig an Gertrude Bell, som var en av allt att döma oromantisk och intelligent person, med ”maskulin vigör”, som gillade vetenskap, hade avancerade kunskaper i arkeologi och talade fem språk, inklusive arabiska och persiska. Herzogs filosofier grundar sig visserligen i en kall existentiell tomhet, men som filmskapare är han i grunden en romantisk mystiker.

Och, visar det sig, Harelquin-novis. För det andra: Queen of the Desert spenderar stor del åt att vältra sig i Bells affärer eller eyeballande av olika män – inte minst den olyckliga kärleken till diplomaten Henry Cadogan (spelad av en skräckinjagande stel James Franco) – och detta under första världskrigsåren, då Bell gjorde sitt viktiga arbete i Mellanöstern. Filmen visar mycket lite av hennes praktiska arbete, och klipper gärna bort från samtal hon har med shejker och militärledare, och hittar överhuvudtaget inte kärnan i hennes diplomatiska arbete – och spår av hennes ”maskulina vigör” är svåra att hitta i Nicole Kidman som känns lika mycket som en ökenvandrare som man skulle kunna tro. Kidman är förvisso en storartad begåvning, men det fanns en anledning till att hon kändes idealisk i filmen om Grace Kelly. Och, därmed, mindre idealisk här.

För det tredje har vi manuset. Kidman är ändå den mest stabila delen av filmen, som lider av en påtagligt splittrad ensemble skådespelare som har svårt att leverera dialog som känns hämtad ur rekonstruktioner i dokumentärer på Kunskapskanalen – aldrig är det tydligare än i början av filmen när Winston Churchill (Chris Fulford) sitter i ett mörkt rum och diskuterar vad de ska göra med Ottomanska riket. ”Robert Pattinson i turban” påpekar att ”Bell är rätt person för jobbet!” varpå Fulford viftar med cigarren i en förvirrad Churchill-imitation och rummet fylls av gubb-överspel: ”Det där fruntimret!” etc. (Pattinson spelar, visar det sig, D.E. Lawrence, som famöst spelades av David O’Toole i David Leans Lawrence of Arabien (1962)).

Resten av filmen fokuserar på Bell som en kvinna som inte kunde fångas av borgerligheten hon kom ifrån – tänk Rose i Titanic (1997) – och vars öde det istället var att stirra ut poetiskt över sanddyner och tycka att allt ”är som en dröm” medan hon har banalast tänkbara kärleksdialoger med män som det är otroligt svårt att förstå varför vi måste lära känna. Att skildra Bells känsloliv känns som en uppgift som Herzog, milt uttryck, försöker fejka till med ringrostiga klichéer och kisa-med-ögonen-leenden i motljus.

Om Queen of the Desert inte är en kalkon så är det dess enda förtjänst. Det mer rättvisa vore att kalla det för en medioker och menlös, långtråkig biopic utan riktning. Kidman är filmens minsta problem, och Robert Pattinson är inte dålig som Lawrence, men de är fast med sina informativa-men-aldrig-trovärdiga repliker och en omgivning som hela tiden känns som dekor. Detta trots att fotot av Peter Zeitlinger skapar de bilder man kan förvänta sig av landskapen i Jordanien och Marocko (där filmen spelades in). Musiken av Klaus Badelt är sådär svepande som man vill att den ska vara och Kidmans Bell rör sig genom intrigens biopic-stationer med klichéartat skinn på näsan – det är skinn på en alltför perfekt näsa, nämligen; den borde väl åtminstone bli röd någon gång, där ute i öknen?

Det märkligaste med filmen förblir att den kommer från Herzog. Det finns många fyrkantiga och livlösa filmer, i synnerhet om kända personers livsöden, men tristessen är nästan lite provocerande när den kommer från någon som riskerat livet för att skapa sina filmer, där han stirrat in i människosjälen på vidunderliga platser. Här har han, liksom på tryggt avstånd, skrivit en stereotyp Mitt livs novell-story med en historisk inramning för att göra en budget-version av något David Lean hade gjort på den tiden då storfilm tilläts vara stor. Queen of the Desert krymper istället till en futtig halvmesyr, ovärdig alla inblandade.

FREDRIK FYHR


queen2

QUEEN OF THE DESERT

Originaltitel; land: Queen of the Desert; USA, Marocko.
Urpremiär: 6 februari 2015 (Berlinale).
Svensk premiär: 4 april 2016 (DVD/Blu-Ray/VOD).
Speltid: 128 min. (2.08).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (Redcode RAW)/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Nicole Kidman, James Franco, Robert Pattinson, Damian Lewis, Jenny Agutter, Holly Earl, David Calder, Mark Lewis Jones, Christopher Fulford, Beth Goddard, Jay Abdo, Renee Faia, Sarah Crowden, Fehd Benchemsi, Michael Jenn, Assaad Bouab.
Regi: Werner Herzog.
Manus: Werner Herzog.
Producent: Michael Benaroya, Cassian Elwes, Nick N. Raslan.
Foto: Peter Zeitlinger.
Klippning: Joe Bini.
Musik: Klaus Badelt.
Scenografi: Ulrich Bergfelder.
Kostym: Michele Clapton.
Produktionsbolag: Benaroya Pictures, H Films, Raslan Company of America.
Svensk distributör: Noble Entertainment (DVD/Blu-Ray).


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – ohyggligt medioker skildring av Gertrude Bells arbete och (främst) kärleksliv i Mellanöstern på 1910-talet; storyn hänger ihop men är trist, ihålig och banal.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *