Truth

truth

Den lysande filmen Truth är en av 2015 års mest underskattade, och det är lite ironiskt att den hamnat i skymundan med tanke på att den handlar om massmedias mekanismer, hur drev uppstår och fungerar och hur opinionsbildare slåss om vilken färg strålkastarljuset som belyser sanningen ska ha.

Någonstans på vägen har man beslutat att filmen att jämföra Truth med är Spotlight, eftersom båda filmerna innehåller ett team journalister. Att jämföra dessa filmer blev en regel någonstans efter premiären i Toronto i fjol, då filmen möttes av en generös kritikerkår som sällan nämnde Spotlight mer än i förbifarten, men efter Oscarsgalan då man dömt ut Truth som ”sämre än Spotlight”.

Jag fattar inte grejen – var inte 2015 stort nog för två filmer om journalister? Spotlight och Truth handlar inte ens om samma sak. Oscarsvinnaren handlade om journalisternas arbete – Truth handlar om reaktionerna på ett sådant arbete.

Men om vi nu håller på och jämför så tycker jag att Truth är den bättre filmen. Medan den rena, sexiga pedofilavslöjarfilmen Spotlight onekligen är mer stringent i formen och jämn i rytmen så är Truth redo att smutsa ner sig i jakten på att visa sitt ämne. Fastän Spotlight onekligen var ett beundransvärt stycke underhållning så hade den mycket lite att säga om pedofili i katolska kyrkan, eller personerna som upptäckte scoopet.

Men naturligtvis var det berättelsen som var lättast att lyssna på. Berättelsen i Truth är istället mer komplicerad och deprimerande, en om fakta och journalistiska teknikaliteter, men den förklarar också hur och varför journalistiken är under belägring av de stora fiskarna.

t1

En stor del av intensiteten i de här farorna genomsyras i blicken hos Cate Blanchett, som är snäppet mer lysande än vanligt i rollen som Mary Mapes, 60 Minutes-ankaret vars undersökning av George W. Bushs mystiskt bristfälliga militärtjänstgöring under Vietnamkriget gjorde att hon mötte ett enormt drev och förlorade jobbet och satte käppar i hjulet för alla i hennes team, inklusive den amerikanska klenoden Dan Rather, här spelad av Robert Redford, vars närvaro har att göra mer hans arv från Alla presidentens män (1976) än Redfords hyggliga likhet till Rather.

Filmen börjar någonstans halvvägs mot slutet och ger oss filmen i en flashback – vår gamle vän How We Got Here – där Mapes första undersökningar leder henne till att samla ihop ett koffeinstint team (spelat av Dennis Quaid, Topher Grace, Elisabeth Moss) som via en serie visselblåsare och gamla dokument från 70-talet inser att Bush skolkade från sin militärtjänstgöring med förvånansvärd enkelhet – detta arbete sker, i sin tur, under Bush-Kerry-kampanjen, då högern ifrågasatte Kerrys militära CV.

Det är inte en speciellt intressant story, och den som tror att Truth handlar om huruvida Bush tjänstgjorde i militären eller inte missar poängen (och jag misstänker att Spotlight vunnit poäng över Truth för att man jämfört ämnen och inte innehåll). I grund och botten handlar Truth om drevet som uppstår efter att Mapes arbete börjar. Det är en film som handlar om faktumet att journalistiskt arbete inte alltid är lukrativt för de konglomerat som äger nyhetsstationerna, eller för de politiska influenser som de är i symbios med.

t2

Det är en komplex situation och regissören James Vanderbilt försöker inte att ge oss en total överblick, eller driva ett fulländat argument, som en Oliver Stone. Istället placerar han oss nära Mapes, som skiner av Blanchetts brinnande intelligenta närvaro, och vi får hänga med bäst vi kan när nyhetsstormen blåser upp, högerbloggarna attackerar, näthatarna spyr sin troll-galla, källorna ändrar sig och hoppar av och fokuset driver iväg från saken – att Bush inte var värre än Kerry vad gäller sin patriotiska tjänst – och börjar handla om huruvida det ”bevisande” dokumentet från 70-talet, en korrespondens mellan överhuvuden om Bushs tjänstgöring, är fejkat eller inte.

Det finns ingen enskild händelse som kan förklara hur ett drev uppstår – plötsligt har alla röster bara bildat en högljudd ström, och den går utför, och de inblandade hamnar snart på den. Mapes blir ifrågasatt som politiskt jävig, ohederlig i sitt arbete och (naturligtvis) oattraktiv och bitchig; till slut måste hon möta en McCarthy-kommitté där hela hennes liv sätts under lupp och varje aspekt av hennes personlighet skärskådas.

Samtidigt är filmen intelligent nog att inte skapa pamflett-nidbilder av Mapes motståndare – fastän filmen är byggd på hennes egen bok så är den inte gjord med blodad tand utan tvärtom rättvis och journalistiskt hederlig i sin bedömning av läget; naturligtvis var inte Mapes som person ”neutral”, en människa varken kan eller behöver vara neutral i alla lägen, men hon gjorde sitt bästa för att vara det som journalist.

Truth blir därför en film som handlar om att en reporter aldrig kan vara felfri, och att det finns krafter som kan använda det mot dem – men den har också den intellektuella anständigheten att låta åskådaren döma innehållet själv. Det är inte svårt att tänka sig en politisk motståndare till Mapes se filmen och tycka att det mesta som händer henne i filmen är hårt, men rimligt och rättvist.

Och medan Truth lyckas med det här demokratiserande lilla konststycket så ger den oss också bra karaktärer på eleganta och subtila sätt; vi inser att Mapes har ett djupt psykologiskt rotat behov av att ge tillbaka på orättvisor, på grund av att hon blev misshandlad av sin far när hon växte upp, men filmen behöver inte slösa tid med att förklara det; det räcker med ett par hänvisningar, sluga allusioner och Blanchetts brinnande blick för att Mapes ska bli en psykologiskt fulländad karaktär som vi känner och förstår intuitivt, som om vi lärt känna henne själva. Samtidigt använder filmen andra karaktärer mer symboliskt – Topher Grace får tala för filmens politik i rollen som den luggslitne rebell-journalisten Mike Smith och en härligt subtil Robert Redford får göra en hyllning till Dan Rather samtidigt som filmen hyllar Redford i ett magiskt meta-ögonblick mot slutet.

Riktig journalistik är idag lika sällsynt som riktiga filmer – seriösa draman på mellanbudget-nivå, gjorda för vuxna människor. Man kan hitta så mycket sämre saker än Truth att se om man söker en gripande film om samhället vi lever i, en film gjord för tänkande vuxna människor som vill ha en värld där tänkande är tillåtet och anses vara en fruktbar aktivitet. Det finns ironiskt nog en praktisk effektivitet i den TV-liknande utformningen – filmen är pedagogisk och förklarande,men mest av allt ambitiös, intelligent, informativ och engagerande – den gör jobbet och jobbet är värt att göras.

FREDRIK FYHR


truthpost

TRUTH

Originaltitel; land: Truth; Australien, USA.
Urpremiär: 12 september 2015 (Toronto).
Svensk premiär: 4 februari 2016 (GIFF), 4 april 2016 (DVD, Blu-Ray, VOD)
Speltid: 125 min. (2.05).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 4K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Cate Blanchett, Robert Redford, Topher Grace, Dennis Quaid, Elisabeth Moss, Bruce Greenwood, Stacy Keach, John Benjamin Hickey, David Lyons, Dermot Mulroney, Rachael Blake, Andrew McFarlane, Natalie Saleeba, Noni Hazlehurst, Connor Burke, Felix Williamson, Helmut Bakaitis, Lewis Fitz-Gerald, Philip Quast, Zahra Newman.
Regi: James Vanderbilt.
Manus: James Vanderbilt efter boken ”Truth and Duty: The Press, the President and the Privilege of Power” av Mary Mapes.
Producent: Brad Fischer, Doug Mankoff, Brett Ratner, William Sherak, Andrew Spaulding, James Vanderbilt.
Foto: Mandy Walker.
Klippning: Richard Francis-Bruce.
Musik: Brian Tyler.
Scenografi: Fiona Donovan.
Kostym: Amanda Neale.
Produktionsbolag: Sony Pictures Classics, RatPac Entertainment, Mythology Entertainment, ass. Echo Lake Entertainment, Blue Lake Media Fund, Dirty Films.
Svensk distributör: Scanbox.


rsz_35starrating2-300x72
Betyg och omdöme: Mycket bra film – seriös, intelligent och ambitiös skildring av ett mediedrev och de krafter som motverkar viktigt journalistiskt arbete, men också en engagerande personlig berättelse om underdogs; skickligt filmskapande både i personregi och story-orientering, förgylld av storartat skådespeleri. 

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *