Bland män och får

blandmänochfår2

Det är ”Det våras för…”/”Tjejen som…”-varning på den svenska titeln på denna isländska film. Den handlar om två tjuriga gamla gubbar ute på landsbygden och deras får. Titeln Hrútar översätts till ”Baggar” men filmen heter i Sverige Bland män och får, enbart för att fjolårets isländska landsbygdskomedi Om hästar och män blev en relativ framgång; helt i onödan har alltså två rätt olika filmer blivit, på håll, nästan oskiljbara från varandra.

Filmen har fått bra kritik och den kommer med pedigree rakt från Cannes, där den vann ”un certain regard”-priset (som går till filmer som åtminstone jag ofta tycker är bättre än årens Guldpalmsvinnare). Det var inte utan vissa förväntningar jag såg den. Förväntningar som varken infriades eller tillintetgjordes.

Det är verkligen inget fel på den här filmen. Den är lätt att hylla, antar jag, om man tycker om filmer som prickar in den där gyllene medelvägen av intighet – en film som verkligen inte kan anklagas för att vara vare sig det ena eller det andra. En kritikers dröm, om jag tillåter mig vara lite sardonisk; eftersom inget går att kritisera måste det vara perfekt.

Själv såg jag i Bland män och får en ganska trög och uppblåst film, en köttig historia liksom utspädd med vatten (eller mjöd), där det mesta av speltiden går åt till att filma naturen och griniga gamla gubbar som går runt och gubbar sig.

Mer specifikt två gubbar – ett par bröder. Gummi (Sigurður Sigurjónsson) och Kiddi (Theodór Júlíusson). De har den äldsta, mest bibliska av brödraförhållanden: De gillar inte varandra. Orsakerna är inte mer komplicerade än vad de var för Jack Lemmon och Walter Matthau eller George Burns… och Walter Matthau. Griniga gubbar is as griniga gamla gubbar does.

Naturligtvis är det ironiskt att de bor i samma grannskap, där de alltid bott, och naturligtvis är det en enkel hook att de måste möta varandras blick till slut, och börja samarbeta, när ett yttre hot slår till: En sjukdom upptäcks bland bygdens får och order kommer från högsta ort om att alla får måste dödas av hälsoskäl. Naturligtvis är fåren vad livet går ut på i den här delen av världen, såväl för Gummi och Kiddi som för alla andra, och det är allvarliga nyheter. Det här är den typ av by där årets höjdpunkt är prisutdelningen för ”årets bagge”, vilket delas ut på något kommunalhus eller annat. Vinnaren får äran, bucklan och en ursäkt att dricka mer sprit än vanligt.

b2 b3

Filmen svävar omkring i ett intensivt fixerat dödläge mellan underfundig landsbygdshumor och något slags politiskt orienterat allvar. Det är naturligtvis synd om de människor vars enda mål och medel i tillvaron tas ifrån dem – och regissören Grímur Hákonarson hittar flera små stunder då man verkligen känner de verkliga konsekvenserna för dem. Och eftersom den onda staten inte kan agera skurk så känns Bland män och får nästan lite biblisk, som om denna bygd bokstavligen straffas från ovan; de två rivaliserande bröderna gör inte känslan mindre påtaglig, inte minst när de slår sina hyggligt kloka huvuden ihop för någon slags plan som tar dem till en plats där naturen är rena rama gudsvreden.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att Bland män och får är emellanåt känns som en arthouse-version av någon gammal TV-serie av Ronny Eriksson. Den enda väsentliga skillnaden mellan Gummi och Kiddi är att den ena inte säger så mycket medan den andre låter sitt gevär tala. Och det är väl inget fel med det… men än sen?

Medan den knarriga, småknasiga, snustorra filmen pågår försöker den koppla ihop sina karaktärer med deras kontext, och dem i sin tur med en autentisk och emellanåt atmosfärisk ”Mitt i naturen”-stämning. De enstaka bitarna fungerar men Hákonarson har desto svårare att hitta en form där dessa saker går ihop någon meningsfullt sätt, både vad gäller tempo och innehåll – rent krasst kan man säga att inte så mycket egentligen händer i den här filmen, och den betydelse man kan ge bilderna känns mer som advokatargument än något som faktiskt finns i filmen.

Det är dock sant att filmen är värd ”un certain regard”, för den har sin smålunkande stämning och om det nu känns som en kortfilm uppblåst till långfilmslängd så är den långsamma tempot åtminstone rytmiskt på sitt sätt. Skådespelarna är professionella; det gäller hela ensemblen men förstås i synnerhet Júlíussons Kiddi, som har den melankoliska underton han behöver för att agera Abel mot Sigurjónssons burduse Kain.

Men filmen är så förtjust i sina tomma passager, sin undertryckta naturromantik och sitt överanvändande av omystisk gåtfullhet (inklusive ett irriterande slut) att det är svårt att stanna kvar i karaktärerna och deras situation, vare sig man nu vill se filmen som en lustig dramedi, en solidarisk skildring av isländska bönder, en bibilisk allegori eller alla tre på en och samma gång.

En god anledning att se filmen är, som alltid, för att se något intressant och ovanligt. Bland män och får tar oss till en annan plats, och vi känner den platsen; sakerna som händer mellan första och sista scenen går att fundera över, och här och var är filmen roande lika mycket som den här och var är gripande.

En god anledning att inte se filmen är att den inte lär ge dig något att minnas speciellt länge – den ena kvalitén tar ut den andra och ingenting finns kvar för oss att känna, tänka, beundra eller intressera oss för. Det är en knepig film som kommer och går utan att göra mycket väsen av sig, lite som en barfluga på lyset som avbryter dig på vägen hem från krogen för att i förbifarten förklara något mycket viktigt, något av transcendental betydelse, eftersom han ”sett något i dina ögon”. Jag klandrar inte honom för sin egensinnighet, och jag känner kanske viss odefinierbar beundran för honom, men jag är också glad när han försvinner. På samma sätt var jag också glad när den här filmen var slut.

FREDRIK FYHR


blandmänochfår1

BLAND MÄN OCH FÅR

Originaltitel; land: Hrútar; Island, Danmark, Norge, Polen.
Urpremiär: maj 2015 (Cannes), 28 maj 2015 (Island).
Svensk premiär: 30 januari 2016 (GIFF), 8 april 2016.
Speltid: 93 min. (1.33).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (HD)/DCP/2.35:1
Skådespelare (fullständig rollista): Sigurður Sigurjónsson, Theodór Júlíusson, Charlotte Bøving, Gunnar Jónsson, Þorleifur Einarsson, Sveinn Ólafur Gunnarsson, Ingrid Jónsdóttir, Jörundur Ragnarsson, Viktor Már Bjarnasson, Ólafur Ólafsson, Jenný Lára Arnórsdóttir, Guðrún Sveinbjörnsdóttir, Þorsteinn Gunnar Bjarnason, Anna Sæunn Ólafsdóttir, Sigurlína Tryggvadóttir.
Regi: Grímur Hákonarson.
Manus: Grímur Hákonarson.
Producent: Grímar Jónsson.
Foto: Sturla Brandth Grøvlen.
Klippning: Kristján Loðmfjörð.
Musik: Atli Örvarsson.
Scenografi: Bjarni Massi.
Kostym: Ólöf Benediktsdóttir, Margrét Einarsdóttir.
Produktionsbolag: Netop Films, samprod. Profile Pictures, ass. Aeroplan Film, Film Farms.
Svensk distributör: Scanbox.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – Välspelad och välregisserad berättelse om två trilskna bröder och deras livsviktiga fårproblem, men för tunn för att få substans och för oansenlig för att bilda en tillfredsställande helhet.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *