Malicks meningar (2/2)

mm1

<- Del 1.

(Texten innehåller ”spoilers”, typ).

”I just teach this moment. Pay attention to this moment. And everything is there… perfect…”

Det enklaste sättet att förklara Malicks filmer, och Knight of Cups i synnerhet, är att säga att de utspelar sig inuti huvudpersonens huvud, i ett enda här och nu; som om man pausat världen, tagit en cell av en människas själ och sedan gjort en film om allt som finns i den cellen. Eftersom vi är i nuet ser vi bara minnen, och allt vi hör är saker som redan sagts. Vi rör oss genom dessa minnen och ord enligt den gamla hederliga stream of consciousness-tekniken – Malick argumenterar mycket övertygande för idén att den tekniken fungerar mycket bättre på film än i litteratur.

För att skapa och bemästra det här perspektivet så använder sig Malick av ett helt eget filmspråk, ett som består av bilder och ljud sammanförda på ett par olika sätt – inte hur många som helst, och inte hur som helst, utan främst på de tre sätt jag nämnde i förra delen; symbol-bilder, minnesskildringar och voice over-montage. Eftersom det är dessa tre saker Malick klipper mellan förintar han alla möjligheter till en kronologisk narrativ – det är bara dessa bilder i omlopp, liksom i tankekedjor följer de varandra med en viss tematisk logik (när ett par japanska groupies gör djävulstecken och andra sataniska gester klipper vi t.ex till en våg som sköljer rakt över kameran, som om den vill skölja bort synden och rena själen) men det finns ingen kronologi; nu är nu, omöjligt att fånga, och då är det som hänt, dessa minnen.

”Raise the earthbound body and soar with it into heaven”

Därmed inte sagt att Knight of Cups är utan sammanhang. Liksom i hans två tidigare filmer, The Tree of Life (2011) och To the Wonder (2012) är karaktärernas upplevelser gestaltade ur en kristen tematik som tycks vila djupt i Malicks verk.

Med ”kristen tematik” menar jag nu inte någon dogmatisk propaganda om treenighet och återuppståndelse, eller någon ångestdriven synd- och skam-logik eller apokalyptiskt svammel om att syndarna tagit över världen. Precis som i denna fina text av Damon Linker på ”The Week” menar jag en mer filosofiskt orienterad ”klassisk kristendom”, såsom den såg ut innan sekularismen slog igenom, en tro på människan som en vilsen, lidande varelse som måste finna ro genom uppoffring och ödmjukhet, inte falla för de egoistiska synderna och den förrädiska, enkla lyckan.

Som Linker noterar så handlade Tree of Life om ondska och lidande i en universell kontext, där naturens våld orsakar smärta som människan måste acceptera, medan To the Wonder undersökte kärlek, dels den levande och ständigt omväxlande kärleken mellan människor och dels den eviga och villkorslösa kärleken till högre ting och/eller ideal.

Knight of Cups handlar i sin tur om hem och vilsenhet – hemmet, familjen, är Malicks heliga grogrund och en plats som Tree of Life och To the Wonder tar för givet; Rick, huvudpersonen i Knight of Cups, är dock på en fundamental nivå ensam; han är inte bara ”singel”, för Malick har han vänt huvudet bort från Gud och är universellt ensam – han har lockats till en annan tro än den rätta, tron på självförverkligande, karriär och pengar, och den har lett honom till en innehållslös tillvaro i lyx och överflöd där kvinnorna han försöker skapa kontakt med är lika mycket objekt som allt annat i hans liv; Rick lever ett själlöst liv, men hans själ lever fortfarande, om än svag, och nu får den honom att söka, med den kraft som finns kvar, efter frälsningen han inte förstår finns: Frälsningen i fru och barn, familjen.

Jag skriver ”nu”, men i Malicks logik har det ju redan hänt – som alla Malick-filmer är Knight of Cups någon slags tillbakablick; inte förrän i det allra sista ögonblicket av filmen är vi på tröskeln till nuet, bara ett vitt ljus och ordet ”begin”. Det är talande för Malicks syn på familjen att livet inte ens börjat förrän familjen och barnet etablerats. Ricks skärseld i Hollywood har bara varit en död prolog.

cups

När Rick lever i sin kala lägenhet i Hollywood, går på meningslösa kändisfester, super tills morgonen och avverkar ett nytt förhållande per säsong, så lever han egentligen i en skärseld. Att Hollywood representerar helvetet för Malick står klart i det återkommande användandet av tarot-kort och annan ockult estetik – detta mönster har kritiker snappat upp och förutsatt att Malick på något sätt skulle vara intresserad av tarot, och att det på något sätt skulle vara positivt att Rick var en ”knight of cup”.

Men tarot-korten är bara scenografi, på sin höjd ett tematiskt villospår, och jag tror inte ens att de ”tarot-titlar” som vissa av kvinnorna får ska tolkas utefter vad tarotkorten betyder – när Cate Blanchetts karaktär introduceras under ordet ”Judgment” så tror jag att vi ska tolka det bokstavligt; när Natalie Portmans karaktär, som blir gravid (och därför naturligtvis är av extra intresse för Malick), introduceras under ordet ”Death” så är det en hint om att hon genomför en abort. Och, inte minst, när Teresa Palmers New Age-svamlande strippa introduceras som ”The High Priestess” så är det en slags hånfull ironi; en kvinna som har huvudet fullt av lösryckt nonsens och som inte kan se att hon lever som en totalt objektifierad handelsvara – okunnighet och brist på självinsikt, idealegenskaper i Malicks Hollywood-Helvete av socio-kapitalism och materiell själlöshet.

1p

Ett något mer konspirationsteoretiskt argument: I den första postern för filmen figurerar målningen ’Själens träd’ av Dionysius Andreas Freher (1649-1728), en kristen mystiker som vigde sitt liv åt Jacob Böhmes idéer. Böhme (1575-1624) var en tysk mystiker, filosof och teolog som ansåg att människor alltid faller från den rätta läran, och att de måste gå igenom helvetet för att finna gud igen. Det är också en sådan vandring jag tror Rick har gått igenom i Knight of Cups.

”Begin”

Som jag tidigare nämnde har Knight of Cups två huvudsakliga visuella symboler: Vattnet och vägen. Vattnet är elementet som renar Ricks själ från synden, men det är också symbolen för liv och ”det kvinnliga”, dvs. barn och familj. Vägen, i sin tur, är Ricks väg, hans ensamhet och möjligheten till ett hem i slutet av den vägen.

Ett av de mer typiska klagomålen på filmen är att det är för många (antar jag) bilder på kvinnor som ”badar” i den, som om de skulle vara helt sammanhangslösa. Kvinnor vid vatten må vara en klyschig bild, men det verkar stå klart att de flesta missade sammanhanget som filmens återkommande strand har, kontra de många swimmingpoolerna.

vägen
vattnet

Det är ingen slump att Rick kör varje kvinna han träffar (på vägen) till stranden (vattnet) där han liksom nästan försöker ”döpa” dem, för att se om de är Fröken Rätt. Jag säger inte att det här inte är naivt eller fånigt, det får man väl tycka – jag säger att få ens tagit sig tid att upptäcka det här, trots att det är en av filmens mest basala och uppenbara mönster.

Redan de första sekvenserna i filmen är ganska talande, och för den som vill att filmer ska förklara sin konflikt och sina mål – och vill insistera på att sådant också ska hittas i Knight of Cups – borde de vara ganska tillfredsställande. Jag skulle tippa på att redan de tio-femton första tagningarna och klippen vi får se innehåller både vägen, vattnet och Malicks paradis- och skärseldsformulering.

Den allra första bilden av filmen visar oss Rick, rastlöst vandrande i en dal, liksom för att undersöka, den lilla plätt vatten som finns på botten.

dv

Det här är ett exempel på Malicks första bildkategori: Den symboliska bilden. Man kan för all del tolka denna plats som en verklig plats som Rick brukar besöka – och den kunnige kan identifiera platsen som Death Valley – men icke desto mindre fungerar den främst som en symbolisk plats: Nästan ingenting växer här, och det finns bara lite vatten kvar i Ricks själ, och i detta ödsliga tomrum som symboliserar hans liv, står han fundamentalt ensam – som sagt, inte bara rent praktiskt utan främst själsligt, och i Guds ögon.

Bara några ögonblick senare erkänner Rick i voice overn: ”All those years… living the life of someone I didn’t even know”, vilket klart och tydligt förklarar att Rick nu funnit ro, och att hans Hollywood-liv bokstavligt talat är ett minne blott.

Medan Rick säger detta får vi också se honom köra på (den symboliska vägen) där vi kör rakt in i ett överväldigande ljus i slutet av tunneln.

dv2

Det är ganska uppenbart hur man ska tolka filmen här, redan i dess första minuter, så jag antar att de flesta kritiker (som inte nämnt något av dessa saker) varit så otända på att se filmen att de från början valt att ”sitta ut” den istället för att engagera sig för den. Vi kan dock helt klart ta påståendet att Knight of Cups skulle vara ”lösryckt”, eller att den hade kunnat vara ”klippt hursomhelst”, och kasta det i soptunnan.

Genom hela filmen strör Malick bilder av barn, familjer och Ricks slutgiltiga kvinna på sätt som är för många för att gå in i detalj på (men min favorit är kanske när han stannar upp på ett café, och förblir stirrande på en främlings datorskärm som visar en ultraljudsvideo).

Den slutgiltiga kvinnan är Isabel, spelad av Isabel Lucas; vi får se ytterst lite av henne – hon har ingen tarot-titel, eftersom hon inte är en villospårskvinna från helvetet, och hon får ingen berättelse och nästan ingenting att säga (kanske någon slags kommentar om privatlivets helighet, vilken Malick själv är extremt mån om).

Vi får dock veta tillräckligt för att kunna förstå att hon är Fru Rätt; hon är den som förenar vattnet på stranden (där hon ritar tecken i sanden) med vattnet i swimmingpoolen där hon dyker och bildar en fascinerande symbiotisk enhet; mot ”slutet” av filmen väcker hon honom ur en gungstolsliknande stol, som om hela filmen varit Ricks halvvakna dröm; intill honom, på verandran, kryper en liten pojke medan hon säger till Rick: ”Wake up” (en av de mest uppenbart symboliska replikerna i filmen).

idefr

”How do I begin?”

Jag skulle kunna göra en klipp-för-klipp-analys på filmen (inte omöjligt att jag gör en) för det är egentligen i själva flödet, och relationen mellan klippen, som Malicks film är så beundransvärd. När man pratar om tematiken så här sakligt, upp och ner, låter den banal och patriarkal. Det kanske den är – och det är förstås fritt fram för vem som helst att tycka det, men det hade varit skönt att åtminstone läsa det i en recension istället för de lösryckta recensioner som finns av filmen nu, varav ett flertal består av stycken man skulle kunna redigera om hur som helst (!).

Men poängen är inte så mycket vad filmen handlar om utan hur det känns. En sak som gör Malick unik är hans impressionism; hans förmåga att förmedla människans varseblivning, intuitiva känslor och intryck, upplevelsen av att vara vid liv. Bara en närläsning kan egentligen försöka förklara det speciella i hans filmer – de komplexa effekterna när en tanke/bild övergår/klipper till en annan tanke/bild, och det transcendentala i att möta känslor och intryck utan att kunna sätta ord på dem. Det blir lite mer grovhugget och platt att bara gräva fram vad hans filmer ”handlar” om, som de här två texterna velat göra.

Ändå finns en mening i fördunklingarna. Det är sant att Knight of Cups inte ”handlar om” karaktären Rick så mycket som den presenterar och visar oss honom, både hans sökande yttre och hans många känslor.

juik

Detta är inte självupptaget eller ego-fixerat. Det är tvärtom, som i alla Malicks filmer, byggt på en fundamental idé om empati, att befolka andras kroppar, se med andras ögon, vilket också gäller för kvinnorna i filmen, som Malick på inget sätt föraktar, objektifierar eller tar för givet (även om de såklart, liksom Rick, måste agera objekt och symboler, eftersom det är en nivå av Malicks konstant symboliska och objektifierande berättande).

Och när vi möter Rick känns det också som när vi lär känna en människa i verkligheten. Vi är inte han. Vi har aldrig träffat hans far, mor eller hans bröder. Vi vet ingenting om kvinnorna han pratar om. Vi känner inte, rent tekniskt, den längtan och det begär han känner. Men vi får intrycket av det när vi tar del av hans berättelse, och därmed känner fägringen av hans själ – som om vi hört honom prata, som om vi lärt känna honom, som om vi bär med honom i oss när vi lever våra egna liv. Kalla det empatins goda cirkel, att vi bär med oss varandras upplevelser när vi tar del av dem. Malicks bildspråk fungerar som en kanal, ständigt öppen, där dessa upplevelser kan forsa fram ostört som perfekta strömmar av medvetande.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *