Man vet att en film som har ordet ”Frankenstein” i titeln inte kommer att vara bra om den börjar med en berättarröst som med melodramatisk ironi säger ”You know this story…” som om det finns ett frågetecken där. Som om att vi nu ska bli riktigt överraskade av en helt ny spinn på ”Frankenstein” – en roman som utan överdrift filmats över hundra gånger, och som alltid kommer att förbli ett bättre säljargument än en kvalitetsgarant.
Anledningen är egentligen självklar: Om filmen verkligen var en häftig ny spinn på ”Frankenstein” så skulle den inte behöva skryta om det.
Filmen heter Victor Frankenstein men huvudpersonen är assistenten Igor, här spelad av Daniel Radcliffe. Förmodligen har filmen titeln den har för att Igor inte har samma klatsch. Men även om vi hade velat se ”Igor – The Movie” vet jag inte hur rimlig Radcliffe är i huvudrollen, eller varför han inledningsvis är en cirkusclown som blir hunsad av sin direktör á la Elefantmannen (1980). Jag förstår att Radcliffe är sugen på att vara med i filmen – efter Harry Potter-filmerna har han gjort en hel del skräckfilmer av gammaldags gotiskt slag – men man har känslan av att han tackade ja till Victor Frankenstein innan han visste att han inte skulle spela titelrollen utan… Igor.
Istället spelas Victor Frankenstein av en mestadels frejdigt överspelande James McAvoy – det är miner och galna skratt och stora gester och mer eller mindre det vi är vana med. Men Frankenstein är åtminstone en karaktär. Den enda poängen med Igor är att han heter Igor.
Någon har alltså varit smart nog att kläcka idén att göra en ”origins story” om Igor, men idén är inte tillräckligt smart för att göra en helt generisk Frankenstein-film som är ungefär exakt som alla andra du sett, bara snäppet sämre och mer förutsägbar.
Faktum är att den tradiga sträckan där vår galne professor experimenterar sig fram till återanimeringen av liv är så automatisk att man tror att originella idéer varit så omöjliga för manusförfattaren Max Landis att han inte kunnat inleda en berättelse med något så ”radikalt” som en berättelse om Igor. Upptakten är så hafsigt och snubblande skriven och regisserad att filmen inte verkar intresserad av den, trots att det borde vara kärnan i hela berättelsen. Man hinner knappt tänka tanken att Radcliffes liksom ständigt snopna ansikte onekligen passar i melankolisk clowndräkt, innan hans puckelryggade cirkusclown omedelbart räddas från cirkusen av Frankenstein, som plötsligt bara är där och tar med honom hem till sig. En kvick make-over senare och Igor är en puckel-lös gentleman. Så mycket för det radikala Igor-ursprunget.
När Igor sedan blir en gentleman – vilket bokstavligt talat bara är en fråga om en make-over, eftersom han redan från början är ett oförklarligt medicinskt geni – agerar han praktiskt taget samma moraliskt rättrådiga sidekick som fanns i de gamla Hammer-filmerna om Frankenstein. Då hette han Hans eller Paul, och det var alltid hans uppgift att komma fram till att Peter Cushings professor var tokig och behövde stoppas. Nu heter han Igor, för Igor är ett namn folk känner till i Frankenstein-sammanhang medan Paul och Hans låter för likt Anders och Stefan. ”Du har glömt vem du är!” ropar han till McAvoys Frankenstein när han gått från excentrisk till spritt språngande; ”Du har glömt cirkusen!” svarar han – varpå jag inser att jag också glömt cirkusen. Det må ha varit hela Igors uppväxt, men vi såg bara några minuter av det.
I de gamla Hammer-filmerna fanns också oftast någon polis eller annan som var Frankenstein på spåren och han dyker upp här också i form av den neurotiske och vid det här laget rätt typecastade Andrew Scott (förmodligen mest känd som Moriarty i TV-serien ”Sherlock”). Exakt hur han kommer att komma honom på spåret får vi inte riktigt veta, för detta är inte en film som bemödar sig med att förklara speciellt mycket av vad som händer i intrigen. Vi behöver en plit här, mest så att någon kan rikta en pistol mot en annan mot slutet, och säga något tilltänkt dramatiskt.
Frankenstein väcker ju sin skapelse till liv via blixt och dunder, och lite energi hade inte skadat. Istället får vi en blekt framtuffande halvmesyr med alla de vanliga stoppen på vägen – ”It’s alive! It’s alive!” – och en sömnframkallande generisk kärleksintrig mellan Igor och den gamla cirkusartisten Lorelei (Jessica Brown Findlay) som får vara frånvarande under större delen av filmen medan Victor blir galnare och galnare, regnet blötare, skriken tjatigare och någonstans vid det laget då monstret brölar sitt första bröl är det tänkt att vi ska ta karaktärernas sorgliga öde på allvar, fastän McAvoys galne professor under större delen av filmen verkat ha varit allra mest inspirerad av Gene Wilder i Det våras för Frankenstein (1974).
Som i de flesta filmer finns det förstås i Victor Frankenstein, någonstans, en idé till en bra – motsatsen skulle vara I, Frankenstein, där monstret gjordes om till en odödlig superhjälte (en film som onekligen aldrig hade kunnat bli bra till att börja med). Att göra Igor till en vetenskapsman skicklig nog att rivalisera Victor Frankenstein själv är en bättre idé… men det känns egentligen aldrig riktigt som att filmen vet om det.
Snarare är den ett exempel på illavarslande dåligt modernt filmskapande. Allt som en gång var substans – till exempel Mary Shelleys roman ”Frankenstein” – har nu reducerats till ihåliga, säljbara symboler och objekt – namn som Igor, Victor, repliker som ”It’s alive” och klichéartade åskoväder. Det betyder ingenting längre, men det är som att ingen märker något. Man kan lika gärna säga att man gör ”en ny spinn” på berättelsen. Det är ju trots allt också bara ord.
FREDRIK FYHR
VICTOR FRANKENSTEIN
Originaltitel; land: Victor Frankenstein; USA, Storbritannien.
Urpremiär: 10 november 2015 (New York).
Svensk premiär: 11 april 2016 (VOD, Import-DVD/Blu-Ray).
Speltid: 110 min. (1.50).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Daniel Radcliffe, James McAvoy, Jessica Brown Findlay, Bronson Webb, Daniel Mays, Spencer Wilding, Robin Pearce, Andrew Scott, Callum Turner, Charles Dance, Alistair Petrie, Mark Gatiss, Guillaume Delaunay.
Regi: Paul McGuigan.
Manus: Max Landis, efter romanen ”Frankenstein” av Mary Shelley.
Producent: John Davis.
Foto: Fabian Wagner.
Klippning: Andrew Hulme, Charlie Phillips.
Musik: Craig Armstrong.
Scenografi: Eve Stewart.
Kostym: Jany Temime.
Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, Davis Entertainment, Moving Picture Company, ass. TSG.
Svensk distributör: Fox UK (Import), Plejmo, SF Anytime (VOD).
Betyg och omdöme: Under medel – fantasilös och generisk Frankenstein-film som påstår sig ha en ny spinn, men som storymässigt är identisk till en gammal Hammer-film, bara mindre engagerad i alla avseenden med tomma karaktärer och dialoger på tomgång.
Ett svar på ”Victor Frankenstein”