Me and Earl and the Dying Girl

me and earl and the dying girl

Me and Earl and the Dying Girl hade premiär på Sundance, där den blev en kritikerfavorit och vann både det stora jurypriset och publikens pris. Det talades om att en hederlig, intelligent indie-version av en konventionell cancer-melodram som Förr eller senare exploderar jag, och att regissören Alfonso Gomez-Rejon gjort en uppriktig, lyhörd, realistisk och ohyggligt fin film.

Men omkring den vidare lanseringen av filmen uppstod ett annat läger som menade att filmen i själva verket var odräglig, självbelåten, falsk och deprimerande.

Jag tillhör det lägret.

Faktum är att jag inte riktigt vet vart jag ska börja med den här filmen – det är kanske lika bra att jag håller mig så kort som möjligt, för vad är poängen med att jag spyr galla över en stackars film som någon nu haft viljan att göra och som vissa verkligen gillar. Kort sagt kan man säga att många ogillar den här filmen lika mycket som jag, och att du kan vara en av dem. Jag antar att det beror på hur man reagerar på olika saker.

Jag menar, en mer objektiv recension skulle förmodligen konstatera att Me and Earl and the Dying Girl må vara en i grunden konventionell snyftare men att den åtmistone är ganska personlig i sin stil. Det är den typen av stil som tycks förknippad med det alltmer abstrakta begreppet ”indie” – Me and Earl and the Dying Girl är dock skapad av produktionsbolaget Indian Paintbrush, som producerat Wes Andersons filmer och ägs av affärsmannen Steven M. Rales, just nu rankad på plats 118 över USA:s mest förmögna människor. Vilket alltså gör denna film till McIndie.

Min mer subjektiva recension skulle istället gå något i stil med: Me and Earl and the Dying Girl är en komedi utan humor och ett drama utan själ. Den handlar om en tonårig kille som börjar umgås med en tjej som är döende i cancer – och det är en bättre intrig än karaktärerna förtjänar. De är alla små film-robotar, modellerade efter samma självironiska indie-sitcom-ideal, och allt de säger låter likadant; varje replik är synkroniserad för att gå ihop i en monoton tapet av ”quirk”. Det är en film av ”Scrubs”-generationens självhatande indie-hjärnor och där finns ingen plats för det allvarliga eller det djupa – religionen heter egoism, och de är fundamentalsiter; ironin är bokstavligt talat bottenlös, och varje försök att finna en mening eller ens en idé med något möts med reflexmässigt förakt. Det är en feel-good som gjord av Patrick Bateman, seriemördaren i American Psycho (2000) som konstaterar att yta är allt, det inre spelar ingen roll och social dekorum, att inackordera sig i en laglydig mediokritet, är livets mening. Rädslan att säga något fel, eller ens något rätt, är för stor. Det är rädslan att överhuvudtaget finnas till.

American Psycho är dock, förstås, en satir. En sådan inställning är ju inte naturlig, ens för tonåringar. Det är en av anledningarna till att jag inte tror ett ord av Me and Earl and the Dying Girl – jag tror att regissören och manusförfattaren attraheras av jargongen hans karaktärer har, men alla försök att göra dem till seriöst menad feel-good är falsk marknadsföring. Jag trodde inte mina ögon när jag läste i en intervju med honom, där han påstår att han gillade sina egna karaktärer för att de inte låter som filmkaraktärer utan pratar som riktiga människor… Jag vet inte vad för människor han umgås med – har han hittat på dem själv?

medg1

Titeln förklarar karaktärernas hierarki. ”Me” är den viktigaste – det centrala perspektivet, det allra viktigaste ordet. ”Me” är en kille som heter Greg (Thomas Mann) och är en deprimerad, självhatande, lakonisk och väldigt irriterande high school-kille som tydligen har så dåligt självförtroende att han inte vill synas i skolan, ständigt vill smälta in i tapeten och göra dåliga filmer med sin kompis Earl (RJ Cyler); man skulle kunna tro att det fanns något sätt att sympatisera med Greg men hans patetiskt självplågande ego dominerar hela filmen, såväl i hans släpiga utseende och hans dryga berättarröst som sättet allt vi ser, och varje nytt klipp, bekräftar hans egoistiska syn på tillvaron, som tycks utgöra en Bermuda-triangel av självupptagenhet, misantropi och självförakt; Greg är alltså en kille som är besatt av sig själv, medan han samtidigt hatar sig själv, och avfärdar allt som har med något som helst att göra som meningslöst och tråkigt. Han blir så trött att han kastar sig på golvet, och ligger där och sprattlar, när hans mamma tvingar honom att umgås med Rachel (Olivia Cook), en tjej i hans klass som fått leukemi. (Hon är alltså titelns ”dying girl”, längst ner i betydelsekedjan).

Naturligtvis annonserar filmen att den vet om det här – på så sätt tror den ju att den kan slippa lösa problemet. Det är mycket så med den här filmen – ironiska rökridåer över en urholkad kärna. Det är ingen slump att storyn egentligen är helt konventionell, eftersom ytan och stilen och jargongen är det enda filmen lever på. Som vilken annan sådan här bakvänd film som helst så är tanken att vår självupptagna yngling ska bli en bättre människa genom att umgås med den heliga martyren – istället för att fokusera på Rachel, som tydligt är den som har mest problem och är i den mest intressanta positionen för en berättelse, så handlar den här filmen om den provocerande betydelselösa Greg, som har ångest över skolbalen, inte orkar söka till college och vill göra en film som inte är den vanliga tramset han gör med Earl – en figur vars mest igenkännbara kännetecken är hans återkommande replik ”titties”, som han säger medan han stirrar ut i ingenstans.

Det är inte roligt, men det ska det väl heller inte vara. Filmen har en självmordsideologi där den är undermålig och obegåvad och sedan påpekar hur undermålig och obegåvad den är. De filmer som Greg och Earl gör är taffliga parodier på kända filmklassiker (deras Citizen Kane heter ”Old Citizen Cane”, till exempel) och de är faktiskt ganska talande. Tydligt är att Gomez-Rejon sett de där klassikerna, men jag vägrar tro att Greg och Earl skulle vara kreativa nog att komma på parodierna, eller ha intresse av att se originalen, och samtidigt vara sådana zombies. I verkligheten skulle ju trams-filmerna kunnat bli YouTube-succéer men Gomez-Rejon är några generationer för gammal för att förstå hur generationen han skildrar fungerar.

Medan filmen går igenom sina helt konventionella snyftar-passager pågår hans stil som ett enda stort fuskbygge – vi ser hela tiden på hans idé om en självupptagen och lakonisk tonåring, men vi möter aldrig själva tonåringen, som han är i verkligheten, eller hans värld, som den faktiskt ser ut; och ju mer Gomez-Rejon försöker, desto större blir krockarna när hans olika idéer inte går ihop för att bilda något trovärdigt.

Det är nog obehagligt att försöka acceptera tanken att en typisk tonåring är så empatilös och egoistisk att han inte orkar engagera sig det minsta för en cancersjuk tjej, hans gräsliga medvetenhet om sin egoism är ännu värre – och det värsta är att Gomez-Rejon inte verkar förstå att det påminner mer om en satir än den sentimentala och hjärtevärmande feel-good det otroligt nog är tänkt att vara. Han vet hur man håller i kameran, filmen är från början till slut självsäkert gjort rent stilistiskt, och skådespeleriet är välregisserat.

Men han är inte lyhörd för människorna i filmen och han verkar inte ha tänkt igenom hur de ska bete sig – för det verkar faktiskt som att han inte bryr sig om dem. Om det slagit honom att ungdomar som Greg finns i verkligheten, har han insett vad det innebär? Sådana som har så dåligt självförtoende att de äcklas av sig själva, och som sysslar med frigörande, psykologiskt självskadebeteende när de väljer att fokusera på den enkla och okomplicerade misantropin – tanken på att allt, precis allt, är vidrigt och meningslöst – eftersom den tanken frigör en från allt ansvar, alla handlingar. Ett ingenting är den ultimata flykten.

Men sådana ungdomar, verklighetens Gregs, mår väldigt dåligt och är kliniskt deprimerade. Gomez-Rejon verkar bara se det som en schysst medianfigur att göra en schysst film om, någon som kan tilldelas en sympatisk liten karaktärsark som om han bara är en vanlig tonåring med lite typiska tonårsproblem. Visst är tonåringar självupptagna, och visst förstår jag att poängen med filmen är att Greg ska bli mer empatisk mot andra… men kvalitén på den empatin, och kvantiteten av den, är skräckinjagande låg och liten.

Inte heller hänger filmen ihop. Om Greg och Earl har ett passionerat filmintresse, varför gör de dåliga filmer med flit? Om vi ska bry oss om den cancersjuka Rachel, varför är filmen från början till slut distanserande ironisk? Om poängen är att Greg ska bli en bättre människa, varför är hela filmen präglad av en så konstant cynisk och självironisk attityd? Om Greg lär sig något, varför visar inte filmen det? Och främst, om vi nu ska bli berörda av Rachels cancer, varför handlar inte filmen om henne? Kanske för att Gomez-Rejon velat göra en film mer än han brytt sig om vad den ska innehålla eller varför. Filmen han gjort är blind och döv.

FREDRIK FYHR

*

Me Earl and the Dying Girl recenserades tidigare på sidan av Robert Warrebäck från Stockholms Filmfestival.


medgposter

ME AND EARL AND THE DYING GIRL

Originaltitel; land: Me and Earl and the Dying Girl; USA.
Urpremiär: 25 jaunari 2015 (Sundance).
Svensk premiär: 12 november 2015 (SIFF), 11 december 2015 (begränsad).
Speltid: 105 min. (1.45).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: SxS (2K); DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare:  Thomas Mann, RJ Cyler, Olivia Cooke, Nick Offerman, Connie Britton, Molly Shannon, Jon Bernthal, Matt Bennett, Katherine Hughes, Masam Holden, Bobb’e J. Thompson, Gavin Dietz, Edward DeBruce III, Natalie Marchalletta, Chelsea Zhang, Marco Zappala, Kaza Marie Ayersman, Etta Cox, Karriem Sami, Hugh Jackman, Cheryl Kline, Joan Augustin. .
Regi: Alfonso Gomez-Rejon.
Manus: Jesse Andrews, efter sin bok.
Producent: Jeremy Dawson, Dan Fogelman, Steven Rales.
Foto: Chung-hoon Chung.
Klippning: David Trachtenberg.
Musik: Brian Eno, Nico Muhly.
Scenografi: Gerald Sullivan.
Kostym:Jennifer Eve.
Produktionsbolag: Indian Paintbrush.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox Sweden (DCP, 2015).


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – tekniskt begåvad men syntetisk dramedi vars självmedvetenhet och stilfixering gör det tilltänkt känsliga och osminkade innehållet inte bara värdelöst utan falskklingande.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *