Flickan, mamman och demonerna

flickan 1

Flickan är där – hon är åtta och heter Ti (Esther Quigley). Hon går i skolan och verkar klara sig rätt fint, trots att de andra barnen säger att hon luktar kiss, och att hon ivrigt påstår att demoner visst finns i verkligheten.

Mamman är där – hon heter Siri (Maria Sundbom) och lever instängd i en schizofren verklighetsuppfattning som gör att hon pratar med människor som inte är där. Hon kan inte ta hand om vardagen, eftersom hon inte har någon kontakt med den. Hon har stängt in sig i en lägenhet utan namnskylt, där hon bor på hemlig adress med den utsatta Ti.

Demonerna är där – de påminner om en halvdålig teatergrupp som framför en spökhistoria för barn. Faktum är att de gjorde mig lite nostalgisk. Jag växte upp med det sena 80-talets barrocka goth-barnprogram som ”Simpor och grodfötter” och ”Ika i rutan”. Ibland har demonerna trenchcoats och är då spioner, som tagna ur drömsekvenser i ”Sunes jul”. Ibland kan de försvinna om man blåser violgodisandedräkt på dem, vilket snarare för tankarna till andra julkalendrar. ”Mysteriet på Greveholm” ligger nära till hands…

Ja, hursomhelst. Flickan är där, mamman är där, och demonerna är där – men själva filmen om dem är lite frånvarande, varför jag själv blir lite disträ. Suzanne Osten har gjort en galen film om en galen person, och då menar jag galen i rent praktiska termer; filmen är dissociativ och knasig, förvirrad och förvirrande, och efter en liten medial diskussion om åldersgränser och skadlighet fann jag till min förvåning att filmen för det mesta är rolig, på ett väldigt subversivt sätt, snarare än otäck.

Det är en märklig och lustig film i sin egen rätt, och den ses bäst av en oinitierad publik. Överväger man dess anspråk, och kontexten den har hamnat i, är den misslyckad. Flickan, mamman och demonerna är nämligen ett skepp som kommer lastat med uppdraget att vara socio-politiskt ”viktig” och på något sätt värd extra angelägenhet. Ostens egna upplevelser med en schizofren mor ledde till en bok, som i sin tur ledde till en teateruppsättning, som nu, lite småslarvigt och fläng-bängigt omdefinierats i ett filmiskt språk. När Statens medieråd gav filmen femtonårsgräns överklagade hon, och menade att beslutet var en del av en större tabubeläggning av psykisk ohälsa – och inte att filmen helt enkelt var mest lämplig för en vuxenpublik.

Diskussionen som följde borde inte vara mer intressant än själva filmen, men det är rätt jämnt skägg. Osten verkar hemvan vid sitt ämne, och vill med all önskvärd tydlighet avdramatisera vårt (orimliga?) obehag inför psykisk ohälsa, men det har också lett till en ganska monoton och stillastående film som aldrig vill problematisera sitt ämne, eller ge det en realistisk kontext, och som därför blir rätt fattig, såväl som berättelse som instrumentellt verktyg (vilket verkar vara en av filmens tilltänkta ”användningsområden”).

Vad som händer i filmen är alltså inte lika intressant att prata om som vad vi ser i den. Både Esther Quigley och Maria Sundbom är fantastiska – Quigley saknar det mesta av barnskådespelares manierade mekanik och det märks att Osten är i full synk med hennes förmåga till impulsivitet och vilja till uttryck. Sundbom klickar också perfekt som hennes mamma (förmodligen eftersom de är mor och dotter i verkligheten), och hon är trovärdig som den psykotiska mamman även om hon i Ostens knasiga inramningar också måste påminna om en galen barnprogramledare som gått bananas i Bollibompastudion i en lägenhet som påminner om en lekrummet-på-fritids-versionen av den i Polanskis Repulsion (1965).

Mycket av samspelet dem emellan är trovärdigt och gripande på det tilltänkta sättet – Ti kan inte avgöra om något är ”fel” med hennes mamma eller inte, hon är ju bara ett barn och mamma är bara mamma, och Siris galenskap är verkligen oförskönad och naturalistisk; jag gillar i synnerhet hur hon introduceras för oss, i några scener inkognito, som om hon är en helt normal människa; vid det laget det framgått för oss att hon är schizofren har vi egentligen inte tänkt tanken – alla kan förmodligen känna igen sig i att vara överstressad, neurotisk, känna sig jagad och bortom tålamodets gräns uppgiven över sin situation. Eftersom det är dessa primala känslor som är grunderna i Siris galenskap känns hon inte ”galen”, på det där professor Frankenstein-sättet, utan mer som en människa med en psykisk färgpalett som någon spillt vatten över (vilket också är vad schizofreni är).

f4

flickan 2

Det är därför synd att Osten inte kan låta bli att skildra Siris demoner i en fiskdamm- och barnkalas-clown-estetik. Det knappa tiotalet demoner som härjar i lägenheten är rent ut sagt fåniga, de är fulsminkade och gapande långsmala män och gamla tanter som bara kan skrämma barn, och de påminner en om att Osten inte riktigt tar (det ”viktiga”) materialet på allvar.

Vilket också på någon filosofisk nivå är meningen med den teatrala inramningen; filmen har en prolog där Sundbom och Quigley som sig själva introducerar filmen och förklarar att allt bara är på låtsas… men tro nu inte att det går att ta på allvar heller, för de sitter i en mörk biosalong och allt präglas av en dunkel ironi. Så det går inte heller att ta på allvar, utan är mest förvirrande.

Allt är liksom hela tiden på låtsas och följer en tingel-tangel-logik – det ger filmen sin säregenhet, sin kreativa scenografi, sin absurda spökhus-estetik och en övertydlig lek med bildformaten, men det krockar också med de mer seriösa anspråken.

Det går ju inte att närma sig psykisk ohälsa genom en stereotyp klichébild av den, och ännu mindre går det att engagera sig för en intrig när Osten själv verkar nästan totalt ointresserad av den; en stapplande, knappt närvarande sidointrig finns, där Siris syster Tamara (Maja Embrink) försöker hitta den gömda lägenheten genom någon slags Mission: Impossible-besläktad FRA-teknik (!) medan Tis något dimmiga lärare (Ulrika Nilsson) inte verkar förstå att något är fel. Eller så gör hon det. Vem vet.

Som om vi inte får ta verkligheten på allvar heller får vi även en polis som är minst lika bisarr som någon av Siris demoner. Så… verkligheten är också en dröm? Eller tänker jag för mycket nu? Tja, filmen uppmanar till att bli tänkt på och ju mer man tänker på den desto fler onödiga frågetecken finner man. Ostens blick tycks så ingrodd i schizofrenin att hon inte ser hur filmen lider. Ti når en punkt då hon verkligen är i fara, men filmen har liksom inte lust att bli spännande.

Människor som Siri finns i verkligheten. Sundboms lysande framträdande gjorde att jag mindes en gång, mer specifikt när jag var på en eftermiddagsvisning av filmen Maleficent. Ungefär en tredjedel av filmen saboterades av en schizofren kvinna som satt i en av bänkraderna och pratade högt med en imaginär person, om hur hon ”back in the days” brukade hänga med Angelina Jolie, när de kastade lådor fram och tillbaka till varandra, då de var hamnarbetare i Istanbul tillsammans. Hon ropades ut av publiken, vilka hon tilltalade med färgstarka könsord, och därefter försvann hon bara för att komma tillbaka för att ”skoja till det” igen.

Jag vet att jag funderade över vad som försiggick i den kvinnans huvud, och att det nog förmodligen var mer spännande än det som pågick i den dåliga filmen. Den mest klyschigt tänkbara skildringen återfinns i Flickan, mamman och demonerna – inte en dålig film direkt, men i grund och botten inte trovärdig. Det är ju när fantasi möter verklighet som galenskap kan skildras – en fantasifull skildring av fantasin är tok-tårta på tok-tårta.

FREDRIK FYHR


f3

FLICKAN, MAMMAN OCH DEMONERNA

Originaltitel; land: Flickan, mamman och demonerna; Sverige.
Urpremiär (svensk): 16 mars 2016 (BUFF), 13 april 2016 (Stockholm Filmfestival Junior), 15 april 2016.
Speltid: 90 min. (1.30).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital(?)/DCP/1.85:1, 1.33:1.
Skådespelare (fullständig rollista): Esther Quigley, Maria Sundbom, Maja Embrink, Ulrika Nilsson, Ardalan Esmaili, Simon Norrthon, Andreas Kundler, Gustav Deinoff, Kajsa Reingardt, Josette Bushell-Mingo, Pia Bæckström, Angelika Prick, Esther Björkman, Kevin Grez, Amy Chen, Ann Petrén, Anna Takanen, Fredrik Lundqvist, Maria Johansson-Josephsson, Piotr Giro, Marina Nyström, Simon Settergren, Katta Pålsson, Victor Criado, Emilie Strandberg, Daniel Söderlind, Jon Henriksen.
Regi: Suzanne Osten.
Manus: Suzanne Osten, Erik Uddenberg.
Producent: Agneta Bergenstråhle.
Foto: Sebastian Danneborn-Spjuth.
Klippning: Sofie Marie Kristensen.
Musik: Anders Niska.
Scenografi: Katarina Bonnevier.
Kostym:Emelia Carlsson.
Produktionsbolag: Fundament Film, samprod. Suzanne Osten AB, Filmregion Stockholm-Mälardalen, Chimney, Independent Studios, Spellbound Capital, stöd. Nordisk Film- & TV-fond, Ålands Landskapsregering, Schizofrenifonden.
Svensk distributör: TriArt.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – originell och egensinnig skildring av ett barns tillvaro med en psykiskt sjuk mor, men skildringen matchar inte berättelsen som är orealistisk och klumpig i övrigt.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *