Partisan

partisan 1

Han är bara mannen i mängden, och du ser honom inte förrän du ser att han ser dig – vid det laget är han nästan framme vid dig, med sin genomträngande blick, och du inser att han är en läskig kille.

Eller, vi i publiken gör åtminstone det. Man kan ju aldrig lita på Vincent Cassel, den ärkefranske skådespelaren som gjort det till sin uppgift att spela de mest tvivelaktiga och osympatiska av karaktärer (och som verkar dyka upp överallt nuförtiden).

Gregori, mannen han spelar här, passar honom bra – en emotionellt känslig, men alltjämt tyrannisk och härskarteknisk man som leder en sekt bestående av kvinnor och barn som bor i ett inneslutet kollektiv i en aldrig namngiven stad. Han tror verkligen vad han säger när han menar att de är säkra från världens ondska, även när han tränar pojkarna hur man använder vapen, så att de kan råna människor på pengar; kollektivet måste ju gå runt på något sätt.

Vi får förmoda att Gregori avlat flera av barnen, och att kvinnorna varit sällsynt ”välplockade” eftersom de alla verkar blint förnöjda över sin tillvaro – i en inledning ser vi honom rekrytera sina första kandidater redan på BB – där de flesta kvällarna verkar gå åt att anordna flipper- och karaokekvällar. Det är mycket vi får förmoda, med tanke på att vi inte får ens smulan av en kontext till vart filmen utspelar sig.

Den här bristen på information, som i slutändan är filmens brist, blir extra påtaglig när den väljer ut ett av barnen som huvudperson – Alexander (Jeremy Chabriel), som vi får veta är Gregoris son. I början av filmen firas hans elvaårsdag, där han av mitt i den aningslösa glädjen hyllas av Gregori som barnens alfahanne och ledare. Alexander är den nämnda första kandidaten, i inledningens BB-scen, och elva år senare är han ledaren för den lilla gerillagrupp som Gregori har tränat upp.

Det står skrivet i manusstjärnorna att Alexander ska göra något slags uppror mot Gregori. Exakt varför, eller vad det betyder, ligger begravt under ett tungt lager av mystik och atmosfär. Jag antar att även en film som Partisan – som bara är minnesvärd på grund av sitt visuella stämningsskapande – behöver någon slags konflikt, där någon slags antagonist står mot någon slags protagonist.

Rent spontant är det förstås inte svårt att förstå – Gregori är bara en karismatisk fadersfigur så länge man lyder honom; hans bestraffningar är grymma och neurotiska, hans beteende oförutsägbart när han blir upprörd (eftersom han uppenbarligen är ofrisk på något sätt) och, tja, liksom alla sektledare är han såklart en bad guy.

Men den som inte letar efter en begraven hund kommer inte ha en speciellt intressant stund med Partisan – och den som letar efter en kommer bli besviken. Filmen är en långfilmsdebut av Ariel Kleiman, som kommer rakt från konstskolan och har gjort flera prisbelönta långfilmer; tydligen är han här inspirerad av en artikel om lönnmördarbarn i Colombia, och både tillvägagångssättet och det visuella resultatet gör att man tänker på regissörer som gjort film i årtionden. Filmen är från början till slut tät som en dimma, en melankolisk atmosfär ilar genom alla scener, den unge Jeremy Chabriel har blod i blicken och Cassel är briljant vald i huvudrollen – det långsamma tempot är trögt, men kommer att tilltala en viss publik och är för den delen lämplig för filmens…

Ah, jag höll på att säga ”innehåll” men där nådde jag halt. Partisan är i slutändan en enda lång ”teaser”. Jag tror att Kleiman tycker om sin förmåga att skapa atmosfär och jag tror han tycker om att gäcka publiken eftersom han kan – jag ger honom det, att det är rätt få förunnat att kunna skapa sådana stämningar vid så unga år (Kleiman är 31 i år).

Men där han är ambitiös nog att skapa intresse är han inte ambitiös nog att leverera något för publiken att hitta. Det är som att det räcker med att vidröra vid vissa idéer, antyda viss tematik, låta karaktärer komma med någon filosofisk poäng eller annan och sluta på ett öppet slut – som om tanken att göra en film kommit före de tankar som borde resultera i en färdig film. Eftersom jag och Kleiman är nästan jämngamla tvingas jag undra om min generation hittar så lite mening i tillvaron att den bara kan skapa attraktiva visuella tomrum, taffliga improvisationer utan mål, träd utan rötter som attraktivt blåser i vinden.

FREDRIK FYHR


ps2

PARTISAN

Originaltitel; land: Partisan; Australien.
Urpremiär: 25 januari 2015 (Sundance).
Svensk premiär: 11 april 2016 (DVD, VOD).
Speltid: 94 min. (1.34).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ?/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Vincent Cassel, Jeremy Chabriel, Katalin Hegedus, Frank Moylan, Mzia Kapanadze, Leri Shaftal.
Regi: Ariel Kleiman.
Manus: Sarah Cyngler, Ariel Kleiman.
Producent: Anna McLeish, Sarah Shaw.
Foto: Germain McMicking.
Klippning: Jack Hutchings, Chris Wyatt.
Musik: Daniel Lopatin.
Scenografi: Sarah Cyngler, Steven Jones-Evans.
Kostym: Sarah Cyngler, Maria Pattison.
Produktionsbolag: Animal Kingdom, Carver Films, Warp Films Australia.
Svensk distributör: Njutafilms (DVD, 2016).


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – visuellt imponerande, stämningsfull och skickligt skapad thriller med apokalyptiska drag, men det sensoriska är inte attraktivt nog att bära ett totalt gäckande innehåll där berättelsen förblir för tunn och tillgjort kryptisk.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *