Malony

malony

När man vill väl, men bara för viljandets skull, gör man ofta mer skada än nytta. I värsta fall är Malony en sådan film – men jag tror att vi kan vara lugna. Så förutsägbar i sina impulser är denna film, att man inte ens behöver se den för att konstatera vad den ska vara. En ”välmenande” eller ”upplysande” film om en ungdom på glid, en ”realistisk samhällsbild” där de hårt jobbande vuxna är gripande i sin osminkade framtoning… och så vidare.

Ja, Malony är vår huvudperson – en tonårig ligist – och runtom honom finns tjatiga vuxna som försöker att få honom att tänka lite vettigt för en gångs skull men allt han gör är att skrika och bråka och bete sig som den nidbild som orden ”tonårig ligist” genast skapar i ditt huvud.

Problemet med Malony är att den inte bryr sig ett skvatt om sin huvudperson. Jag skulle gå så långt som att säga att Malony inte ens existerar, vad den här filmen behagar. Han är bara en idé, en läskig grej, ett säkert koncept, något som en dygdig medelklasspublik kan förfasas av. ”Sorgligt men sant…!” – ”Vissa ungar är verkligen dåliga frön….” ”Allt är den dåliga mammans fel!”

Som Malony är den unge begåvningen Rod Paradit helt okej – men rollen är inte speciellt krävande, då den bara verkar innebära att man upprepar ett visst kroppsspråk, skriker mycket och stirrar fixerat och onaturligt framför sig med manierad papegojmimik. I en meningslöst poserande film är Malony den centrala stjärnan.

Faktum är att originaltiteln, La tête haute, är avslöjande – det blir ungefär ”rak i ryggen” på svenska, en titel som fetischerar Malonys kroppsspråk och aggressioner på ett nästan beundrande, pseudo-erotiskt sätt. Återigen har vi att göra med en svensk titel på en fransk film som med myndighetsliknande praxis försöker att subjektifiera filmen, hitta en mening som är mer lättsmält än vad originalet föreslår; senast var Mon roi (”Min kung”) som blev det eskapistiskt inbjudande Förförd; (Emmanuelle Bercot som spelade huvudrollen där, har av en händelse också regisserat Malony).

Malony ska förstås vara en pojke med problem och vi ska förstås engagera oss pliktskyldigt för faktumet att han är ett problembarn – men Bercot kommer aldrig under ytan på de här orden, och Malony förblir mer ett djur i bur, dömd och analyserad av vuxna människor omkring sig som alla talar i breda begrepp om att de ”tror på” honom, vad de nu menar med det.

Bercot har själv någon slags beröringsskräck för Malony – hon nöjer sig med provocerande lite information om hans personlighet eller liv, och de korta montage där vi får se vad han gör om dagarna är bortom förutsägbara (han stjäl bilar och kör omkring med dem med gasen i botten, samt står på dansgolv och försöker ”försvinna in i musiken” sådär som på ”rejv”).

Otroligt nog har produktionen av Malony föregåtts av ”en lång tids research” – vilket också gällde för Det vita folket, en annan film som ironiskt nog verkade ligga fjärran verkligheten. Bercots film är slarvigt fotad och innehåller bara socialrealistiska miljöer, men det är väl knappast inredningen på kontoret som den researchen gått ut på.

LA TÊTE HAUTE de Emmanielle Bercot LES FILMS DU KIOSQUE

Vad än resultaten varit så syns inte spåren av dem här – det finns inget mönster i Malonys beteende, ingen psykologisk profil, de vuxna omkring honom har designerade roller: Catherine Deneuve är en sur, saklig chef. Benoît Magimel är den snubbiga killen som till slut inte orkar vara lyssnande och förstående (ni vet, ”feminin”) utan som istället måste låta sitt gudagivna testosteron tala. Naturligtvis är Malonys mamma också en snörvlande white trash-morsa utan några som helst positiva egenskaper annat än möjligen den ömklighet som den privilegierade publiken ska skänka henne.

Den som vet något om socialarbete av det här slaget vet att det bygger på möte mellan människor, att hitta individen i andra och skapa en öppen atmosfär där man kan våga utvecklas – Malony skildrar istället ett par människomaskiner som reciterar stela påståenden till varandra. I scen efter scen efter scen sitts det med Malony, och de vuxna har sina tomma fraser – de förklarar vad som kommer att hända, vad han gjort, att han måste göra si, tänka så, för ”det är det enda rimliga för dig” och ”du måste förstå hur andra ser på det här” eller ”vi har gett dig många chanser nu”… och praktiskt taget vad Malony än hör så blir han arg och våldsam; varje chans han får ruinerar han genom något självdestruktivt beteende – filmen bygger upp hopp som sedan raseras, och den absurda monotonin skulle kunna pågå i tre timmar istället för filmens redan nog så smärtsamma två.

Med tanke på hur ospecifik och bred i analysen filmen är skulle den ha fungerat mycket bättre som någon slags Kafka-inspirerad satir – jag har full förståelse för Malony för att han blir tokig på sina förmyndare, med tanke på hur mycket didaktiska floskler de kastar över honom – men Bercot fyller istället ut filmen med musik av Bach och Händel, som om det här är en tung och betydelsefull tragedi, utan minsta spår av självinsikt.

Eller någon annan insikt heller, för den delen. Malony är en otroligt tråkig film, inte bara deprimerande utan irriterande, eftersom den förhåller sig till föreställningar som är så grundade att Bercot och Romano inte ens ser dem. Den socialrealistiska backdropen ser trovärdig ut på håll, men manuset är så urholkat på substans och nyans att det snarare känns som att filmen är en studie i rädsla. Inte Malonys rädsla. Inte hans mammas rädsla. Inte socialarbetarnas rädsla. Utan allmänhetens rädsla, för detta ligistmonster, som ingen vill komma nära nog för att förstå.

Samtidigt ska vi någonstans tycka om Malony – i en scen använder han sina råa macho-moves för att ”förföra” en tjej, en akt som snart övergår till en våldtäkt; obekymrat fortsätter därefter filmen och de två blir ett par – utan att Bercot och Romano ens antyder att det skulle vara problematiskt.

Varför är Malony som han är? Vad försöker man egentligen göra med honom? Varför våldtar han en tjej som sedan vill bli ihop med honom? Efter att Malonys mamma slår honom på huvudet några gånger så är de sista femton minuterna av filmen är märkligt harmoniska – detta måste ha att göra med att det helt enkelt är femton minuter kvar av filmen och vi behöver sluta på en lycklig not. Men jag antar att budskapet med filmen, på allvar, är att allt Malony behövde var en moders ömma hand. Om den så slog honom.

På samma sätt behöver en kille sin tjej – varför inte den han våldtog – och det är därför socialarbetarna inte säger eller gör något viktigt eller betydelsefullt; Malony är en film som hatar de subtila dimensionerna av mänskligt beteende, en film som förolämpar socialarbetare och hånar verkliga ungdomar som Malony och en film som präglas av samma anti-intellektuella populism som Frankrikes sexistiska, rasistiska och heteronormativa feel-goods. Den är bara värre, eftersom den poserar som viktig socialrealism. Det är en slentrianmässigt naken kejsare som ska fördumma inte bara den frankofila fredagsmyspubliken utan den upplysta kritikerkåren också.

FREDRIK FYHR


malony videosöndag 3

MALONY

Originaltitel; land: La tête haute; Frankrike.
Urpremiär: 13 maj 2015 (Cannes, samt hela Frankrike, Belgien och fransktalande Schweiz).
Svensk premiär: 29 januari 2016 (GIFF), 22 april 2016.
Speltid: 120 min. (2.00).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Rod Paradot, Catherine Deneuve, Benoît Magimel, Sara Forestier, Diane Rouxel, Elisabeth Mazev, Anne Suarez, Christophe Meynet.
Regi: Emmanuelle Bercot.
Manus: Emmanuelle Bercot, Marcia Romano.
Producent: François Kraus, Denis Pineau-Valencienne.
Foto: Guillaume Schiffman.
Klippning: Julien Leloup.
Musik: Éric Neveux.
Scenografi: Éric Barboza.
Kostym:Pascaline Chavanne.
Produktionsbolag: Les Films du Kiosque, France 2 Cinéma, Wild Bunch, Rhône-Alpes Cinéma, Pictanovo Nord-Pas-de-Calais, delt. Canal+, France Télévisions, Ciné+, ass. Soficinéma 10, Sofica Manon 5, Palatine Étoille 11, SofiTVciné2, support, CNC, Région Rhône-Alpes, Réion Nord-Pas-de-Calais, Palatine Etoile 11 Développement, Manon Production 4, Procirep, Angoa.
Svensk distributör: Folkets bio.


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – till synes skickligt iscensatt socialrealistiskt drama men i grunden bara en meningslös uppvisning klyschor, med svaga karaktärer i en monoton och psykologiskt tunn intrig; ett diskuterbart inslag av masochism gör upplevelsen ännu mer osympatisk.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *