Captain America: Civil War

captain america civil war videosöndag 1

I Marvels cinematiska universum är Captain America: Civil War den trettonde långfilmen av blygsamma 26 – om jag tillåter mig att vara så naiv att tro att det faktiskt tar slut med de tre ännu obetitlade filmerna som ska komma år 2020 – vilket betyder att vi är ungefär halvvägs nu. Halvvägs. Hm. Intressant. Jag undrar vart vi är på väg? Är det någon som egentligen bryr sig?

Vanligen när man är halvvägs i en berättelse brukar vi stöta på peripetin, den stora vändningen i intrigen då allt vänds upp och ner och ett nytt mål uppdagas för karaktärerna. Men Marvels filmer har aldrig verkat ha något mål – bara ett självändamål. Medan jag såg den här filmen försökte jag minnas allt som hänt sedan den första Iron Man (2008), som startade alltihop. Jag försökte hitta de centrala idéer som skiljer filmernas tre olika ”faser” åt (vi är i ”fas tre” nu, vilket är ungefär lika deprimerande som det låter).

Men faktum är att alla dessa tretton filmer – oavsett om de varit bra eller dåliga – bara har gått ut på att se samma superhjältar gå igenom samma typer av CGI-action. Orsakerna är obetydliga. Alla sammanhang mest i vägen. Det pågår och pågår och pågår – varje film knyter ihop en tråd och tvinnar ett par nya. Varför? Onödig fråga. Vi ska bara vara glada av att se figurerna en gång till, och för tillräckligt många av de som blir det tror jag säkert att frågan ”var filmen bra?” är helt meningslös.

För mig börjar det kännas som att sitta fast i ett Snowpiercer-tåg i en mardröm. Jag ser hållplats efter hållplats fara förbi men vi stannar aldrig riktigt och färden tar aldrig slut. I färden, som pågått åtta år och kommer att pågå minst fyra till, har jag oavbrutet försökt se skeppet i en sådan där gammal 3D-affisch (vissa yngre generationer får ursäkta den arkaiska referensen) men inte ens nu när det verkligen rör sig om riktig, IMAX-designad 3D-teknik får jag mycket annat än huvudvärk.

Marvelchefen Kevin Feige har sagt att varje Marvel-film måste stå på egna ben och vara en bra film i sig, och att det bara ska vara en ”bonus” om man kan följa brödsmulorna som kopplar ihop filmerna. Men jag tror det är precis tvärtom. Poängen är brödsmulorna – och ytterst få av filmerna har personlighet nog att tas på enskilt allvar; till och med denna films tagline – ”Divided we fall” – känns som en metareferens till det faktumet.

Istället ska det syfta till titelns ”inbördeskrig” mellan The Avengers. Ett av många problemen med Civil War är att titeln inte håller vad den lovar – visserligen är det mer av en Captain America-film än en Avengers-film, men det är bara för att Amerikakaptineri är filmens A och O. Tror du på allvar att vapentillverkaren och enprocentaren Tony Stark (Robert Downey Jr) på någon fundamental nivå kan bli osams med Captain America (Chris Evans)? Varje Avenger är en Captain America. De kan inte bli fiender så länge Captain Russia finns, och som jag skrev i den förra Captain America-filmen så heter han ju inte ”Kapten FN” direkt.

Med denna replik i åtanke fnissade jag lite för mig själv när intrigen för Civil War började gå upp för mig – konflikten går nämligen ut på att just Förenta Nationerna sätter käppar i hjulet för The Avengers. Efter bombarderingen i det charmlösa Sokovia – ett påhittat land, vilket jag utgår från att du vet om du är äldre än åtta – har man äntligen kommit fram till att det inte duger att ha ett gäng mutant-vigilanter som far över jordklotet obehindrat och dödar säkert femtio oskyldiga för varje skurk de utplånar. Avengers tvingas nu skriva under ett dokument som ligger på den ungefärliga storleken av en genomsnittlig rysk 1800-talsroman; dokumentet förklarar dem bundna till FN, och att de hädanefter måste agera utefter FN:s direktiv. Men vem säger ifrån om inte Cap’ Murica – han är onekligen inte FN:s bitch, utan konstaterar fullständigt oförstående, som en sociopatisk blandning mellan en Ken-docka, en Terminator och Donald Trump, att oskyldiga helt enkelt måste dö i kampen mot ondskan.

Tanken är att detta skapar en ”reva” mellan The Avengers, för om Cap är gängets Lennon så är Tony Stark/Iron Man dess McCartney – dvs. de är ständigt i luven på varandra om vem som är alfahannen. Stolthet och envishet, alltså, snarare än ideologi. Om Stark verkligen trodde på FN-dokumentet så skulle filmen ha en poäng: Här går gränsen, på en rent filosofisk nivå, mellan två olika typer av superhjältar; inte olikt konflikten som påstås pågå någonstans under ytan av den murriga gröt som heter Batman v. Superman… som, trots sin generella uselhet, faktiskt var bättre i just det avseendet. Ingen för egentligen FN:s talan i Civil War. Det finns aldrig något ögonblick som accentuerar att Stark faktiskt vill jobba för folket – hans motiv är snarare sentimentala, eftersom han har ångest över de oskyldiga som dött. Men i grund och botten finns inget ”civil war” här. Däremot en civil bore.

För ja, om man inte redan är ombord så är Civil War en ful, högljudd och osympatisk serie actionscener mekaniskt ihopkopplade med livlös exposition. Ingen själ. Inget hjärta. Inga kvinnor över en viss ålder (Marisa Tomei spelar Peter Parkers faster May – fräscht!). Inga överraskningar. Ingen finess. Ingen innovation. Bara gammal vanlig, dyr bruksaction och slentrianmässiga repliker av typen ”They’re coming!”, ”I got lucky” och ”I know this is difficult for you”. Finns det en Spider-Man här? Finns det en Black Panther? Tjafsas det om den hjärntvättade ”vintersoldaten” Buckys handlingar igen? Är svaret ja verkligen allt du behöver?

Actionscenerna är i synnerhet en besvikelse, med tanke på att de brukar vara de här filmernas starkaste kort. En central batalj på en flygplats, och slutets kamp mot Iron Man och Captain America, går an, men första halvan av filmen innehåller skandalöst dåliga sekvenser. Shakycam-maestron Trent Opaloch överträffar sig själv i ett foto som verkar helt gjort med drönare (även i närbilder) och trots att det är samma klipp-team som i andra Marvel-filmer så hoppas det hej vilt medan alla vinklar i 360-gradersspektrat. Det här är första gången jag blivit tvungen att ta av mig 3D-glasögonen för att orka se klart vissa scener – actionscenerna funkar bättre på suddig 2D än i torktumlar-3D.

Den tredje stora bristen – efter den svaga konflikten och de fula actionscenerna – är den sorgliga avsaknaden av en minnesvärd skurk. Daniel Brühl spelar någon form av mystisk spion vars hemliga uppdrag i filmen visar sig vara en besvikelse – inte bara saknar han stark motivation i sig, han gör konflikten mellan Cap och Stark ännu mer ihålig. Återigen, hur osams kan de vara när de är superhjältar och filmen har en skurk? Trots att filmen är nästan två och en halv timme lång så har karaktärerna så lite kött på benen – när man väl skalat bort actionscenerna, de obligatoriska nya figurerna och såpatugget mellan dussinet biroller – att man praktiskt taget bara sitter och tittar på folk som ger varandra snytingar och mellan varven förklarar sina djupa motiv. ”Jag ska rasa ditt imperium!” – ”Du dödade min mamma!” – ”Han är min kompis!” – krasch, boom, bang, ”Jag kan hålla på hela dagen” konstaterar Captain America till slut, och jag tror honom.

FREDRIK FYHR


captain america civil war videosöndag 2

CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR

Originaltitel; land: Captain America: Civil War; USA.
Urpremiär: 12 april 2016 (Los Angeles).
Svensk premiär: 27 april 2016.
Speltid: 147 min. (2.27).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K (ARRI ALEXA 65), Redcode RAW; DI 4K (IMAX) /D-Cinema (även 3D)/2.35:1 (vissa scener 1.90:1 i IMAX).
Huvudsakliga skådespelare: Chris Evans, Robert Downey Jr, Scarlett Johansson, Sebastian Stan, Anthony Mackie, Don Cheadle, Jeremy Renner, Chadwick Boseman, Paul Bettany, Elizabeth Olsen, Paul Rudd, Emily VanCamp, Tom Holland, Daniel Brühl, Frank Grillo, William Hurt, Martin Freeman, Marisa Tomei, John Kani, John Slattery, Alfre Woodard, Michael A. Cook, Laughton Parchment, Gene Farber, Florence Kasumba, Cornell John.
Regi: Anthony Russo, Joe Russo.
Manus: Christopher Markus, Stephen McFeely.
Producent: Kevin Feige.
Foto: Trent Opaloch.
Klippning: Jeffrey Ford, Matthew Schmidt.
Musik: Henry Jackman.
Scenografi: Owen Paterson.
Kostym: Judianna Moakovsky.
Produktionsbolag: Marvel.
Svensk distributör: Disney.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – anonym, dåligt gjord action i en anonym, dåligt underbyggd story med mekanisk intrig och svag tematik; dyra specialeffekter och bekanta figurer i en självgående kommersiell maskin utan personlighet eller mening.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *