Tider skola komma (1936)

ttc1

Nostalgi är inte alltid bara drömda känslor, nonsens utan rötter. Det kan också innebära att vara medveten om sin tid – insikten att nu är en pol mellan då och sedan. Förr i tiden inbillar jag mig att hoppet på framtiden gick hand i hand med nostalgin. Jag drabbas av känslan när jag ser på många filmer gjorda under första halvan av 1900-talet – tiden var ofta närvarande på ett helt annat sätt än i moderna filmer. Inte nödvändigtvis samtiden, utan tiden i sig.

Ett klassiskt exempel är Borta med vinden (1939) som börjar i en värld och slutar i en helt annan, och tidens gång finns inbakad i den långa speltiden; det är en film som på sätt och vis handlar om tid. Liknande krönikor kunde göras förr, det var liksom som en genre i sig. Familjekrönikor, som skildrade en enskild familjs öde och äventyr under flera årtionden, var vanliga – se till exempel David Leans ljuvliga De lyckliga åren (1944), om en familjs liv mellan första och andra världskriget, eller Oscarsvinnaren Cavalcade (1933) som börjar på nyårsafton 1899-1900 och slutar 1933. Det var inte berättelser om enskilda individers suveränitet utan berättelser som riktade sig till publiken som ett kollektiv – här är vi, människor i tiden.

Det episka anslaget är fortfarande populärt i asiatisk film, där denna typ av film är nästan som en genre i sig. Orsakerna är nog många – formen fungerar ju utmärkt för nationalistiska epos i ett odemokratiskt land som Kina, till exempel, och det existentiella temat om tidens gång och människans obetydlighet passar Japans mångreligiösa kultur – men en sak är säker, och det är att västerlandet tycks sky långkok. Även TV-serier, som kan hålla på hur länge som helst, tar sällan tillfället i akt att faktiskt skildra något annat än figurer som har väldigt lokala konflikter.

Allt tycks istället centrerat kring korta kickar, omedelbar tillfredsställelse av saker man genast känner igen, och det stora budskapet handlar alltid om den speciella individen, den alldeles egna personens alldeles egna berättelse; det fetischerade människoödet, i såväl superhjältefilmer som biopics, dokumentärer och TV-serier.

Av alla nya filmer jag recenserat sedan jag startat den här sidan, till exempel, så är det bara en film jag på rak arm kan komma på, som försökt skildra människor över lång tid. Det är den romantiska komedin En dag, där Anne Hathaway och Jim Sturgess spelar kompisar under 90- och 00-talet som till slut blir ihop med varandra. Men naturligtvis var den filmen mer intresserad av att få ihop sitt par än att skildra tidens gång, trots att det var det sistnämnda som var det enda iögonfallande och intressanta med filmen.

Ointresset för tiden – såväl att se tillbaka i den som att blicka framåt – är faktiskt en märkbar förändring, när man börjar tänka efter. Kanske är svaret på frågan varför så enkel som att vi är rädda för tiden idag – kanske tilltron på framtiden är så låg att folk helst vill fixera sig vid nuet, där vi har diverse politiska och sociala frågor att lösa. Vågar vi egentligen föreställa oss allt som hänt, och inte hänt, år 2116?

ttc

Förr vågade vi det. Den åttio år gamla Tider skola komma, byggd på H.G. Wells berättelse, är en typisk film av sin tid, i att den handlar om mänskligheten, snarare än människan. På många sätt är det en naiv och styltig film, inte minst i manus. Men när den ger oss sin vision om vad som ska hända under de följande hundra åren så är den också på många sätt långt före sin tid – här finns praktiskt taget alla ritningar till såväl Star Wars som ”The Walking Dead”, och de finns innan vare sig George Lucas eller George A. Romero var födda.

Tider skola komma, som alltså gjordes år 1936, utspelar sig helt och hållet i framtiden. Den börjar på julafton år 1940, fyra år framåt i tiden, och skildrar hur nyheten om världskriget kommer till den pittoreska småstaden Everytown.

Ljudfilmen hade funnits ett tag ett år som 1936, men vi har fortfarande ena foten i stumfilmserans magiska realism – idag skulle det verka befängt att en film utspelar sig i en stad som bokstavligt talas ska förstås inte bara som påhittad utan symbolisk, men fiktionens lager var fortfarande starkt på den här tiden; film varken kunde, eller skulle, skildra en strikt verklighet. De tillhörde fantasins landskap och de använde fantasin som redskap för berätta saker.

Dialogerna är, som tidigare nämnts, rätt övertydliga – men detaljerna är fina. Raymond Massey har huvudrollen, som en man som på julaftonsnatten oroar sig för tidningarnas rubriker och vad ”den där skrikande mannen” säger. Men han försöker, så gott det går, fira jul med släkt och vänner – till exempel den gamle mannen som håller i en ny leksakskanon (för oss totalt arkaisk) och undrar om inte de här moderna, komplexa leksakerna är farliga för barnen. ”Progress, progress” muttrar han. Detta ord återupprepas under filmens gång med ett frågetecken – vad är stimulerande och effektivt för samhällets framåtskridande? Är det våld, krig och konflikt, eller tålamod, vetenskap och pacifism?

Den mysiga julaftonsnatten får snart gravallvarliga Night of the Living Dead-vibrationer när ”kriget” bryter ut – och det som följer är bomber, granater och en serie hisnande montage som tar oss flera årtionden framåt i tiden, till det avlägsna året 1966, då Everytown ligger i apokalyptiska ruiner efter ett trettio år långt krig – vilket skildrats i en strålande uppvisning av realistiska krigsscenarion, flygattacker, bombräder över städer och saker som Godzilla skulle göra till radioaktiv vardagsmat tjugo år fram i tiden.

ttc2

Filmen visar sig inte ha riktigt samma konventionella dramaturgiska uppbyggnad som vi är vana vid heller – den består av tre segment, där krigsutbrottet är det första, det öde efterkrigslandskapet är det andra och det tredje är den teknologiska framfarten därefter. Idag skulle en TV-serie behöva flera säsonger för att skildra det här, men Tider skola komma är betydligt mer tidseffektiv. Vi får veta det vi behöver veta om de tappra överlevarna i det apokalyptiska landskapet, och deras kamp mot skurken The Boss (Ralph Richardson), en despotisk figur som styr på samma sätt som storskurkarna i Mad Max-filmerna, fast med mer Nazistisk och italo-fascistisk estetik. Fastän mycket är gammaldags sci fi-melodramatik så fångar ändå filmens regissör – via producenten Alexander Korda – en emellanåt spöklik och bister stämning av apokalyptisk ångest som är precis lika gastkramande i denna film som den någonsin varit i senare reinkarnationer (jag menar, är det bara jag eller börjar inte apokalypsen kännas lite ”ute” nu?)

Massey har fortfarande huvudrollen, och naturligtvis lyckas han överleva det trettioåriga världskriget, och den efterföljande apokalypsen, med hjälp av det stora v-ordet: Vetenskap! I den postapkalyptiska ödemarken har han till och med byggt ett eget flygplan som han flyger omkring i (vilket är målet för den aviationsgalna The Boss). I det tredje segmentet av filmen får vi se hur flygtekniken utvecklas ytterligare, i årtionden efter årtionden, innan vi (äntligen!) kan börja bege oss ut i rymden (sådan science fiction!).

Under filmens gång balanserar den en ganska godtycklig konflikt med ett desto större intresse för att varna om undergång, om inte människans bättrar sig och blir en mer förnuftig varelse som slutar kriga och sprida förödelse. Detta är samma budskap som utomjordingarna skulle komma med i det kommande 50- och 60-talets sci fi-flora – samtidigt kan man säga att Tider skola komma avslutar den industriellt orienterade sci fi-eran; med sin scenografi och sina moraliska anspråk ligger filmen nära Fritz Langs Metropolis (1927), samtidigt som den är en tydlig föregångare till både Star Wars och Star Trek. Plus ”Twilight Zone” och zombiegenren. Som science fiction står verkligen Tider skola komma i en total tidsmässig korsning, det kanske är den mest hybridartade ”mellanfilmen” av alla filmer som gjorts i sin genre.

ttc3

Det är dessa saker som gör filmen så minnesvärd – de fantastiska miljöerna, det högstämda moraliska patoset, den romantiska inställningen till människan och hennes tid på jorden, och smältdegen av historia som går igen i vår tid, trots att skådespeleriet och dialogerna har samlat en hel del damm på åttio år… men det är å andra sidan allt det där som vissa av oss gillade allra mest med de sex första Star Wars-filmerna. Och Tider skola komma ansågs nog i vissa avseenden lite fånig för åttio år sedan också. Tro det eller ej, men när filmen gick på bio i Sverige så var lanserad som en barnfilm, dubbad till svenska!

När det begav sig recenserades filmen i New York Times av kritikern Frank S. Nugent i en recension som är ett stycke märkligt siande i sig (min översättning):

Tider skola komma är en ovanlig film, en fantasi om man vill, med övertoner av serierna med Buck Rogers och Flash Gordon. Men det är, också, en film med idéer som hittat dramatiskt uttryck och visuell fascination. Det finns ingenting annat att göra nu än att invänta förintelsen. Om Mr. Wells har rätt har vi ett intressant århundrade att se fram emot.”

Man kan säga att han hade det, av flera olika anledningar. Tider skola komma är ett brådmoget spejande och spanande, och även om ingenting går att veta så är spejandet och spanandet i sig värdefullt – som Nugent noterar i sin recension så vågar filmen vara ”pessimistisk och skrämmande” samtidigt som den också är ”inspirerande”. Det är för att den bygger på lust och nyfikenhet, den vågar formulera hopp inför framtiden, ideal den står för och en tro på mänskligheten. Alla dessa saker som vi ser sorgligt lite av idag, när vi snarare tycks rusa igenom det korta nuet, våra egna små liv, och hoppas på att behöva tänka och undra så lite som möjligt.

FREDRIK FYHR

*

Tidigare texter i denna serie: Hämndens natt (1916), Så går det till i krig (1926), Gorilla (1956), Batman (1966), A Better Tomorrow, Manhunter (1986), Little Miss Sunshine (2006).


tsk

TIDER SKOLA KOMMA

Originaltitel; land: Things to Come; Storbritannien.
Urpremiär: 20 februari 1936 (London).
Svensk premiär: 21 november 1936 (svensktalig version).
Speltid: 92 min. (återutgiven videoversion), ursprunglig biolängd 117 min. (1.57), återutgivning 100 min. (1.40).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm/1.37:1.
Huvudsakliga skådespelare: Raymond Massey, Edward Chapman, Ralph Richardson, Margareta Scott, Cedric Hardwicke, Maurice Braddell, Sophie Stewart, Derrick De Marney, Ann Todd, Pearl Argyle, Kenneth Villiers, Ivan Brandt, Anne McLaren, Patricia Hillard, Charles Carson.
Regi: William Cameron Menzies.
Manus: H.G. Wells, efter sin egen bok ”The Shape of Things to Come”.
Producent: Alexander Korda.
Foto: Georges Périnal.
Klippning: Charles Crichton, Francis D. Lyon.
Musik: Arthur Bliss.
Scenografi: David B. Cunynghame.
Kostym:John Armstrong, René Hubert, Cathleen Mann, Sam Williams.
Produktionsbolag: London Film Productions.
Svensk distributör: United Artists (35mm, 1936).


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – storslagen, originell och ambitiös framtidsskildring med tydligt moraliskt och intellektuellt patos; fånig i dialog och melodramatisk i intrigen, men effektfull och minnesvärd.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *