A Page of Madness (1926)

mästerverkfonta page of madness 1

<- Hämndens natt.
-> Shoah.

Galenskap är det ultimata filmiska tillståndet. Den galne är, på film, fast inuti en loop av formlös strävan, förlösning, förvirring och sedan strävan igen – en sorglig färd mot ingenstans, utan ände.

A Page of Madness är just en sådan galen film – den handlar om just sådan galenskap och den fångar den med slående visuell frenesi, oerhörd psykologisk kraft och utmattande intensitet. Den gjordes för nittio år sedan men känns mer modern är många filmer som släpps på bio den här veckan.

Det finns en berättelse där, någonstans. Den handlar om en vaktmästare på ett dårhus, och hans fru som är en av patienterna. Men vi kan inte bry oss om den berättelsen så mycket som vi känner innebörden av den i bilderna; ta bara den första sekvensen, där våldsam klippning kastar ett åskoväder in i våra psyken; vi ser regnet piska ner utanför kvällsfönstren, över gatorna och trappstegen, och det är de piskande rörelserna i sig som skapar det; vi ser en kvinna dansa framför en stor boll som sitter fast i en cylinder omkring en Melíes-inspirerad kuliss som snart visar sig vara en tom cell, där kvinnan är bakom galler – vi ser trummor och trumpeter, kvinnans dans bli allt vildare, allt mindre kontrollerad, alltmedan åskan fortsätter slå utanför fönstret. Vi tillåts inte befinna oss utanför hennes galenskap – vi kastas in i hennes värld, blir ett med hennes kroppslighet, dras med i galenskapen.

Det inledande montaget, och dårhusinredningen, gör att tankarna kanske går till den sovjetiska montagetekniken och Dr. Caligaris kabinett (1920) men A Page of Madness, som regisserades av avantgardisten Teinosuke Kinugasa och skrevs av blivande Nobelpristagaren Yasunari Kawabata, har mer att göra med dadaister som Man Ray och René Clair som också gjorde film på 1920-talets konstscen. Kinugasa var nämligen del av den japanska Shinkankakusha-scenen, en modernistisk smältdegel av futurism, expressionism, funkis, dada och surrealism.

Det betyder inte att A Page of Madness var en liten produktion – budgeten på 20.000 yen var dubbelt det av ett typiskt jidaigeki-kostymdrama och filmen spelades in på en stor studio i Kyoto; produktionen föregicks av mycket manusarbete och även om filmen helt klart var expressionistisk och fundamentalt konstnärlig så var den nog också ursprungligen mer konventionell – den sextio minuter långa version som existerar av filmen idag, myllrande och kryptisk och helt utan textrutor, är egentligen bara två tredjedelar av den film som en gång hade premiär år 1926. Flera mer konventionella scener spelades in, men de klipptes bort eller försvann i senare versioner, och därutöver så visades filmen med benshi när det begav sig – dvs med en berättare som gestaltade bilderna, vilket var det typiska sättet att visa film på i Japan under stumfilmstiden (en era som där pågick ända in i 30-talet).

a page of madness 2

Till skillnad från i de flesta andra fall av slaktade filmer så är det svårt att avgöra exakt hur det saknade materialet i A Page of Madness försvunnit, varför det klippts bort eller vad för skillnad det gjorde på originalfilmen – och till skillnad från filmer som klipps ner av kommersiella skäl är det troligt att A Page of Madness klipptes ner av konstnärliga skäl. Kinugasha var en auteur långt innan begreppet fanns – han var intresserad av film över hela världen och presenterade listor över ”årets bästa filmer” i tidskrifter; A Page of Madness var till exempel säkerligen inspirerad av F.W. Murnaus Sista skrattet (1924), berömd för att helt sakna textrutor och en film som Kinugasha hade sett ”fem gånger” året den kom.

Så även omA Page of Madness, som den ser ut idag, är svår att hänga med i så känns det också som att den är det med flit – det finns en fulländning i sättet bilderna skapar känslorna och hur vi under ytan av dem kan ana händelseförloppet.

Faktum är att karaktärerna är märkbara, även om vi inte ser dem agera enligt konventionella dramaformer. Stumfilmsinramningen skapar ändå känslan av ett drömtillstånd, eller någon slags nivå av förståelse där vi förstår känslorna utan omständigheter. Vår stackars vaktmästare, fint gestaltad av Masuo Inoue, har en fru på dårhuset där han arbetar – det är ju trots allt en situation vi måste tolka instinktivt, snarare än realistiskt.

Vaktmästaren försöker att kommunicera med sin fru (Yoshie Nakagawa); ibland är hon frånvarande, ibland tycks hon kunna kommunicera med honom, ibland snurrar hon runt bokstavligt talat fångad i sin egen värld. När hon snurrar, snurrar filmen – mörka och kaotiska bilder av vatten strömmar mot oss, bara för att avbrytas av narrativa segment; parets dotter (Ayako Ijima) kommer på besök, för att annonsera att hon blivit förlovad, vilket tar oss till en lång flashback där vi får se hur familjen splittrades, mannens brutala svek och den skuld som gör att han nu rastlöst vandrar av och an som en arbetare i dårhuset, allt för att vara vid sin frus sida trots att allt hopp om ett liv för dem sedan länge förintats.

Det är en enormt kraftfull film, inte minst för att vi förstår denna mänskliga tragedi på ett djupt och helt verkligt plan samtidigt som filmen rent estetiskt bländar oss med distraherande, expressionistisk galenskap. Vaktmästaren börjar naturligtvis själv ifrågasätta sin friskhet efter ett tag – ett dårhus av det här slaget är ju inte bra för nerverna, och hans egen orsak för att jobba där är djupt personlig – och i takt med att verkligheten och drömmarna (som vi i början av filmen kan skilja åt) börjar beblandas så förloras vi i filmen. Ett uppror tycks ske, där patienterna övertar sjukhuset och läkarna desperat försöker att ta kontroll över situationen – ett kaotiskt tillstånd som inte skiljer sig nämnvärt från scenerna i vår tids zombiefilmer – och det är omöjligt att säga om det ”verkligen händer” eller inte.

a page of madness 3

A Page of Madness blev populär bland kritiker i Japan, och det ansågs att Kinugasa gjort landets ”första riktiga filmverk” – japanerna såg ner på sin egen filmkultur under filmens vagga, och föredrog allt som oftast exporterad film (A Page of Madness visades till och med i biografer som vanligen bara visade utländsk film, vilket var ett prestigetecken). Liksom med många filmer så försvann dock A Page of Madness efter att publiken svek den – länge ansågs den förlorad, tills regissören själv så sent som 1971 hittade negativen i ett par risburkar.

Det är alltid spännande att upptäcka filmer som de här – filmhistoria blir levande när man samlar och pusslar ihop den informationen som är tillgänglig, och man förstår att visionen om kreativt filmskapande har sett ungefär likadan ut sedan första början; A Page of Madness är minst av allt en arkaisk film. Den är nästan utmattande att se – ett psykologiskt brinnande, överväldigande visuellt spektakel där en känslor hela tiden utmanas; om inte av kvävande ångest så av suggestiv erotik, om inte av operatisk skuld och skam så av ren och skär galenskap.

Den extatiska tekniken bildar i sin tur komplexa mönster – A Page of Madness går att se som ett stycke fri association; vi kan se psykologiska sammanhang i det som sker, även om det krävs mer än en titt för att vi ska komma närmare filmen; inuti galenskapen vilar sanningen, och i våra fantasier och drömmar vilar sanningarna om vad vi verkligen känner och vad vi önskar när vi gör vad vi gör, uttrycker det vi uttrycker; det är saker vi kanske inte alltid vill erkänna för oss själva.

I en av de mest slående sekvenserna av filmen är praktiskt taget alla galna, men det är också denna galenskap som gör det möjligt för dem att vara normala. Huvudpersonerna i filmen står samlade som en familj, och alla bär läskigt leende noh-masker där de alla förvandlas till maniskt likvärdiga, kärnfamiljslyckliga mönstermänniskor. Eller rättare sagt monstermänniskor. Masken, den påtvingade harmonin och den fejkade normaliteten över sanningens mångfasetterade ansikte, må vara en kliché men jag har aldrig drabbats så starkt av den som här. Det krävs onekligen en dåre för att hålla sig frisk.

FREDRIK FYHR


kurutta Ippēji

A PAGE OF MADNESS

Originaltitel; land: Kurutta ippêji; Japan.
Urpremiär: 24 September 1926 (Japan).
Svensk premiär: aldrig visad i Sverige.
Speltid: 71 min. (1.11), 59 min (35mm, 1975), 78 min. (1.18, 18 r/s, restaurering 2007).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm/1.33:1, 1.37:1 (35mm, 1975).
Huvudsakliga skådespelare: Masuo Inoue, Ayako Ijima, Yoshie Nakagawa, Hiroshi Nemoto, Misao Seki, Minoru Takase, Eiko Minami, Kyosuke Takamatsu, Tetsu Tsuboi, Shintarô Takiguchi.
Regi: Teinosuke Kinugasa.
Manus: Yasunari Kawabata, Teinosuke Kinugasa, Minoru Inuzuka, Bankô Sawada efter en novell av Kawabata.
Producent: Teinosuke Kinugasa.
Foto: Kôhei Sugiyama.
Klippning: Teinosuke Kinugasa.
Scenografi: Chiyo Ozaki (art direction).
Produktionsbolag: Kinugasa Productions, National Film Art, Shin Kankaku-ha Eiga Renmei Productions.
Svensk distributör: n/a.


rsz_4starrating-300x75
Betyg och omdöme: Mästerverk – fullständigt originell, expressionistisk skildring av psykologisk turbulens, med starka cinematiska effekter minutiöst sammanställda och förenade med en stark melodramatisk intrig om två olyckliga människosjälar.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *