Francofonia – Louvren under ockupation

francofonia

Det finns en frustrerande förvirring i Alexander Sokurovs senaste film, Francofonia, en essäfilm som centrerar sig kring Louvren men som praktiskt taget mest består av Sokurovs tanketåg och dess stationer. Det är inte Sokurov själv som är förvirrad – han har bara öppnat dörren på glänt så att vi kan se.

Det är tiderna som är förvirrade – dåtiden, nutiden, framtiden; vart är vi? Att gå igenom ett museum är att gå igenom dåtiden, men vi reser bara i tid, inte rum. Sokurov förvandlar Louvren till en metafor för Europa i sig, och i den metamorfosen utstrålas en glans av glömska, en suggestiv dimmighet, en trötthet – som om vi håller på att släppa taget om 1900-talet, och allt vi lovade oss själva att inte glömma.

Sokurov är en av de stora namnen inom europeisk arthouse, och en evig förespråkare för fiktionens textur, verklighetens overklighet, en myternas man – och i Francofonia, där han går bakåt i tiden och leker med verkligt historiskt material, går han med flit vilse. Han gör det med gott humör, han är fascinerad och pillemarisk. När han inte går igenom Louvrens historia under den nazistiska ockupationen åren 1940-44 – filmens kärnpunkt – så iscensätter han magisk-realistiska segment där Napoleon (Vincent Nemeth) och Marianne (Joanna Korthals Atles), Frankrikes nationalsymbol, rör sig längsmed salarna nattetid. Med svepande foto av Bruno Delbonnel hittar Sokurov flera sätt att svepa in Louvren i olika cinematiska effekter och hitta oväntade dimensioner.

Ibland ser vi Sokurov själv, sitta vid sin dator i sitt arbetsrum, för att försöka få någon slags Skype-liknande kontakt med en sjökapten – en flimrande, sprakande, hackande icke-kommunikation som har innebörder som inte kan utrönas efter blott en visning.

De myllrande referenserna, entusiasmen och den frikostiga bredden av tolkningsmöjligheter är vad som gör Francofonia både bristfällig och unik. Ändå finns en stomme i filmen, en ganska rak skildring av Louvrens historia med fokus på förhållandet mellan nazi-officeraren och greven Franziskus Wolff-Metternich (Benjamin Utzerath) och Louvrens chef Jacques Jaujard (Louis-Do de Lencquesaing), en relation som bidrog till att Paris skonades från nazisternas bomber och att Louvren tömdes snarare än förintades.

Ofta får man känslan av att filmen är som ett odisciplinerad föreläsning där kärnberättelsen är en som Sokurov då och då återgår till liksom för att ”skärpa sig” – han ger själv berättarröst åt filmen, men verkar nästan ännu mer road av sina fiktiva segment, de kryptiska metaforerna och rena fånigheter, som att lägga på röster till arkivbilder på Hitler.

Det är en fängslande film, i synnerhet för den som tycker om att befinna sig i det typ av ingenmansland som all konst placerar en i. Men det är också en vilsen film, tyngd av dekadens. Jag förstår inte varför Sokurov är så munter i sin transcendentala vandring genom Louvren, som till stor del är dyster – filmens internationella tagline är ”an elegy for Europe” och det finns onekligen en kvävande begravningsstämning över hela projektet. Louvren påminner allra mest om en stor gravkammare, där Europa är det kropplösa liket – alternativt en stor håla av stöldgods, efter årtionden och årtionden av plundring, import och export, över de där vattnen som sjökaptenerna far över.

Filmen är en öppen bok, fri att tolka hur man vill. Jag vet inte om den kommer att stanna i mitt huvud lika länge som tidigare verk av Sokurov, men tematiken känns igen – Francofonia skapar omedelbara kopplingar till Sokurovs tidigare, museologiska entagningsfilm Den ryska arken (2002), men fixeringen vid kriget påminner också om hans ”maktserie” om Hitler (Molok), Lenin (Telets), kejsar Hirohito (Solen) och till slut självaste Faust; Sokurovs tematik förblir bunden till centrala idéer, även om filmerna därifrån flyger iväg som drakar i vild vind.

Ambivalens är förstås en grundläggande förutsättning i konst, åtminstone i den modernistiska tradition som Sokurov verkar i, och Francofonia hamnar i en märklig sfär där konsten är mäktigare än människan men där den också är flyktig i förhållande till den hårda verkligheten. Det mänskliga uttrycket kommer på bekostnad av hennes handlingar.

Ett problem lyser i filmen som ett indirekt svart hål: Dåtiden är inte försvunnen. Då och sedan är sammanförda genom nuet, nuet som pågår nu såsom det pågick då. Alltså är inte Francofonia bara spekulation över en svunnen tid utan en likgiltig dimvandring i vår, här och nu.

FREDRIK FYHR


2

FRANCOFONIA – LOUVREN UNDER OCKUPATION

Originaltitel; land: Francofonia; Frankrike, Tyskland, Nederländerna.
Urpremiär: 4 september 2015 (Venedig).
Svensk premiär: 31 januari 2016 (GIFF), 6 maj 2016.
Speltid: 88 min. (1.28).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ? (Arri Alexa); DI/DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Louis-Do de Lencquesaing, Benjamin Utzerath, Vincent Nemeth, Johanna Korthals Altes, Jean-Claude Caër, Alexander Sokurov.
Regi: Alexander Sokurov.
Manus: Alexander Sokurov.
Producent: Pierre Olivier Bardet, Olivier Père.
Foto: Bruno Delbonnel.
Klippning: Hansjörg Weißbrich.
Musik: Murat Kabardokov.
Produktionsbolag: Idéale Audience, Zero One Film, N279 Entertainment, Arte France Cinéma, Musée du Louvre. support. Eurimages, CNC, Medienboard Berlin-Brandenburg, Film- und Medienstiftung NRW, FFA, DFFF, Netherlands Fund for Film, MEDIA Programme of the European Union
Svensk distributör: Njutafilms.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – fängslande och originell essäistisk dokumentär om Louvren; olika idéer tar ut varandra, och grumlar helheten, men filmen är minnesvärt personlig och full av bra tankar.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *