Kungens hologram

a hologram for the king 1

Det märks redan på en gång att Kungens hologram är en röra – varför inte börja filmen som en musikvideo? Tom Hanks går längs en pastellfärgad villalänga och sjunger en egen version av Talking Heads ”Once In a Lifetime” in i kameran – allt medan villa, bil och fru försvinner i lila dimridåer och han vaknar på ett plan på väg till Saudiarabien; i alla säten omkring hans sitter män i turbaner som ber islamsk morgonbön. Några korta klipp förklarar en grundsituation – han är en IT-säljare, på väg till Saudi för att göra en deal med landets kung, och hela hans karriär hänger på detta uppdrag – men innan han hunnit checka in på hotellet har vi noterat att den här filmen kommer ha svårt att landa någonstans. Ingen film som vet vad den håller på med använder Talking Heads för att förklara något.

Men Kungens hologram är också en väldigt sympatisk röra. I sina bästa stunder är det en studie i ödmjukhet, och lika bra som vilken annan film som Tom Hanks någonsin varit med i. Hanks är en av filmhistoriens bästa humanistiska katalysatorer, och han är helt rätt man på rätt plats. Eller fel plats. Som i Spielbergs Spionernas bro nu senast, så är Alan (Hanks) en amerikan med uppdrag i ett annat land, och praktiskt taget allt omkring honom är främmande. Han ska arbeta med ett team, som visar sig ha degraderats till ett stort tält utan mat eller wi-fi. Kafka-stämningen är påtaglig. Hur ska de demonstrera sin högteknologiska hologram-teknologi för kungen utan ens vanlig Internet-uppkoppling? Ingen i det intilliggande IT-högkvarteret vill säga när kungen är anträffbar – ena dagen är han i Jemen, andra dagen är han i New York – och när Alan frågar när hans utlovade kontakt är på väg så är svaret alltid ”I morgon”.

Det här låter kanske inte som en jordskredsintrig, och det är det inte heller. Snarare är stämningen återhållen och pillemarisk, lite som om bröderna Coen försökt göra en Lost in Translation. Istället är regissören Tom Tykwer, som vissa kanske minns – mest känd verkar han fortfarande vara för genombrottet Spring Lola (1999). Hans stil är ganska expressiv och iögonfallande, men Kungens hologram fungerar bäst när den går in i underfundiga kulturkrockar; Alan måste gå bakom kulisserna på lobbyfasaden för att hitta svar, vilket ofta leder honom till ännu snöpligare antiklimax. Det stora nederlaget närmar sig – men för att bli full i ett land där alkohol är förbjudet tvingas Alan dricka smuggelsprit gjort av gud-vet-vad, och varenda gång han vaknar försenad dagen efter (av alkohol och en ständigt pågående jetlag) vet han, och vi, att vi inte har en aning om vad som kommer att hända. Varje gång Alan sätter sig i en bil är destinationen ett fullständigt mysterium.

Filmen är en koncentrerad version av det segmentet av Spionernas bro då uppdraget verkar vara helt lönlöst, fast i en absurd rundgång av förvirring och nekanden. Alan får ingen kontakt med någon. När kommer kungen? Receptionisterna ler. Vart är hans kontaktperson? ”Den här vägen” – Alan hamnar i ett kåkhusområde där en av våningarna är en lyxlägenhet, gjord helt för att ha affärsmöten som Alans. Där finns, förresten, ett litet barskåp. Var inte alkohol förbjudet? Vem vet. Receptionisterna ler, återigen: ”Den här vägen”. Rundgången är total. Alan är som fast i en pjäs av Beckett, dömd att försöka genomföra en meningslös syssla i ett land där han omöjligen kan få kontakt med någon eller något.

asdk

Men långsamt, allt eftersom, och med subtila drag, förändras saker. Det är här, i en ambivalent skildring av kulturer, som filmen är som vackrast. Egentligen är ju människor likadana överallt, och när vi tror att vi upplever kulturkrockar lider vi oftast av vår egen oro och rädsla för det vi uppfattar som främmande. Alan har flera möten där varken han eller personen han träffar vet vad den andre håller på med – vid ett tillfälle skojar han om att han kommer från CIA, och får snabbt lära sig att det är ungefär som att ropa ”bomb” på en flygplats.

Poängen här är att Hanks är den ideala diplomaten. Jag vet många som har saker att lära sig av Alan. Han har förmodligen inga illusioner om vilket (o)demokratiskt skick landet är i, han kanske till och med tycker att religionen är problematisk, men han förstår att det inte är hans sak att agera filosofisk kolonisatör. Hans respekt för landets seder, kultur och religion är villkorslös. Han ifrågasätter inte kvinnor i burka ens när de står vid ett skyltfönster och tittar på sexiga underkläder, och när han blir tillsagd att han gör något fel så ber han om ursäkt. Som icke-muslim finns det saker han inte har tillåtelse att göra. Som västerlänning är det saker det vore fel av honom att höja sin röst om. Poängen, inser Alan, är inte vad han tänker och känner. Poängen är attityden han har mot saudiaraberna. Den som verkligen vill skapa kontakt och dialog med människor från en annan kultur måste börja med att använda de rätta gesterna, de bästa ordvalen. En aggressiv attityd skapar konflikt. Den motsatta kan skapa harmoni. För vi är inte olika, bara ”åtskilda av ett meningslöst stycke tunt tyg” som hijab-beklädda läkaren Zahra (Sarita Choudhury) så klokt förklarar.

Många kommer nog att vara hårdare mot den här filmen än vad jag är, men jag tycker att de här sakerna, som främst pågår under mittendelen av filmen, är väldigt fina. Jag önskar att filmen bara bestod av de scenerna. Men ack. Det finns mer. Mycket, mycket mer.

Alan träffar Zahra när han undersöker en knöl han har på ryggen. Är det kärlek på gång? Men tänk om han har cancer? Knölen är förresten bara ett av Alans, och filmens, många problem. Hotellet ger honom en glad chaufför (Alexander Black) som kör en skruttig bil som han regelbundet måste checka efter bilbomber – ”Det är inte terrorism” lovar han, ”exets nya kille vill döda mig” – och på tal om ex så har Alan en ex-fru som hemsöker honom, när inte minnet av hur han var tvungen att varsla en hel cykelfabrik spökar i hjärnan, och när han inte ojar sig över tonårsdottern vars college han måste betala (vilket är hans personliga motiv till varför affären måste gå igenom) – och hur ska det bli med danska spanet Hanne (Sidse Babett Knudsen) som introducerar honom för det dekadenta livet som västerlänningar i Saudi lever medan de sitter fast i sin meningslösa väntan på en kung som aldrig kommer? När Alan följer med chauffören upp till bergen för att träffa hans AK-47-krängande släkt, och jaga varg… ja, behöver vi verkligen den biten av filmen? Och, just det, ska de någonsin få det där wi-fi:t? Hur blir det med hologrammet, ska Alan ”close the deal”? Allt verkar hänga på det! Och ditt, och datt.

Min poäng är att Kungens hologram är byggd på en bok (av Dave Eggers) och att det märks. Filmen kryllar av sidointriger och distraktionsmoment, och i en film som redan till stor del handlar om förvirring så är det till slut omöjligt att veta vilken av alla sina idéer filmen egentligen vill handla om mest. Tykwer har en innovativ och lite ryckig klippningsstrategi, som skulle kunna sammanföra och synkronisera de olika bitarna till en helhet, men han lyckas helt enkelt inte. Det är en kaka med goda russin i, men själva kakan smakar fortfarande mjuk deg.

FREDRIK FYHR


kungens hologram 2

KUNGENS HOLOGRAM

Originaltitel; land: A Hologram for the King; Storbritannien, Frankrike, Tyskland, USA.
Urpremiär: 20 april 2016 (Tribeca).
Svensk premiär: 13 maj 2016.
Speltid: 98 min. (1.38).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Tom Hanks, Alexander Black, Sarita Choudhury, Sidse Babett Knudsen, Tracey Fairaway, Jane Perry, Tom Skerritt, Michael Baral, Lewis Rainer, Alexander Molkenthin, Xara Eich, David Menkin, Christy Meyer, Megan Maczko, Ben Whishaw, Eric Meyers, Khalid Laith, Amira El Sayed, Waleed Elgadi, Dhaffer L’Abidine, Zaydun Khalaf, Boughara Mohamed, Jay Abdo.
Regi: Tom Tykwer.
Manus: Tom Tykwer, efter romanen av Dave Eggers.
Producent: Stefan Arndt, Gary Goetzman, Arcadiy Golubovich, Tim O’Hair, Uwe Schott.
Foto: Frank Griebe.
Klippning: Alexander Berner.
Scenografi: Uli Hanisch.
Kostym: Pierre-Yves Gayraud.
Produktionsbolag: X-Filme Creative Pool, 22h22, Fábrica de Cine, Playtone, Primeridian Entertainment.
Svensk distributör: Noble Entertainment.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme
: Över medel– ojämn och rörig filmatisering av en gissningsvis mer sammansatt bok, men utförandet är ambitiöst och enskilda delar av filmen är berörande.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *